Misslyckat stöd

Jag hade precis besökt min (46-åriga) flickvän som bor 20 mil från mig. Hennes 19-årige son bor hemma och under helgen hade hon ondgjort sig över hans slapphet och ovilja att plugga inför prov. Även veckorna innan helgen har jag fått höra om hur jobbigt hon tycker det är att han har F-varningar och inte gör något åt sin situation. Hon hade under helgen även reagerat på hans kaxighet så att jag både såg och hörde med egna ögon och öron. Och jag tycker inte man talar så till sina föräldrar, som han gjorde.

Vi började chatta medan jag åkte hem med tåget på söndagen. Hon inledde chatten med: "Nu ligger han i soffan och kollar på Youtube. Han har fortfarande inte pluggat något. Prov i morgon. Vad säger man?". Jag sätter då igång och stöttar henne. Håller med om att det är slappt, försöker tipsa om sätt att få ändring på det, men tillför INTE någon ny kritik med vetskap om att det är ett känsligt ämne.

Min flickvän är också sedan många månader slutkörd eftersom hon har ett ansvarsfullt jobb och har haft mycket otur som skapat merjobb. Jag har sett att hon är nära att gå in i väggen och vill efter bästa förmåga stoppa detta. Jag skriver bl.a att hon behöver indentifiera sina energitjuvar och att hennes son just nu är en av dem. Hon måste lyfta över ansvar på honom så att han gör det han ska göra och istället hjälper henne med det han faktiskt kan göra, samtidigt som han ju lär sig ta ansvar inför sitt vuxna liv. Win-win. Jag säger att jag tycker att han verkar styra och ställa för mycket därhemma. Hon svarar hela tiden "Jag vet", "sant", "håller med"... osv. Jag frågar vid ett tillfälle om hon tycker jag lägger mig i för mycket (återigen för att jag vet att det är känsligt), men hon svarar: "Nejdå, jag tycker bara situationen är jobbig, och jag är trött".

Sen lämnar hon chatten. Någon minut senare kommer hon tillbaka och skriver: "Du. Han styr och ställer inte här hemma. Hans attityd ger honom INGENTING. Se istället till att sluta prata bebisspråk med dina egna barn och se till att de kommer i säng i tid, så ska allt bli bra ska du se...".

Jag blir helt chockad. Jag har då ägnat en kvart åt att stötta henne och försöka hitta sätt att rädda henne från en krasch. Har inte tagit upp någon egen kritik, bara spunnit vidare på det hon själv öppnat för. Och så kommer den käftsmällen.

Jag blev självklart förbannad, vilket sen resulterade i ett avgrundsgräl.

Vad tycker ni?

Vad gjorde jag för fel?

Eller gjorde jag ens fel?