Hur gör ni för att vara så säkra i er själva?

från att ha blivit sjukt bedragen av en notoriskt svartsjuk (!!) äkta man som bedrog mig med vår bästa kompis till att 18 år senare ha en laydback - känsla inför svartsjuka och äktenskap ... ja det tog sin tid helt enkelt och vägen dit har varit kantad av brustna hjärtan och spräckta illusioner. 

Det har inte varit en enkel resa och inte heller en självklar resa.  Men nånstans på vägen så bestämde jag mig för hur jag ville må och så fick det bli. 

jag koncentrerade mig på att hitta mig själv och finna tryggheten i mig själv och i mitt eget liv. Jag omger mig med positiva människor och folk som bara vill mig väl, alla energitjuvar har jag kastat ut från mitt liv.  Det gör att jag blir bra behandlad och jag kräver dessutom av mig själv att jag lever under vettiga villkor. Jag måste vara den viktigaste personen i mitt eget liv, annars kommer ingen annan att tycka att jag är viktig heller. 

På så sätt har jag till sist hittat en balans i mina förhållanden och det fungerar. 

förbud och pekpinnar är inte vägen att nå fram till ett fungerande förhållande på schyssta villkor.  Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Jag var den där totalt icke-svartsjuka personen fram tills jag blev bedragen av min man.. nu känner jag mig så dum och förstår inte hur jag kunde vara så naiv..
Nog för att man ska tro gott om folk men det räcker ju att prata med vänner & bekanta och läsa på internet för att förstå att dom flesta faktiskt inte är så himla ärliga. Antar att man lider lite av samma förnekelse som många föräldrar.. "mitt barn skulle aldrig göra något sådant!"

För mig är det nog mest en fråga av att "som man känner sig själv känner man andra". Jag vet att min sambo kan lita på mig så därför litar jag på honom. Dessutom var vi vänner ett par år innan vi blev tillsammans och han var inte direkt promiskuös då, trots att han hade chansen.

Och en sak till: vill han vara otrogen så kommer han att vara det, såvida jag inte bevakar honom dygnet runt. Det går liksom inte att skydda sig genom att förbjuda honom att göra vissa saker.

För mig handlar det nog om en insikt om att man ändå aldrig kan styra en annan människas handlingar. Vill

Någon vara otrogen så kommer han att vara det oavsett. Handlar även om att jag lärt mig genom åren att saker som jag tidigare trott skulle knäcka mig (som att bli bedragen) är nåt man kommer över.

Jag känner mer att OM min man skulle vilja vara otrogen - ja, då lär han vara det - jag kan inte gå runt och vara misstänksam och försöka förhindra tillfällen där han skulle kunna vara otrogen!

I mitt första förhållande var jag svartsjuk. I detta förhållandet blev jag sviken i början. Aldrig efter att det uppdagades. Jag vet att min partner inte skulle göra något ens med någon han attraherades av, så jag känner mig helt trygg.

Jag har en bra självkänsla och bestämde mig för länge sedan att jag duger som jag är både inför min partner och andra. Kommer aldrig låta någon trampa ner mig och tala om att jag inte duger.

Jag litar blint på min partner, för den som skulle förlora på om han var otrogen är han, inte jag. Skulle det hända så skulle jag i alla fall inte vilja vara med honom längre. Genom att göra många kloka val i livet gör mig till en stark människa och det är min trygghet.

Som andra har skrivit- vill han vara otrogen kommer han att vara det, jag har inte tid eller lust att övervaka hela tiden. Dessutom är det onödigt att må kasst innan (om) nåt händer.

För att inte tala om hur kasst han måste må av att bli ständigt misstrodd. Jag är bara tydligt med konsekvenserna OM han väljer att vara otrogen. Jag har nolltolerans.

Och jag var svartsjuk i yngre år, och blev bedragen så det är verkligen inget skydd...

Svartsjuka förstör så mycket, det märks inte minst här på Fl. Jag skulle aldrig stå ut att leva med en svartsjuk man. Tilliten är ju det finaste i förhållandet. Just därför skulle jag aldrig kunna komma över en otrohet. Men jag kan heller inte förhindra en otrohet, lika lite som jag kan stoppa ett missfall som är på gång. Det är bara att acceptera sin maktlöshet och njuta av färden. Däremot kan jag välja män som gör mig trygg och arbeta med min eventuella svartsjuka.

För min del är det för att jag vet att jag klarar mig själv. Jag är inte beroende av min man för att kunna klara mig. Och då menar jag inte ekonomiskt eller praktiskt för skulle jag räkna in det blir det lite problematiskt.

Jag älskar min man av hela mitt hjärta och litar fullständigt på honom. Och det är bara jag själv som förlorar på att vara svartsjuk.

Jag tror också det är ett val man gör. Hur man vill leva och vara.

Och om man låser upp sin identitet på att vara någons fru, sambo osv. Nyfiken gul skriver det bra. Man måste trivas med sig själv.

Mitt självförtroende kanske inte alltid är så bra men min självkänsla är alltid stor och trygg.

Intressant fråga, tycker jag!
Jag har aldrig varit svartsjuk. Jag har aldrig blivit bedragen (vad jag vet). Jag har aldrig haft behov av att kontrollera någon annan, känna oro eller ens reflektera över detta fenomen "svartsjuka" om det inte har gällt andra.

Jag tror att det är som du påstår, det handlar om en inre trygghet och framför allt hur man ser på sig själv. Jag kan inte i min vildaste fantasi, föreställa mig att min partner skulle vilja, hamna i säng med någon annan utan att jag önskade det. 
Jag är faktiskt totalt oförstående till ett sådant ställningstagande. Jag älskar min man, jag älskar att han älskar mig. Jag är så löjligt övertygad om att han alltid kommer att älska mig oavsett hur framtiden ser ut. Det har funnits dagar då jag tvivlat på vår förmåga och kärlek och då har jag bara sagt det, rakt ut, utan krusseduller. Ibland håller han med, ibland inte.

Tror också att det är viktigt att inte göra saker och ting så krångligt och svårt för sig. Kärlek är inte så svårt och krångligt. I min värld är det det absolut enklaste som finns. Det som kan vara svårt är de praktiska sakerna i vardagen, men inte känslorna. Jag tror att jag ibland tänker så enkelt att det blir komplicerat för andra. Lite lösa tankar här hur just jag fått till det att aldrig behöva gräva i sådana negativa känslor och idéer.

När jag var yngre fanns inte svartsjuka i mitt känsloregister. Efter en destruktiv relation med en kontrollerande, svartsjuk och manipulerande person har jag dragit på mig liknande känslor (dock inte tendenser, skulle aldrig erkänna hur det ligger till i verkligheten).

Har tidigare varit i öppna relationer och kunde inte brytt mig mindre om vad min partner gjorde och inte. Nu är jag dock mer, kanske inte svartsjuk men, osäker. Är i en distansrelation och vet att min partner gått bakom ryggen på tidigare partners. Hade varit en annan sak om vi hade bestämt oss för att ha en öppen relation, då är det på något sätt accepterat att ligga med andra, medan om något skulle hända nu har personen ljugit för mig och egentligen är det nog det som hade känts värst. Men jag försöker ignorera de känslorna så gått det går, trots att jag vet att det leder till att jag inte kan hänge mig till relationen fullt ut (vilket säkert även kan vara ett blivande skäl till att den löses upp).