Är jag för sträng med vår 3,5-åring? Långt....

Höja rösten tycker jag är onödigt. Men i övrigt låter det inte för strängt. Barn behöver förstås ett visst motstånd i olika situationer men barn behöver också förståelse och lustfyllda samarbetsmöjligheter. Så i och med att du vet om att hon gärna retas med lillebror i badet så föreslår jag att du ger henne något annat att göra än den uppgift hon ger sig själv. Det ska vara något som bara hon klarar av och som lillebror är på tok för lite för. 

Armbandsincidenten: jag hade hjälpt henne att leta. Det är viktigt, i alla fall i mina ögon, att barnen och jag är på samma sida. Det är förstås noga att hålla tider och det hade jag passat på att prata om, men det är också viktigt att ställa upp och gemensamt försöka lösa ett uppkommet problem. Så letade hon så hade jag också letat om jag varit du. Det är svårt att vara 3,5 och i en stressad sits hitta en älskad grej. Det tycker jag att man ska ha förståelse för. Hade armbanden trots hjälpen inte hittats så hade jag med emfas beklagat det, men ändå drivit igenom det vi skulle göra - gå till dagis. 

Tycker inte alls du är sträng. Du förklarar ju för henne om vad det blir för konsekvenser för hennes handlande. Sedan efteråt så pratar ni om det och då verkar ju allt vara bra? :) 

Jag tycker du skall fortsätta precis som du gör, barn måste lära sig om vad som är rätt och fel och efteråt precis som du gör förklara för henne varför mamma sa åt henne att gå upp från badet. att man inte får vara dum mot lillebror mm mm.

Min son var helt bindgalen när han var 3,5 år min sambo och jag var helt slut. Han kunde få raseriutbrott för minsta lilla och det gick inte att prata med honom alls! 

Jag tycker att du ger henne för många chanser. Som i badet, varför får hon gå i igen? Min ungar skulle nog i den situationen få en mild tillsägelse om att sluta. Om dom sedan fortsätter så säger jag till igen att om du inte slutar får du gå upp. Fortsätter dom ändå är det färdigbadat. Och dom får inte gå i igen.

Jag hade gjort såhär i de här situationerna:

Badet: Eftersom hon ofta retas med lillebror så hade jag inte låtit dem bada ihop.

Armbanden: Eftersom hon ofta vill ha armbanden hade jag redan kvällen innan lagt fram dem vid hennes kläder. 

Tycker du är på gränsen till för mesig.

Jag skulle inte låtit min 3,5-åring komma tillbaks till badet. Skulle förklarat varför och att hon är välkommen påföljande kväll istället.

Sedan skulle vi åkt iväg på morgonen utan halsbanden. Jag skulle försökt hjälpa till att leta men jag kommer inte försent till jobbet om jag inte måste.

Det är inte farligt att bli ledsen, oavsett hur liten man är, så länge man har någon som tröstar en.

Herregud, du är en ängel jämfört med mig, haha.

Tycker inte alls att du är sträng. Du verkar ju vänlig och förklarande mot din dotter och såklart är hon tillräckligt stor för att förstå att om man inte har ordning på armbanden hinner man inte leta när man har bråttom, man får göra det när man kommer hem istället. Nä, var bara lugn som nu så blir det bra

Nej du är inte för sträng.
Ett dåligt beteende får konsekvenser. Det är bra.
Men varför velar du?
Jag hade varnat henne i badet och sen hade hon åkt upp och inte fått hoppa i igen.
Jobbit de första gångerna men funkade fint med båda mina i den åldern.
Du skall vara tydlig med att det är en varning och vilken konsekvens ett fortsatt beteende kommer att ge.

Gällande armbanden, åhh vad jag känner igen mig!
Jättesvårt när man är stressad.
Stress funkar ju inte ihop med små barn, det blir bara såå fel.
Stackars dig och stackars liten.
Packa väskan kvällen innan med det hon vill ta med sig.
Gör det tillsammans med dottern och förklara då (och inte på morgonen) att nu har vi packat för i morgon. Är du säker du har allt? för i morgon hinner vi ju inte leta då vi skall iväg till dagis som du vet.. (ja ngt sånt)

Men dessa armband är tydligen viktiga för henne att ha med sig,precis som vi vuxna måste bära med oss massa mer eller mindre.Jag påminner alltid på kvällen eller morgonen för det är en väldigt onödig konflikt.Och när det gäller badet,måste dom bada ihop?Jag hade tagit en paus med badandet tillsammans.

Nej tycker inte att du är sträng över huvud taget.
Du lät ju barnet bada även fast du hade sagt ifrån och det lär man sig inget på. Hade jag varit i din situation så hade jag sagt till kanske 2 gånger och sen får ungen gå upp ut badet och förblir uppe även om syskonet badat klart eller inte.

Tack snälla ni för råd och feedback. Ska definitivt ta och förbereda kvällen innan istället, så att armband och kläder är redo! Svårt att vara förutseende bara då de där "behoven" fluktuerar väldigt från vecka till vecka .

När det gäller badandet så har hon och lillebror även väldigt roligt när de badar ihop, därav har de fått hållas. Han vill gärna bada när han ser henne bada och de har skoj också.

Men jag skall vara hårdare med att inte låta henne komma tillbaka. Igår var det lite speciellt eftersom hon blev så himla ledsen och verkligen frågade mig varför hon inte fick bada mer. Tänkte då att hon kanske inte riktigt förstått ändå.

Som sagt, dessa är två av en miljon grejer som kräver gränssättning. Det gör mig inget om hon blir arg för det, däremot känns det så himla jobbigt när hon blir ledsen. Men det kan ju vara en släng av Dramaqueen hon fått också, så svårt att avgöra ibland tycker jag....

Jag tror att du är lite väl blödig (men förmodligen väldigt snäll). När inte hennes drama queen-sida. Jag är helt övertygad om att hon förstår varför hon åker upp ur badet om du förklarar pedagogiskt.

Fast det är inget fel i att försöka igen heller. För barn är det bra och utvecklande att kunna förhandla sig fram till nya försök. Jag vet att många anser att enda sättet att vara konsekvent på är att säga blankt nej och orubbligt stå för det, men att vara konsekvent kan lika gärna innebära att vid varje tillfälle där det är möjligt låta barnet argumentera för varför det ska få prova igen. Många verkar blanda samman ett konsekvent förhållningssätt med en auktoritär och rigid hållning i relationen till barnet, för mig är det dock inte alls samma sak. 

Man ska heller inte vara rädd för att ändra sig om och när barnet har det bättre argumentet (eller om föräldern själv gjort fel - många säger till exempel nej av ren slentrian, det är i mina ögon ett felaktigt agerande). 

Usch, jag känner mig hemsk och som en diktator jag, hahaha! Jag vill såklart inte nära någon Dramaqueen sida, så jag ska försöka tänka både en och två ggr innan jag låter hjärtat gå sönder av hennes "ledsenhet".

Vill ju respektera hennes känslor samtidigt som jag inte vill att hon ska få som hon vill jämt. Det är ju liksom inte rimligt att komma försent till ett möte för att vi ägnade tio min att leta armband hemma trots upprepade påminnelser om att vi har bråttom...

Tack än en gång för feedback, tar gärna emot mer!

lite så tänker jag också, att har man god skäl och uttrycker det fint så kan man få en ny chans. Nu uttryckte hon efter att ha lugnat sig, att hon inte förstått varför hon inte fick bada mer. Jag förklarade igen varför, hon lovade att göra "rätt", vi provade, det gick bra.

Samtidigt så kan man ju inte alltid ha den där pedagogiska flexibiliteten. Ibland måste man bara packa ihop och gå liksom. Svårt att veta om man är för öppen för diskussion ibland och för rigid ibland. Olika situationer kräver olika sätt....

Jag har tre barn i åldern 1-7 år. Jag har av erfarenhet kommit fram till att det bästa är fatta beslut som är viktiga för mig, men i möjligaste mån respektera att de inte delar min uppfattning. Det är ok att tycka att jag är världens dummaste som inte letar upp favorit-legogubben innan vi åker till förskolan för att vi måste åka. Försöker att inte bli arg, utan att bara konstatera att vi måste åka nu och att jag förstår att legogubben är viktig. Samma sak med bråk i badet. Undviker att skuldbelägga utan bara låta det handla om att skvätter man på någon som inte vill så får man kliva ur badkaret. Punkt. 

Är jag trött och ur balans av någon orsak så lyckas jag mindre väl . Men tipsar absolut om att hålla dig neutral i ditt uttryck, hålla dig till "jag-budskap" (JAG har bråttom, istället för "om du håller på så här så kommer vi för sent") och att respektera att ditt barn har en annan uppfattning .

Lästips:
Jesper Juul: Konsten att säga nej med gott samvete
Ingegerd Gavalin: Att möta sitt barn - och sig själv

Rekommenderas varmt. Jag skulle ha läst båda dessa böcker innan jag gjorde det .

Bra sagt. Håller med dig.

Jag sa det jag gjorde eftersom jag misstänkte att ts väldigt sällan menar det hon säger. Men det behöver ju inte vara så.

Om man är väldigt strikt som förälder kan man gott och väl ge efter ibland. Ger man däremot alltid efter kan man gott och väl stå upp för det man säger lite oftare. Lagom är väl bäst.

Mitt barn har lärt sig att när jag använder det där speciella tonfallet, så då händer det verkligen något "nästa gång". Han brukar sluta bråka då. Om man alltid får en ny chans, då behöver man ju inte sluta.

Dessutom är det inte bara barnet som behöver förberedas på konsekvensen, utan man själv också. Ibland kan det ju bli extra besvär för en själv ifall man tvingas genomföra sitt "hot".

Jag tycker både du och din dotter har en helt normal interaktion i de fallen du beskrev. Hon låter som en vanlig treåring och du verkar som en helt normal och bra förälder. 

Jag skulle nog ha gjort exakt som du i de fallen...sonen är lika gammal och har ett-två utbrott dagligen. Man får ge lite och ta lite...välja sina strider och se tiden an.