Themis skrev 2014-12-28 16:25:17 följande:
"Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien".
Just eftersom yngre generationer förr eller senare resonerar som Rainbow ovan.
Filmat material åldras förstås, men för den som läst lite mer brett finns vissa eviga sanningar som slår igenom i såväl grekiska tragedier som Shakespeares pjäser eller våra svenska allmoge/statar/arbetar-författare.
Det är ganska lattjo att försöka översätta Raskens till dagens värld, där Nergårds-Anna blir medelklass-Barbien som ger sig åt för många i ungdomen, blir white trash och lever olycklig och nersupen med soldat Klang som tog henne för pengarna.
Klangen är den evige "never-do-well", han gör fel saker av fel skäl, han saknar karaktär och det kan bara sluta på ett sätt.
Raskens Ida är flitig och duktig och håller familjen uppe, en kvinnobild som kontrasteras hårt med Nergårds-Anna, till synes för att visa att familjen står och faller med en fungerande kvinna. Karlarna kan supa och slarva och ta galna beslut (som när Rasken köper en helt fåfäng pryl, en förgylld klocka, och en massa sprit, istället för mat eller nåt vettigt som barnen behöver) så länge det finns någon som plockar upp efter familjens största bebis.
Och den historien upprepar sig verkligen än idag, kolla bara runt på FL..
Såsom en gyllene ring i svinets tryne, är skönhet hos en kvinna (eller man) som saknar vett. //Ordspråksboken 11:22
(Jag bitchar ofta på Bibeln men nog finns där några pärlor ändå...
Johan Klang är ju en ganska klassisk typ av alkoholist och kvinnomisshandlare. Efter "nedköpen" med Nergårds-Anna och karamellkärringen skaffade han sig ett tystlåtet och blygt fruntimmer (Lena) som han kunde hunsa och slå hur han ville. Han skulle iom henne ta hämnd på "kvinnfolken". När han och Rasken sitter hemma hos dem och dricker kaffegök säger han "Jag har lärt mig hur man ska handskas med kvinnfolken, kvinnan ska vara mannen till hjälp och stöd och underkastelse". En olycklig alkoholist som blivit bedragen av kvinnor och till sist låter sin ondska få fritt spelrum, mest skrämmande och känsloladdad är scenen där han tvingar Lena att dansa och när hon inte gör det slår han henne oavbrutet med käppen som han kallar "Kitta", varpå Rask kommer på honom och ger honom en omgång, och då visar han (Klangen) på klassiskt maner den rädsla och feghet som kvinnomisshandlare sägs ha - "Snälla Rask, slå mig inte, vi har ju varit gamla vänner!"..
Ja jag roas också av scenerna där rotebönderna hånar Rasken.. tonfallen och dialekten - deras sätt att prata ger det hela lite mysfaktor.
- Det sägs att han håller på att skjuta till måls däruppe på nätterna? Jag undrar om det är tillåtet för honom att lossa skarpa skott med kronans gevär".
- Jo, de ä tillåtet! Om han blir ofredad!
- Vaaa? Får han inte vara ifred om nätterna?
- Nä, han får inte det!!
Eller när Rask åker på stryk:
Oskar: - Nu slår vi inte käft. Nu slår vi te!
Den andre bonden: - Han har komme hit får å få stryk. Länge sulle han ha haft dä!
Bondkomik i sitt esse..