30 år och bor fortfarande hemma!?

Men om man haft problem och sedan inte känner sig redo att flytta hemifrån när man är 30 så har man ju uppenbarligen problem.
Hur skulle den personen kunna kännas relevant som partner? Det känns ju tveksamt att någon som är 30 och inte ens är redo att ta hand om sig själv skulle vara redo att bilda familj och ta hand om någon annan. Själv så skulle jag känna mig sjukt stressad om jag var i det stadiet i den åldern (eller träffade någon som var det... barn och villa vid 45-50??)...

TILL ER KVINNOR SOM SÄGER ATT NI SKULLE BLI OROLIGA IFALL MANNEN NI TRÄFFAR BOR HEMMA, OCH ATT NI INTE SKULLE NAPPA:

Jag har bara en sak att säga er. Jag är idag 35 år. Fram till att jag var 29 år gammal bodde jag hemma av olika orsaker. Det började med att jag inte hittade ett jobb, men också för att det var svårt att hitta något boende här i Stockholm. Så jag bodde hemma. Sen fick jag ett heltidsjobb när jag var 22 år, men då tänkte jag "nä, jag ska ändå bo hemma och spara pengar!" Pratade med mina föräldrar och frågade vad de tyckte, och de sa att det lät som en jättebra idé. Mitt jobb drev in 23 000 i månaden EFTER skatt (massa OB-jobb). Vi delade på kostnaderna hemma, så jag betalade 3000 kr i månaden. Hemma tog jag ett ansvar - jag diskade, städade, tvättade och lagade mat. Jag lärde mig jättemycket av mamma (främst) men även pappa. När jag blev 26 träffade jag en tjej. När hon fick reda på att jag bodde hemma så vände hon mig ryggen. Så gjorde cirka 10 andra tjejer som jag träffade därefter. När jag blev 28 träffade jag en ny tjej, och hon förstod min poäng med att bo hemma. Idag är jag och hon gifta och har 2 barn. Jag och hon flyttade ihop när jag blev 29. Och nu ska ni få höra. 23 000 var min lön efter skatt. 3000 gick till hushåll, 4000 slösade jag på nöjen. Jag sparade 16 000 i månaden i 7 år. Detta gjorde att jag hade ca 1,3 miljoner när jag flyttade hemifrån. Vi köpte en lägenhet jag och hon på Södermalm med mina och hennes tillgångar samt ett lån på banken.

Var jag ett misslyckat fall? - Nej! För det känns som att ni tror att man inte kan lära sig något om man bor kvar hemma. Men däremot, om TS skulle bo med en kompis i en liten lägenhet så skulle ni kvinnor som klagar på TS tycka att det vore OK! Hur kommer det sig? När jag bodde hemma lärde jag mig precis samma saker som jag skulle ha lärt mig om jag bodde själv. En sak till som jag lärde mig hemma, vilket jag inte hade lärt mig om jag bodde själv, var att SAMARBETA med personerna i hushållet...dvs. att hjälpas åt och visa varandra respekt.

Jag och min fru har ett toppenliv ihop idag.  Hon är jättenöjd med mina insatser i hemmet och jag är jättenöjd med henne.

Där med sagt!

Lyckligtvis ansåg jag att kvinnor som inte hade förståelsen för det jag gjorde var parasiter. Att vara parasit i föräldrarhemmet... ja, då vet vi hur du kommer betrakta dina barn om de är kvar hemma. Men mina föräldrar var klokare än så. De ville, trots min ålder, mer än gärna ha mig hemma så jag hade mycket stabil ekonomi när jag flyttade ut. Jag flyttade ut med 1,3 mille. Idag har jag barn, äger en bostadsrätt, jobb och...jag sköter mer än gärna hemmet...snyggt och prydligt enligt morsans konst! Inga konstigheter. Kvinnor som drar generella slutsatser om att män är sämre om de bor hemma....tja, det säger ju mer om dem själva då. Jag vill då inte ha en kvinna som tänker så inskränkt och inte ens har som alternativ att tänka att det kan finnas ett gott syfte med att bo hemma. Dessa kvinnor är oattraktiva!

Du låter hellre dina barn bo på gatan än hemma hos dig bara för att de passerat en viss ålder. Tack gode Gud att de flesta inte tänker som dig. Du borde inte ha barn. Skulle aldrig slänga ut min dotter.

Det kan man bli ändå.