Med bebis menar jag 0-6 månader. Jag har inget problem att lämna bort min bebis några timmar. Såklart hon är i mina tankar jämt och jag är orolig men jag ser inget fel i det. Hon är tre månader och hon har varit hos sin mormor två gånger och det har gått super. Om jag ska iväg och göra något tar pappan henne i första hand såklart men ibland går det inte. Känns som de första på FL tycker det är ve och fasa.
Jag hade inga problem med att låta bli att göra det.
Jag hade inga problem med att låta bli att göra det.
Det beror väl även på lite vad det är för aktiviteter du lämnar bort din bebis för (om det är något som kunnat vänta till pappan kunde ha barnet eller inte), hur ofta du gör det (om det sker regelbundet eller någon enstaka gång) samt hur barnet finner sig i nya situationer.
Enligt mig finns det väl inga rätt och fel i detta om man inte har satt det i system.
Det beror väl även på lite vad det är för aktiviteter du lämnar bort din bebis för (om det är något som kunnat vänta till pappan kunde ha barnet eller inte), hur ofta du gör det (om det sker regelbundet eller någon enstaka gång) samt hur barnet finner sig i nya situationer.
Enligt mig finns det väl inga rätt och fel i detta om man inte har satt det i system.
Det beror väl även på lite vad det är för aktiviteter du lämnar bort din bebis för (om det är något som kunnat vänta till pappan kunde ha barnet eller inte), hur ofta du gör det (om det sker regelbundet eller någon enstaka gång) samt hur barnet finner sig i nya situationer.
Enligt mig finns det väl inga rätt och fel i detta om man inte har satt det i system.
Men man kan ju inte prata om "lämna bort" om bebisen/barnet är med sin andra förälder? Här tänkte du där?
Annars handlar det ju om vilket liv man lever och vilken kontakt man (inkl barnet) har med andra i närheten.
Att "lämna bort" sitt barn innebär för mig att båda föräldrarna lämnar sitt barn (vaket eller sovande) till en okänd barnvakt. Om far- och morföräldrar inte heller har fått chans att vara med så pass mycket att barnet fått chans att knyta an, då kan man ju bara beklaga.
Jag började jobba två dagar i veckan när min bebis var tre månader. Det var inga problem alls då han var lika van vid att vara med sin pappa som att vara med mig. Lämna honom hos mormor/farmor gjorde vi från det att han var säg 9-10 mån?
Jag har haft mer ångest över "avsaknaden av ångest" om man säger så. Jag har känt att jag (som mamma) verkligen inte borde kunna lämna min bebis så här lättvindigt, och det har jag fått höra rätt ofta också. Var är bebisen, känns det inte jobbigt osv. Men jag har varit 100% trygg med att han det lika bra med sin pappa/farmor/mormor så det har aldrig varit några konstigheter.
Jag ser min svärmor som en räddande ängel. Vårt första barn hade kolik sina tre första månader, som gjorde att vi till slut gick på knäna av trötthet efter att gått uppe hela nätterna. Min man kunde sova när det var mitt pass trots hennes skrikande, men inte jag när det var min tur. Hade inte svärmor erbjudit sig att komma och hämta henne på morgonen så jag fick sova ut, så hade jag kollapsat. Hon gav henne bröstmjölk som jag pumpat ut.
Jag har aldrig känt någon skuld för att jag "lämnade bort" henne. Endast tacksamhet över att vi fick hjälp när tillvaron var i total kaos.
Dottern är idag 15 år. En go och harmonisk tjej. Hon och farmor står varandra väldigt nära.
Ser inte heller något problem med det, Har gjort det och skulle göra det igen... Inga långa stunder givetvis, men handla eller göra ärenden ser jag som helt ok.