Nu har jag bestämt mig!

Sjysst. Du har ett halvår att förbereda dig mentalt, och henne bara dumpar du det på till våren. Visst, du måste ta hand om dig, men det är en människa du pratar om. Det låter mest som att det är "enklast för dig" att vänta. Fundera på hur nobel du verkligen är och vad du skulle föredra. Själv skulle jag inte vilja vara din partner nu, när du beter dig så falskt och svekfullt. Jag skulle troligen aldrig våga lite på en partner igen. Självisk. Det är det du ger som intryck. Men det är en väldigt kort text. Så det kan ju vara felaktigt, men det är isf inte mitt fel att du inte gett ett bättre intryck.

Du har rätt, jag är nog inte så nobel . Den bakomliggande historien är ju mer än jag skrev i trådstarten. Jag är självklart inte heller felfri men har nu kommit till en punkt när det känns helt klart vad jag måste göra. Mår inte bra av vårt dödläge.

Men är samtidigt lite feg. Vill inte förstöra helgerna helt genom att ta smällen nu. Biter hellre ihop för egen del. Sen har vi hand om en extra flicka just nu som jag inte vill ska få det extra tufft innan återföreningen med hennes mor som kommer att ske i mars.

Men i en ideal värld borde jag lägga korten på bordet i kväll. Någon annan som har väntat av praktiska eller liknande skäl med skilsmässan? Hur var det och hur gick det?

Att vänta av praktiska skäl är en sak men det är inte riktigt det du gör. Du förbereder dig, du har tänkt och känt på egen hand, du väljer ut ett tillfälle då DU tycker det passar.

Jag har blivit lämnad i mars i år efter 13 år och mycket av min ångest har varit i just att han tänkt på egen hand, talat med två vänner om hans beslut men inte med mig. När han talat med mig har jag fått 2-3 förklaringar, han har mest förmedlat att han vill skiljas inga samtal, ingen självreflektion från hans sida. Inte som jag fått tagit del av i alla fall. Jag kan ju när jag tänker tillbaka se att hans energinivå i hemmet sjönk, att han blev distanserad samt kallare som person 2 månader innan han sa att han ville skiljas.

Jag kan förstå att man måste tänka själv men sen när du väl säger det hela, ge henne tid att ställa frågor, prata ut och gör inte som mitt ex och trösta henne med sex.

VV är  bra för föräldrarna men inte alltid för alla barnen. Vi ar det så och det passar 5 åringen bra men inte den äldre tjejen. Så gör det som är bäst för barnen. Ändra ibland, livet är inte statiskt.

Jag mådde riktigt dåligt den första tiden efter separationen, men jag har börjat i samtal, läst om livskriser och sorg. Jag har gråtit och det har varit drama. Jag har trott att jag inte kommer överleva dagen. Jag ar gått ner i vikt och fått sömnbesvär.

MEN nu har jag börjat må bättre, min osunda fixering vid mitt ex har släppt, jag känner mig (peppar peppar) mindre ensam och jag har träffat en annan. blir det inte denne blir det någon annan. Jag tror på framtiden igen. Och mitt ex är pappa till mina barn och ingenting mer.

Jag har också bestämt mig för att separera från min sambo sedan många år. Har försökt att tala med honom och även förelagit familjeterapi för att "lära" oss tala med varandra. Men han är inte intresserad vare sig av det eller av mig. Han vill aldrig göra något tillsammans med mig. Vi har varit tillsammans i många år, men de senaste 13 åren har vi inte levt som par (man och kvinna). Jag har under dessa år tänkt att jag stannar för sonens skull, varit rädd för att bli ensam (trots relativt stort socialt umgänge) även om jag är så ensam man bara kan bli i mitt förhållande. Jag har varit på familjeterapi en gång själv (fick komma ensam då sambon inte vill gå med), och det var skönt att få tala med någon utomstående. Har även några vänner som jag bollar mina problem med, Men nu har jag kommit till en punkt då det inte går längre......jag vill gå vidare......jag saknar kärlek och en man att vara med, en man som vill samtala med mig osv.