Inget "riktigt" syskon

Det där problemet dök upp för mannens barn också. Dock har vi en familj på både mannens å min sida med halvsyskon så det var lätt att hitta goda betingelser. Kör på linjen att alla familjer är olika å i vissa säger man halv..men de är ju fortfarande syskon. Poängtera att det är den viktigaste delen i ordet. Sen har vi haft en dialog med skola och fritids då andra delar av familjelivets benämningar varit jobbiga för barnet. Så det kan ju va en ide att ta upp det med dem ifall det skulle hända fler ggr. Din dotter ska få vara lycklig i sin familj :)

Självklart är det hennes riktiga syskon, att man säger halvsyskon är mer att förklara att man inte delar båda föräldrarna, utan har en annan mamma / pappa

Jag hade en halvmoster, en halvmorbror och halvkusiner. Det var mina kompisar avundsjuka för.

Tycker du svarade helt rätt :)

Min bonus har två syskon både här o hos sin mamma. Syskonen här delar hon ju inte samma mamma med och syskonen hos mamma delar ingen samma pappa. Men självklart är hon storasyster åt alla fyra och de är alla hennes syskon!

Enligt svensklag så är man syskon om man har en eller flera föräldrar gemensamt så jo de är syskon och räknas som det enligt svenskalag, du svarade helt sant och rätt

Jag kan bli så trött ibland på alla dessa etiketter. Allt måste märkas och kategoriseras. Kan de inte bara få vara syskon? Varför finns detta enorma behov att förtydliga att det inte är samma föräldrar? Varför är det viktigt egentligen?
Det är samma med min sambo. Folk vill veta varför vi inte accepterar ordet "bonuspappa". Dottern har en pappa, och en mamma. Min sambo är ingen pappa, även om han får en föräldraroll i vår familj. Då undrar folk: -Men vad ÄR han då?
Han är Fredrik!

Jag tror inte det finns nåt allmänt "rätt" eller "fel", utan det är upp till de berörda vad som känns bäst för dem. När jag fick mitt första halvsyskon när jag var 16 år blev jag först glad men sen tänkte jag också en hel del på det där att det var just "halv" - jag tänkte tex att hon var mer släkt med våra gemensamma kusiner (för de är ju "hel"kusiner) än med mig.

Men efter att ha fått grubbla ett tag kom jag fram till att det viktigaste inte är hur man är släkt med någon eller vad man kallar sitt släktskap för, utan vad man gör av det.

Mina halvsystrar och jag är numera till och med mycket tightare än vad jag och min "hel"bror är, och då spelar det ingen roll vad vi kallar vårt släktskap. Numera anpassar jag vad jag kallar dem efter situationen - om det inte spelar någon roll så kallar jag dem bara för "mina systrar" men om det spelar en roll i sammanhanget så förklarar jag att de är mina "halvsystrar".

Vår äldsta har tre syskon, ett på sin mammas (min) sida och två på sin pappas sida. Vi har aldrig någonsin pratat i termer om "hel-" eller "halv-". 

De är syskon. Punkt slut. 

Att det finns vuxna människor, föräldrar, som lär sina barn att gradera på det där sättet som beskrivs är vidrigt. För let's face it, det är ju inte barnen som kommit på tanken om "hel" och "halv", utan det har de fått från sina föräldrar. 

Jag säger alltid min sons storebror när jag pratar om min styvson. Om nån sen undrar utöver det så säger jag ju att de är halvsyskon.

Två av mina barndomsvänner växte upp tillsammans lite mer än varannan vecka, trots att de varken har samma mamma eller pappa så ser de sig själva som syskon. Även nu när de både är över 20 och deras föräldrar inte är tillsammans längre så anser dom att dom är syskon.

Mina tre barn som nu är vuxna har har haft väldigt lite kontakt med sin pappa sen vi skildes då alla var under 8 år. Detta beror både på avstånd och ointresse från pappans sida att hålla en bra kontakt med sina barn. Det har praktiskt taget alltid varit dom som tagit initiativet till att träffas, och det har inte varit många gånger genom åren.

Pappan lever i en ny relation sen många år, och har två barn tillsammans med sin sambo. Barnen har endast träffats några gånger- Har därför inte fått några band till varandra. Om någon frågar mina barn hur många syskon de är. så svarar de att de är tre, med tillägget att pappa har två också med sin sambo. De tänker aldrig på dem som syskon. Samtliga är främlingar för varandra. Sorgligt egentligen.