Du som är överviktig (BMI 26+), varför är just du överviktig?

Jag vet inte riktigt? Jag tränar som en dåre, både kondition/förbränning och styrka men vikten kryper sakta upp. Mina värden är bra enligt läkaren. Min teori är att jag äter för oregelbundet och har svårt att få i mig rätt mängd grönt och mindre mängd kolhydrater. Äter dock inga mängder mat eller kolhydrater för den delen. 
Om jag lever mycket strikt går jag ner en 19 kilo eller nåt innan det vänder igen. Men då handlar det bara om ren överlevnad och inte kvalitet.

För att jag är för stressad, deprimerad och pank för att äta nyttigt.
Min vikt är väldigt hormonstyrd, och jag kan gå ner i vikt väldigt lätt om jag äter enligt LCHF (som förvisso inte behöver vara dyrt alls, jag vet) men med den tid jag faktiskt har utanför jobbet (jobbet som - bingo - är stillasittande där jag är bunden till ett skrivbord 10 timmar om dagen, i olika skift) och det faktum att jag inte har råd att vara sjukskriven gör att jag inte har energi att ta tag i det, eller tid med motion, förutom promenaden till och från jobbet, som jag håller fast vid religiöst. På min helg har jag förvisso tid att motionera, så det brukar jag göra när jag orkar (men å andra sidan måste hushåll och städning också göras då...) och att laga nyttig mat, men jag kan inte göra storkok eftersom det helt enkelt inte finns någonstans att göra av maten - vi är tre personer som delar på en lägenhet med ett sån't där halfsize kylskåp, typ husvagn, med tre hyllor och inbyggd frysbox, så det går inte. Köpa nytt kylskåp finns det inte pengar - eller plats - för. Min sambo har dessutom  inte uppvärmningsmöjligheter på sin arbetsplats så om jag fyllde kylen med matlådor skulle hans mat antingen inte få plats, eller så skulle han få äta kall mat hela tiden.
Just nu kör jag faktiskt LCHF ganska strikt och har gått ner lite vattenvikt senaste veckan i alla fall, så börjar troligen gå ner fett om några dagar. Tänker göra allt jag kan för att orka hålla fast vid det nu, men allt för ofta blir det faktiskt så att när man kommer hem och och fastnar i tanken "Självmord eller omedelbar tröst" så ligger det Jävligt nära till att ta en chokladkaka istället...vilket ändå är billigare på euro-shops än riktig mat är, i alla fall kortsiktigt. Stress, depression och de hormonella och signalsubstansrelaterade problem det för med sig hjälper inte, då jag är av typen som "går ner i omsättning" (ämnes- och annan) när jag är deprimerad. 
Min läkare har erbjudit sig att sjukskriva mig men det finns helt enkelt inte pengar till det.
Jag vågar ändå hoppas att det blir bättre i Januari-Februari, då (det mycket undernärda) sparkontot ska tömmas till förmån för omskolning- OM min arbetsgivare går med på att låta mig ta två veckor obetald ledighet...inte helt troligt men jag har inte tappat hoppet än...gör de det så...vet jag inte vad fan jag tar mig till - kanske kan jag få ett bättre jobb och äntligen ta mig ur det här helvetet (och då pratar jag inte om vikten - det finns värre saker än att vara tjock - att vakna varje morgon och känna att man vill dö till exempel...)

Där har du min orsak. Varsågod att hacka och fördöma om det är kul, de flesta som startar trådar som den här gör det enbart för att tala om exakt hur mycket bättre de skulle levt någon annans liv. Men om så är fallet, kom gärna med en konkret handlingsplan också.

jag äter fel och rör mig för lite

Jag har annan hormonell störning.
Och det i kombination med att jag älskar mat och godis gör det ju inte bättre.

Men jag är på väg ner och är så stolt över det. Minimalt med kalorier/dag och mycket promenader är mitt sätt.

För att jag har hypotyreos som sällan är helt under kontroll-

Jag äter mer än jag gör av med. Jag äter bra och nyttig mat men alldeles för stora portioner. Tycker inte om att vara hungrig... Och jag är dåligt på att äta mellanmål så då äter jag desto mer vid lunch och middag istället.

Föräldrar som inte brydde sig.
När jag var yngre fick jag pizza varje dag, drack 3 liter cola och så vidare. 
Blev riktigt fet. 

Har dessutom för korta hälsenor som gör att jag har väldigt svårt att motionera (Ska fixa detta nu dock!) Lägg på att jag är fet så får jag otroligt ont i mina fötter / ben. 

Har försökt kämpa med vikten sedan jag blev "mogen nog att fatta vad som händer!" med liten lycka.

För att jag under sista graviditeten gick upp 25 kg som satt som berget sen så länge jag ammade. Har nu gått ner 20 kg och ska ner ytterligare 5, då kommer mitt BMI ligga på 26,2, dvs övervikt. Jag är dock hyfsat smal redan nu, de sista kilona är mest för sjukvårdens skull för de stirrar sig blinda på bmi-skalorna! Innan jag fick min yngsta var jag plågsamt smal och köpte ofta kläder från barnavdelningen, med ett bmi på 24, så sorry - jag ger egentligen inte ett skit för det.

Och nej, jag är inte mer muskulös än någon annan.