Hjälp! Jätte jobbig Baby Blues :'(

Åh vad jag lider med dig! Väntar mitt första barn om 3dagar och ligger i riskzonen för förlossningsdepression så vi har läst på och förberett oss så mkt vi bara kan.

En sån där fin sambo är viktigt att ha, sen kan du ju alltid vända dig till vårdcentralen och få träffa en psykolog 10gånger kan vara jätteskönt att få prata av sig om allt och inget..

Och framförallt kom ihåg att det är helt okej att känna sig vilsen och hjälplös! Är en stor förändring i livet och i kroppen med alla hormoner...

Det är en stor omställning att bli mamma.Du har många känslor som går upp och ner.Att detta lilla knytet är mitt som jag ska ta hand om resten av mitt liv.Men jag kan lova dig att det blir mycket bättre.Tar ju ett tag innan man landat i mamma rollen. Se bara till att du kan ta lite egen tid om det finns möjligheter till det.Så du hinner samla dina tankar lite.Och tänka Jag har blivit mamma.  Jag som skriver detta kan vara din mamma. Jag har själv fått barn 3 st men dom är stora nu.Men jag kan mycket väl känna in mig i din situation som du finns i nu. När jag fick mitt första barn var jag 22 år och jag fick ta han med snitt.Och det var  hemskt. Så helt plötsligt vakna upp ur narkosen och blivit mamma.Kändes liksom som han inte var min.Så försök att ta det det så lugnt ni kan och allt kommer att bli så bra.  Grattis till er lilla flicka. kram från Lena, mamma, och mormor.

Känner igen mig jättemycket! Jag mådde piss stora delar av tiden de första två veckorna efter förlossningen. Massa hormoner som stormar och så mycket nytt att ta in! Det gick över för mig. Jag tyckte det var väldigt skönt när sambon började jobba så jag i lugn och ro fick hitta min mammaroll och få koll på saker och ting utan att känna mig iakttagen (han kollade mig naturligtvis inte men kändes så).

Går det inte över så prata med BVC så att de kan fånga upp en eventuell depression så du kan få hjälp.

Grattis till dottern och hoppas du mår bättre snart!

Tack för era svar?? Det hjälper mycket. Får en att känna sig lite normal igen.. Jag har känt mig lite bättre nu senaste dagarna men har en rejäl svacka nu igen :( Känns som jag skulle vilja åka in till BB och lämna "tbx" henne. Hemskt att jag får en sån tanke :'( Det har varit en jobbig natt, hon har varit vaken och skrikit från o till hela natten så någon sömn har det knappt blivit.. Är så orolig att det ska fortsätta så här.

jag vill bara bli mig själv igen, vill vara glad och lycklig med min fina dotter :'(

Allt tar tid, det är en sån stor sak att bli mamma. Att äntligen få träffa det lilla knytet som legat i magen, verkligheten, ansvaret, allt kommer på en gång och sen på det så har vi alla hormoner som bara far runt i kroppen. Själv minns jag att på dag tre, just hemkommen från bb satt med sonen i famnen och älskade honom så mycket att när de spelade en sorglig ballad och jag tänkte "tänk om mitt barn växer upp och får ett dåligt, hårt jobb..."  grät jag av ångest ifall han inte skulle få ett lyckligt liv. Sånt gör man ofta som nybliven mamma, många tårar av lycka och av oro och av frustration, finns tusen exempel. Det går över, det jämnar ut sig och man kommer in i en viss rutin och känslostormarna ebbar ut. Men känner du att det blir jobbigare och du inte klarar av det så prata med vården, dem vet exakt vad som händer och vilken hjälp du behöver och kan få. Utan att döma eller tycka något illa om dig, detta är vardagsmat för dem. 

Man FÅR känna sådär, och det är helt normalt. Det kommer att bli bättre. För mig tog det tre veckor innan jag kände att det sakta började vända. (Men hade fortfarande en gråtstund varje dag.) Jag hade panikkänslor, kunde inte fatta att bebisen var här och kände mig helt värdelös på att ta hand om honom och så himla orolig för allting!

Jag får fortfarande rejäla dippar men känner nu också en massa glädje. Det TAR tid att hitta sin nya roll, vänja sig vid varandra och nya rutiner och det är helt ok. Låt det ta tid och skit i hur du mår just nu, snart är det bättre! Du har gjort ett grymt jobb att bära ditt barn och föda det, nu ska alla hormonnivåer rätta till sig, kroppen läka och hjärnan hinna ikapp, och det kommer den att göra så småningom. Bara försök ta det lugnt och små steg i taget!

Åh vad jag känner med dig!! Min baby blues jag hade i augusti när min dotter kom kan vara den värsta tiden i mitt liv!

På BB är ju som allt ett töcken men jag kände mig lycklig trots all kaos! Det var när mjölken rann till som det slog mig som en slägga - VAFAN HAR JAG GETT MIG IN PÅ?? Min syster hade baby blues så jag var ganska bekant med fenomenet så jag visste att det förmodligen går över inom ett par veckor. Men det spelade ingen roll - allt var ett mörker! På morgonen kändes det Ok, ammade inte så vi delade på nätterna - dessutom sov hon bra - så var aldrig utmattad av sömnlöshet (tackar alla gudar för det, hur hade det gått annars??!) Sen under dagarna så vaknade hon bara var 3 timme för att äta annars sov hon. Och kan ju säga att tur var det med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde. När det led mot eftermiddag så började det krypa i mig. Den där oron. Den är ologisk och inte alls verklighetsförankrad - jag menar, det fanns ju inget att vara ledsen över? Kl19.30 (på klockslaget) varje kväll så bröt jag ihop totalt. Storgrät på min mans bröst och sa om och om igen "jag vill bara att det ska gå över!! Jag skulle hellre göra om förlossningen än att må såhär!!"

Jag tog alla tillfällen jag kunde att komma hemifrån. Alla promenader med hunden tex. Och på promenaderna så hände det att ångesten blev för påtaglig och jag kräktes. Åt gjorde jag inte heller. Jag drack bara massa läsk för att höja blodsockret. Kändes som att jag inte kunde andas med "hela lungorna" utan att andningen liksom stannade i halsen. Jag skötte om henne exemplariskt och försökte mysa och sjunga för henne trots att jag bara ville stänga in mig. Men det kändes aldrig helhjärtat. Det var mekaniskt och tvunget. Jag saknade mitt gamla liv och sörjde att den jag en gång varit hade försvunnit för gott. Det var verkligen hemskt.

Värst var nog skuldkänslorna att jag inte kände mig glad eftersom jag borde vara glad. Och ovissheten om det skulle gå över eller inte. När jag googlade baby blues fick jag bara fram en massa mardrömsscenarion från olika tyckare på internet och innerst inne visste jag att det inte var en fö.depression utan en hederlig tredagarskris. Jag tröstade alltid mig själv med att jag inte stämde in på kriteriet "att du vill skada dig själv eller ditt barn" och levde på det.

Nu kanske det passerat för dig redan och du mår mycket bättre, men om du fortfarande känner dig nedstämd eller om nån vilsen nyförlöst kvinna söker lite råd så kommer dom här:

- var nära ditt barn, hud mot hud! Det är otroligt effektivt att ligga mage mot mage då massor med måbra-hormoner utsöndras.

- gå en promenad ensam, även om det känns jobbigt. Du mår bättre sen.

- våga säga nej till besök om du inte känner dig rustad för detta. Eller sålla bland vänner och familj och möt bara dom som får dig att må bättre.

- prata prata prata prata. Berätta för alla du kan om hur du mår. Prata med din partner tills öronen blöder. Sätt ord på hur du känner.

- lev under mantrat - det går över. För det gör det.

- försök äta och sova. Om du bara lyckas få i dig kexchoklad ät bara det då. Och sov när du kan - din sambo kan ge flaska eller ta skrikperioden på kvällen (om ert barn har en sån). Stäng in dig i sovrummet i ett par timmar och se på tv bara om du vill. Det ger energi.

- ta ett glas vin! Ett räcker! Släpper lite spänningar.

- gråt! Om du vill gråta så gör det!

- ANDAS! In genom näsan ut genom munnen. Andas andas andas.

Vips så känns allt lättare. Det går lika fort som det kom - i alla fall för mig. Du kommer att börja känna igen dig själv och kan börja bonda med ungen på allvar.

Nu ligger hon här brevid mig, snart 5 månader gammal, och är det ljuvligaste som skapats. Hon som med besked kom och vände upp och ner på min värld.

Håll ut, det blir bra till slut??

Måste bar skriva och tacka alla som skrev till mig i denna tråd <3 Även om jag inte svarade läste jag era svar om och om igen <3

Nu fem månader efteråt lever man i en helt annan värld och är så lycklig :) Min Bluse försvann efter nästan tre veckor från en sekund till en annan. Jätte konstigt haha!

Tänkte att det kan vara bra för andra att se som kanske läser i denna tråd att det slutade bra för mig. Jag brukar alltid undra i trådar vad som hände sen :)

Skönt att höra! Kom ihåg att fortsätta ta hand om dig själv även om det känns lättare nu :)