Folk som bara babblar om sig själva?

JA, det är delvis min sambo som jag beskriver. Hon kan komma hem från jobbet en helt vanlig eftermiddag och säger knappt hej. Frågar mycket sållan eller rent av aldrig hur min dag varit eller hur jag mår. Inte ens om jag är sjuk eller har gjort mig illa eller har ont. Nej nej..

Möjligen ett "-Läget?" Från hennes sida men sen hinner man knappt röra på läpparna så har hon skuttat iväg och hänger upp sina ytterkläder och sen pratar hon på om sitt.

Nu är det dock inte bara min sambo som jag refererar till, utan jag har träffat på drösvis med såna här individer under mitt liv så här långt!

Hur tacklar man dessa?

man ber dem knipa tjäft en stund.

Det händer faktiskt kan jag säga!

Problemet är att de inte alltid fattar, utan det blir världens grej om att man inte tillåter dem att prata och så vidare.

Ojdå, prova med att avbryta dom ständigt med ett " aha, exakt, precis som min kompis farsa....." Så babblar du på resten av kvällen om påhittade personer, så får de kanske en inblick i hur de låter....

Jag lyckas också ofta omge mig eller hamna tillsammans med såna människor. Är lite för mesig för att säga ifrån. Ofta är det även deras problem som ska dryftas och jag är så känslig för hur andra människor mår, har liksom inte ett stopp mellan mig o deras känslor så ofta är jag totalt utmattad efter att ha träffat såna människor och drar mig för att ses. Mitt eget fel eftersom jag inte säger ifrån, men blir ändå förvånad ibland över hur folk kan vara så totalt icke-inkännande och lyckas vända exakt allt till att handla om dom. Allt man säker ska dom ha en värre historia om, osv.

Jag har två vänner där jag känner att jag får/tar lika mycket utrymme. Eller rättare sagt, att vi delar ungefär lika på utrymmet och där kan man dra paralleller till sitt eget liv i andras historier på ett sätt utan att det blir plumpt eller som att någon körs över. Sen kan ju jag a behov att bara prata om mitt ena gången, och hon ha behov av att prata om sitt andra gången. Det är ju helt okej, när det inte är en persons behov som ska ha företräde varje varje varje gång.

Jag tar mycket plats i relationer jag känner mig väldigt bekväm i (typ familjen) men i övrigt så låter jag alltid alla andra ta väldigt mycket mer plats och då pratar de oftast om bara sig själva.

Har även märkt en röd tråd i mina förhållanden att det till viss del varit så där med.

Jag pratar mycket, men hörs ändå minst, på något sätt. Mitt eget fel förstås, och väldigt utmattande att hela tiden "slåss" för att få utrymme eller feedback på att den andra parten vill lyssna och inte enbart komma med sitt och sig hela tiden.

Jag jobbar på det, att säga ifrån och avbryta ibland när folk enbart går på om sitt eget, men huu vad jag tycker det är jobbigt. Är liksom uppfostrad att låta folk prata klart, att fråga tillbaks hur någon mår om man får frågan själv, att lyssna, att be om den andres åsikter om man diskuterar något eller åtminstone släppa in den i diskussionen osv. Ofta fungerar det ju bra och blir ett naturligt givande och raggande, men mindre bra när man träffar någon som inte har samma "artighet" eller inkännande och bara går på om sitt eget.

Känner igen mig mycket i det där. Borde bli bättre på att säga ifrån men känner mig ibland för sårad eller bara för trött och utmattat för att orka. Gör jag det ändå så missuppfattas det bara och jag blir den som är otrevlig och ohyfsad och blir sur för ingenting..

Får ofta höra att jag är bra på att lyssna men ibland reagerar jag genom att tänka för mig själv att -Nej, jag är inte bra på att lyssna utan det ser bara så ut (egentligen skiter jag i allt du babblar om), eller -Ja jag är kanske bra på att lyssna och skulle därför uppskatta om du OCKSÅ lyssnade lite..

Vissa människor kan leva med det då dom är sjukt tålmodiga och verkligen föredrar att lyssna. Då blir det ju en bra match, för andra funkar inte det, så då klättrar dom ju på väggarna efter ett tag, och måste ut, bort, få en andningspaus.

Antingen får man helt enkelt säga stop och respekteras inte det så får man ju undvika den personen. Tror inte det har med uppblåst självbild att göra dock, för vissa kan det säkert vara så, men tror väl mest det handlar om att dom är socialt inkompetenta.

Precis det får jag också höra och har alltid fått höra sen barnsben "du är så bra på att lyssna, det känns som jag kan berätta allt för dig". Det känns ju oftast hedrande och jag blir glad av det, har stor nytta utav det i mitt jobb osv.

Och jag tycker verkligen om att lyssna på människor o dess historier. Men det är för mig en helt annan sak. För även om jag genuint tycker om att lyssna så är det stor skillnad med en människa som vänder sig till mig och berättar något och ger en paus ibland för att lyssna på vad jag svarar sen berättar vidare osv. Ja ett vanligt lyssnande samtal helt enkelt. Men dessa jobbiga fall är när människan ifråga liksom bara maler på, utan hänsyn eller egentligen utan att det spelar någon roll vem hen pratar med sålänge den får höra sin egen röst/uttrycka sina behov eller åsikter/berätta sina historier.

Det finns liksom lyssna, som jag ärligt tycker om, och så finns det lyssna.

Och ofta (i mitt fall) kan det vara i helt vanliga vardagssituationer eller vardagspratande eller vad man ska säga, och inte där någon behöver direkt prata av sig.

Nångång när min dejt har gått på sådär har jag frågat rakt ut "undrar du inte vad jag också tycker?" Eller "hör du ens mig?" och ofta kan jag få en rätt frågande blick tillbaks, som att människan faktiskt är så uppe i sitt eget att han inte tagit någon notis om vad nån annan tycker. Jag tycker det är jättemärkligt då jag själv (irl) är så lyhörd. Alldeles för lyhörd för mitt eget bästa ibland. Men kanske har det med att göra att våga ta plats också. Och det i sin tur har förmodligen med självkänsla och ev uppväxt/uppfostran att göra. Kanske. Hobbypsykologanalys ;)

De få gånger jag träffat tjejkompisar som funkat likadant som mig har det varit så otroligt befriande och avslappnande i samtalet. Drömmen vore ju att träffa en man som är någorlunda lik på det planet också då det för mig är ett tecken på omtänksamhet och respekt när någon är intresserad av vad jag har att säga. Det är så sjukt sällan jag känt att det inträffat med män! Otur kanske.. Och jag blir glad för så himla lite så det behövs inte speciellt mycket ansträngning från mannen egentligen. Borde kanske börja höja ribban lite..

Hm det låter väldigt mesigt när jag beskriver mig själv, trots att jag i övrigt uppfattas som relativt självsäker och "laid back" av många och inte alls som en tyst liten mus. Dock översnäll och svårt att sätta gränser..

Vet du hur du uppfattas av andra TS?

Jag har också träffat på såna människor. Antingen är de självcentrerade och inte intresserade av någon annan än sig själva och babblar bara på om sitt eller så har de en medfödd oförmåga, 

Tyvärr är jag för artig och har stått ut med att lyssna på tråkmånsarna för att inte såra dem. Men om/när det händer igen ska jag nog avsluta samtalet/monologen och gå därifrån. En del tar så mycket energi utan att ge något tillbaka,

Jag kan inte fatta hur man utan att skämmas kan vara nöjd och få ut nåt av att babbla med nån som inte lyssnar? Eller kanske inte ens bryr sig, eller inte ens svarar eller ställer några frågor om nånting tillbaka och så.

Hur man kan sitta en kvart eller mer och berätta om allt som berör en själv när motparten ser uttråkad ut och bara svarar: aa, ja, mm, jo, mm, jaha, mm, ja ja ja ja, jaha, ok mm, ja, jo.. aa, mm, ja mm...

Skäms man inte lite? Väljer man inte att umgås med nån annan då istället?

För mig är det helt obegriplig?