Modern håller barnet borta från fadern.

Misstänker att ni har gemensam vårdnad och inget fastställt umgängesschema.

Du måste ordna ett fastställt umgängesschema. Snabbaste sättet brukar vara att skicka en stämning till tingsrätten och sen försöka nå en lösning hos familjerätten. Med hotet om ett tingsrättsbeslut brukar samarbetsviljan hos familjerätten öka.

Sen kan du, om du tycker det känns bra, sätta lite hårt mot hårt. Har ni sen tidgare någon form av överrenskommelse om umgänget, t ex varannan vecka, så gör du så att om mamman minskar din tid så minska hennes tid lika mycket vid lämning.

Ska du driva detta bör du överväga att anlita ett proffs.

Jag skulle även polisanmäla för egenmäktighet med barn.

Håller med Kjell2 ovan om vikten att få till ett umgängesschema.
Med ett sådant i ryggen så blir det väldigt tydliga vem som inte tar ansvar för dottern kontakt med den andra föräldern.
Då det är väldigt ovanligt att någon vill gå till en tingsrättsförhandling när de samtidigt försvårat umgänget så får du antagligen en betydlig mer motiverad motpart att diskutera långsiktiga lösningar med via familjerätten.
Var inte rädd för att gå till tinget. De är generellt tvåhundra gånger bättre på att se opartiskt på ett ärende än familerätterna som har en tendens att leva kvar med nittonhundrafemtiotalets värderingar vad gäller föräldraskap.

Håller med kjell2. Det bästa du kan göra är att få ett fastställt umgängesschema. Och tror du behöver juridisk hjälp för att lyckas få till det.

Lycka till!

Från början är barnet en del av kvinnans kropp, och den symbiosen fortsätter efter födseln, men ska hos en normalt fungerande mamma klinga av och barnet ska gradvis bli allt mer av en egen person.

Hos vissa mammor funkar inte det där, och särskilt i en separation så klänger de sig fast vid sina barn så hårt att de inte förstår att de skadar barnet genom att låta det symbiotiska beteendet fortsätta.

Det symbiotiska förhållandet gör också att dessa mammor inte klarar av att hålla sina egna negativa känslor gentemot pappan från barnet, utan exponerar ständigt barnet (sig själv) för detta.

Tyvärr så stöter man i familjerätter osv. på människor som inte är medvetna om barnets behov av utveckling, från det symbiotiska stadiet, då brukar det låta som du beskriver. Det är helt rimligt då barnet är litet, men blir allt mer orimligt ju äldre barnet blir.

Idag är ditt barn tre år, det är en ålder då många barn börjar leva växelvist hos sina separerade föräldrar. Alla barn är förstås unika och det går inte säga att det passar just ditt barn, men som beskrivning av ett typiskt utvecklingsförlopp så stämmer det.

Jag tror att du måste börja fundera i andra banor och inse att det kanske inte går att på frivillig väl komma överens med mamman, och i så fall är det den rättsliga vägen som gäller.

Hursomhelst, du får inte göra dig själv till offer här: Ni har gemensam vårdnad, det innebär att du själv kan prata med läkare och är inte beroende av mammans information/desinformation.

Börja med att försöka, på frivillig väg, få ett reglerat umgänge, så det blir slut med mammans beteende av att använda indraget umgänge som bestraffning.

Du måste inse att det inte är barnets bästa och så länge du accepterar att det fortgår är du medskyldig till att barnets rätt till dig kränks.

Kan ni inte komma överens, så lämna in en stämningsansökan och se till att ditt barn får sin RÄTT till båda sina föräldrar tillgodosedd

exakt och varje gång.
Även om det läggs ner. Så till slut så ger det resultat.
Samt att man har då papper på att den andre sysslar med umgänges sabotage.

En del familjerätter är så mamma vänliga för att de inte kan skilja på vad som är bäst för barnet och deras egna roll som kvinna/mamma/kärring/politik och annat trams. De vet hur det är att vara mamma

Passa på och gör orosanmälan också. Att du är orolig för barnens hälsa och misstänker att hon håller undan barnen för att de missköts.
Banda också barnens snack och gör orosanmälan om indoktrinering av barn.

O smäll till i den riktiga rätten

Är barnen väldigt ungt. Grov egenmäktighet med barn!!

Om en förälder VILL förstöra så finns det inte mycket att sätta emot. Min mans barn kunde till slut knappt vara hos oss eftersom han inte litade på sin pappa. Det kunde vara att mamman hade tutat i honom att han fick för onyttig mat hos pappan, att pappan inte kunde duscha honom ordentligt (så att pojken inte vågade duscha hos pappan), att pappan köpte löjliga kläder, att pappan hade farliga kompisar, bodde i ett farligt område o.s.v Verkligheten var att vi bodde i ett helt normalt villaområde med barnfamiljer och lite äldre med utflugna barn, åt balanserad kost, godis på lördagar, inte hade några problem med att tvätta håret på varken egna eller gemensamma barn och köpte väldigt vanliga kläder och så vidare. Pojken blev i alla fall så orolig till slut, dels för att pappan skulle göra fel och att pappan inte gick att lita på, men också för att han var tvungen att passa på mamman eftersom hon hela tiden hittade på roliga aktiviteter som hon ringde och delade med sig av när barnet var hos pappan. Om vi en dag inte skulle göra något särskilt, då kunde mamman ringa och berätta att hon just då skulle åka till barnets bästis och dennes mamma för att de skulle åka till ett lekland. Pojken fick liksom inte heller tycka om sin pappa, utan skulle ständigt kritisera honom med en vuxens ord.

Vansinnigt tråkigt att det varit så, för pojkens barndom gick åt till detta och hans och pappans relation idag är så gott som ingen alls.

Umgängesrätten kan man aldrig ta ifrån en förälder, så skulle barnet ha bott mest hos oss, vilket barnet inte ville, så hade mammans negativa påverkan ändå kunnat fortsätta och hade man tvingat fram en sån lösning så hade barnet förmodligen mått ännu sämre.