Förlossnings dep. och fadern jobbar i annat land:(

Nu sitter jag här & skriver mitt första inlägg ihop om att få lite feedback lite stöttning lite råd eller igentligen hoppas på att någon annan är i exakt samma situation då det nu känns som jag är totalt ensam. Jag är mamma till 2 fantastiska barn 5år och 9 mån, jag är mammaledig med minstingen och har sådan lust o skriva att jag mår så jäkla bra men då skulle jag ljuga. kan säkert tolkas till att jag inte gillar o vara hemma med mitt barn så är inte fallet. Allt börja när jag var gravid i 7 mån och fick gå hem från jobbet (riskfyllt jobb) så fick ej jobba längre, tyckte till en början att det var skönt och bara gå hemma med magen i vädret, efter en månad var det inte lika kul längre, slutade höra av mig till folk, ville inte åka någonstans började gråta för allt o inget soffan blev min bästa vän. Trodde de berodde på hormonerna men känslorna var där för o stanna. Vår diamant föddes och jag levde på lyckoruset en vecka, efter vi vart hemma en vecka drygt knakade känslorna på igen denna gången blev de värre. jag börja klandra mig själv kände mig som världens dåligaste mamma, hitta alla anledningar till att ja inte var värd att ha mina barn. kände mig värdelös, ful och extremt ledsen. Isolerade mig ännu mer och kom på mig själv sitta o dra vita lögner till släkt o vänner allt för att slippa träffas. Efter 2 mån var jag på bvc o hade mammasamtal fick diagnosen post partum (förlossnings dep) och sammtidigt som de kändes jävligt skönt o veta va fasiken de e som e fel på en så skämdes jag något extremt. Ska tillägga att i samma veva jag gick hem från jobbet blev min sambo uppsagd från sitt då de ej fanns något o göra på firman. Då han är utbildad med maskiner så är det svårt o få en tjänst som varar då de är säsongsarbete. han var på en anställningsinterljuv men trilla på målsnöret:( En dag innan den lilla kom till världen kom han hem o sa att han fått jobb, ett jobb i norge vilket innebär att han skulle vara hemifrån 15 dagar men skulle vara hemma 18, är svårt o motstå råddjursögon och självständig har jag vart så långt jag kan minnas samt min äldsta (har annan fader) var en mkt snäll bebis när hon var liten så absolut det skulle jag väl klara av att vara ensam. om inte annat kunde vi iaf testa, pengar behövdes och såg på sambon att han ville detta så mkt så svårt att säga nej. När han tacka ja till tjänsten var alla runt om oss släkt som vänner med på noterna och lova guld o gröna dalar att de skulle ställa upp för mig när sambon var på jobb. Han åkte 3 veckor efter förlossningen. Idag ångrar jag att jag sa att det var okej, för nu kommer han aldrig komma hem o jobba i sverige igen. Har självklart de gånger sambon vart på jobb fått tampas med mjölkstockning, magsjuka,syskon avensjuka,6årstrots,tänder,feber,kolik osv. Nu för tillfället vill den lilla inte sova och det enda som får henne komma till ro är att gå runt o vagga henne i famnen o detta kan ta timmar. Släkt o vänners hjälp märkte jag rätt snabbt inte existera trots jag öppna upp mig totalt om mitt mående och ett par gånger bad om hjälp men inte fick någon. Ensam är stark sägs det, men hur mkt orkar man? Bett min sambo o ta pappa ledigt händer inget, bett han söka jobb i sverige händer inget, jag bönar o ber inget händer. När han väl är hemma är det så mkt andra saker han måste ta tag i så den där lilla timmen "barnledig" existerar inte. tillomed psykologen har bett honom att ge mig en gnutta avlastning dock utan resultat.. Så vet inte riktigt vad jag ska göra? Är absolut inte så att jag inte vill vara med mina barn, men att ta hand om dessa underbara varelser ensam, sköta hus o hem, rutiner och aktiviteter o sammtidigt kämpa med att må bra iaf för barnen är en utmaning. Sover stående och känner att jag snart rasar samman:(