Står inte ut. Vill bara sluta existera

Ring! Fråga i alla fall om du kan få något. Om de inte kan skriva ut recept så kanske de kan ge ut några få ångestdämpande, så du klarar dig i någon dag.

Känner igen mig mycket i det du skriver, jag hade det för jävligt för några år sedan och kämpar fortfarande med ångest, men kan hantera den bättre nu. Vet att man inte tror det kan bli bättre, när man är mitt i det, men det kan det faktiskt. Försök håll ut. I bland är det det enda man kan göra. Hålla ut lite till och hoppas på att det blir bättre.

Känns som man försökt för många gånger att stå ut och är bara så mentalt slut. Vill ju att det ska vända och innerst inne vill jag inte dö, men jag vill bara slippa må dåligt och lida för livet känns som en riktig plåga, som att man inte är ämnad för att klara sig.

Får se om jag vågar ringa. Bor inte på samma ort som psykakuten så kan inte och orkar inte ta mig iväg heller. Ska försöka somna snart, inte sovit på två dygn men är helt uppe i varv.

Får försöka timme för timme och orka med. Tack för ditt svar.

Man kanske kan fråga om dom kan skriva recept så man kan hämta imorgon? Vill inte låta desperat när jag ringer heller, det är jag väl förvisso men är ju för att kunna orka med när det egentligen känns omöjligt att orka. Trött på mediciner och antidepressiva som inte hjälper ett skit. Men något lugnande känns som det skulle göra mer nytta.

I Dagens Nyheter skriver de om ätstörningar kopplat till psykisk ohälsa, och det finns en stark koppling. Även till självmordsrisk. www.dn.se/sthlm/fler-an-var-tionde-stockholmare-trostater/ Så det är extremt viktigt att ta det på allvar, även detta att folk tröstäter och samtidigt har psykisk ohälsa. Bara så du vet ts, ta dig själv på allvar och försök få tag på någon inom vården som kan hjälpa dig.

Överlevde kvällen igår. Somnade tillslut och sovit ända tills nu. Nu kryper dock ångesten innanför skinnet på mig igen. Får stå ut till måndag för då kan jag hämta ut medicin som kanske kan dämpa ångesten lite.

Fortfarande så deppig över min hetsätning igår. Tog 40 dulcolaxtabletter nyss för måste få bort maten. Känner mig fet o svullen. Har ingen våg hemma för var "stark" o tog beslutet att ta bort den häromdagen men ångrar mig nu. Vill veta hur mycket jag gått upp. Säkert flera kilon på tre dagar med mat. Nu blir det lite mat på jul sen inget alls och absolut inte en matbit innan julaftonskväll.

Fan vad jag inte orkar leva med mina hjärnspöken.

Slutade helt med alla antidepressiva jag äter häromdagen och det kanske inte var så bra. Gråter som aldrig förr, samtidigt har jag inte kunnat gråta så mycket på så länge ovh

Slutade helt med alla antidepressiva jag äter häromdagen och det kanske inte var så bra. Gråter som aldrig förr, samtidigt har jag inte kunnat gråta så mycket på så länge ovh

Slutade helt med alla antidepressiva jag äter häromdagen och det kanske inte var så bra. Gråter som aldrig förr, samtidigt har jag inte kunnat gråta så mycket på så länge så lite bra känns det ändå. Är skönt att kunna gråta faktiskt.

Fler som slutat tvärt med mediciner som antidepressiva o hur mådde ni då? Råkade posta förra inlägget lite för tidigt.

Jag brukar sluta tvärt med mina mediciner då och då tyvärr. Slutar med dem eftersom jag inte tycker att jag behöver dem och det går bra i några dagar och sen kraschar jag totalt.

Har en gammal ätstörning som inte riktigt vill ge sig så jag förstår dig fullständigt, även när det gäller ångesten. Du har ju inget att förlora på att ringa psykakuten så ring dem och förklara hur dåligt du mår. Lycka till nu.

Funderar dessutom på en sak till. Känner mig så kontrollerad av sjukvården. Hot hela tiden om inläggning om måendet inte vänder o om jag inte börjar äta mer. Nu har jag säkert gått upp flera kg på några dagar men vill gå ner det lika fort igen. Funderar på att avboka alla mina kommande tider inom öppenvården. Jag orkar inte gå dit mer. Inte kan de väl tvinga en till vård. Om jag inte har kontakt med dem heller så slipper man väl dessutom att tvingas bli inlagd, det de inte vet liksom...vill kunna välja själv om jag ska leva vidare eller inte och trött på att höra att jag borde bli inlagd för mitt mående. De kan väl inte säga att jag måste gå på möten?