Vad gör jag nu? Han får ångest och sticker - jag bryter ihop!

Ingen? (

Tar han anti-depp? Tycker verkligen att han behöver det..

Pratar han med någon professionell alls? Han verkar behöva det då mycket av det han känner kommer från hans förflutna.

Han verkar inte alls må bra. Har han/ni någon kontakt med psykiatrin? Om inte vore det nog på sin plats! 

Precis. Med så mycket problem i bakgrunden och i nuet så är det nog psykiatrin som gäller, alltså inte psykakuten enbart utan en stadig psykiatrisk kontakt. Kanske nån medicin mot ångest också.

Han har ingen hjälp alls idag, varken mediciner eller någon kontakt. Han har vid några tillfällen sagt att han ska ta kontakt med en läkare och få såna där "lyckopiller" som han så fint kallar det för, men i nästa stund så ångrar han sig och säger att han inte vill knapra en massa jävla tabletter och bli nån jävla knarkare!

Han lever lite efter mottot "Du klarar dig bäst själv" och är nog lite för stolt för att söka en psykkontakt. Han flyr sina problem, när det blir för mycket så stänger han in sig själv, sticker och bryter kontakten med många vänner och även mig. Samma sak hände i somras :(

Jag når inte fram till honom och vet inte vad jag ska göra. Jag kan ju inte tvinga honom att gå till en psykolog direkt.. ????

Jo, jag tycker visst du kan tvinga honom. Han vet ju själv om att skylla på att mediciner skulle göra honom till "knarkare" bara är trams, det är jag helt övertygad om. Däremot tycker han säkerligen att det är skitjobbigt att behöva hjälp. Uppenbarligen funkar inte hans motto särskilt väl för honom själv ens.. Du kan inte ha en instabil person kring en nyfödd, jag kan lova att hans stressnivåer knappast kommer att sjunka med en sån i livet!

Det ligger ju i hans eget intresse att ta tag i sin situation och sitt mående genom att söka hjälp. Det är hans ansvar och skyldighet att göra vad han kan för att må bättre då han faktiskt valt att leva med dig och sätta ett barn till världen. Du kan stötta och finnas där men ansvaret ligger på honom och tar han inte tag i det själv kan du inget göra mer än att lämna honom.
Det låter hårt men det är ruskigt respektlöst och egoistiskt av honom att inte tagit tag i det här långt innan ni valde att skaffa barn.

Du skulle kunna säga till honom att "antingen tar du tag i dom här problemen eller så måste jag överväga bo separat från dig. Kan inte ha det så här med ett nyfött barn".

Låter ju också märkligt att han sticker iväg o bryter kontakten med dig. När ni ska ha barn o allt. Det håller ju inte i längden när väl barnet är fött.

Jag förstår precis hur ni tänker men jag kan inte tvinga honom, det går liksom inte. Han är riktigt envis och måste göra det av fri vilja.

Nu verkar det som att han har gjort sitt val, han kastar in handduken. Så nu gjorde han valet själv med att lämna mig och flytta.. ????

Frågan är om han har lämnat dig tillfälligt eller för gott den här gången? Med dig i den nya lägenheten o ett barn på gång. Eller om han tänker komma tillbaka om några veckor den här gången med.

Ja det kan man ju fråga sig! Rent spontant så trodde jag först att det skulle ta ett par veckor och sen skulle han komma och säga att han vill komma tillbaka, några av hans vänner och mina med för den delen tror att det är så det kommer att bli.

Jag själv börjar fundera på om han verkligen skulle ha mage till att komma tillbaka, om han skulle våga det och jag tror inte att han skulle våga nu!

Han fortsätter att göra bort sig och jag tröttnar alltmera. Vi bor i hus sedan ett par veckor och han skiter i allt!

Jag kan inte lita på honom.

Jag älskar honom, jag ska föda hans barn om 2 månader och jag ville inget hellre än att vara med honom, få vara en familj. Jag hade gjort allt för honom, är väldigt lojal.

Men OM HAN NU SKULLE KOMMA TILLBAKA hur ska jag då kunna ta honom tillbaka? Hur ska jag kunna lite på honom? Hur ska allt kunna bli bra?

Mitt hjärta är krossat av honom, igen. Jag är sviken och lämnad. Jag överlever och fixar det här men fyran vad tråkigt det är.. fega kräk!!!

Men om han inte kommer tillbaka, hur sjutton ska det då bli med t ex huset?! Det kostar ju pengar o någon måste betala det. Därför undrar jag, om han nu brukar sticka, gäller det även från dom gemensamma kostnaderna?

Om jag vore du skulle jag ställa ett ultimatum. Typ "jag orkar inte leva med nån som bara sticker iväg helt plötsligt, hur vet jag nästa gång att det inte händer när jag eller vårt barn behöver dig som bäst? Gungfly. Villkoret för mig för att kunna fortsätta leva med dig är att du söker hjälp, och det NU. Behöver kunna lita på den jag bor med. Annars har jag o barnet det bäst ensamma faktiskt".

Han ska inte kunna slippa undan med det här beteendet i fortsättningen tycker jag. Sen kan man ju hoppas att du har en egen inkomst eller så också?

Jag klarar kostnaderna själv, hade betydligt mycket dyrare boende innan jag flyttade ihop med honom. Jag är fast anställd sedan många år tillbaka och har därför en stadig inkomst. Nu är jag dock sjukskriven och går på gravidpenning innan bebisen kommer. Därefter kommer jag att ha lite sämre ekonomi iomed att jag bara får ut 80%. Men eftersom att han valde att flytta (tror redan han har adressändrat) så kan jag ansöka om bostadsbidrag.

Vi har bestämt att vi ska dela på kostnaderna nu i 3 månader dvs huset, tvabbonemanget samt elen. Därefter så har nog han fått ett eget boende och slipper bo hemma hos sin mamma.

Det jag är mest rädd över är att han kommer att ångra sig och vilja komma tillbaka när bebisen väl är här. Tror inte riktigt att han förstår att han ska bli pappa och det kommer nog bli en chock!!!!

Kanske att han efter det kommer inse vad han har valt bort och då är det ju försent.

jag kan ju inte leva med någon som jag inte kan lita på!!!!!

Jag kommer alltid att älska honom och det skär i mitt hjärta men han har faktiskt gjort sitt val.. tyvärr men det är bara för mig att acceptera.

Ok, jättebra att du klarar det ekonomiskt. Tror det bästa är att du visar honom (och dig själv) att du fortsätter klara dig o bebisen själv.

Om han efter ett tag kommer krypandes o vill försöka igen är det nog viktigt att du är "ståndaktig" o säger nej, kan inte lita på dig, sök hjälp först så får vi se sen. Men att du inte tar tillbaka honom bara sådär. Tycker inte du ska visa honom hur mycket du tycker om honom i första taget, han verkar behöva komma till insikt först.

Nu har det gått några veckor, han har en ny flickvän (som han för övrigt i princip bor hos) och mitt liv har rullat på ganska bra. Jag har kommit iordning i huset, trivs oerhört Bra och har dessutom gått in i vecka 36 idag. Jag längtar som en tok tills bebis ska komma och försöker att bara ta det lugnt och njuta av lugnet före stormen.

Jag har valt att inte lägga ner någon mer energi på honom nu, han har lämnat mig, träffat en annan och gjort sitt val. Jag överlever utan honom :)

Jag njuter av livet som ensamstående mamma och snart har jag ytterligare en liten att ta hand om så jag har inte tid eller ork till att sakna honom.

Jag hoppas att han kommer att mogna och växa till sig så pass att han kommer att försöka upprätthålla en bra relation med sitt barn. I dagsläget så litar jag inte på honom för fem öre och har inte en aning om ifall han kommer att finnas där när det är dags för förlossningen. Kommer han att vara nykter eller sitter han någonstans med sin 17 åriga flickvän och super? Känns lite olustigt att han valde att flytta hem till en 17 åring och hennes föräldrar när han egentligen borde lära sig att ta ansvar för sitt liv och kanske försöka ordna det lite bättre för sig ^^

Kommer han att jobba och då skita i att jag ska föda barn? Eller kommer han att vara så pass ansvarsfull att han meddelar jobbet nu innan att han kan behöva åka iväg? Kommer han att plocka ut sina 10 pappadagar och träffa sitt nyfödda barn eller blir det vara en chans för honom att få vara ledig ifrån jobbet och kanske festa lite extra?

Jag kan inte grunna på alla dessa tankar mer, dom.har redan cirkulerat på tok för mycket i min lilla hjärna, så fokus hamnar på mig själv och mina barn.

Jag har ordnat allt som behövs inför bebis ankomst, packat bb väska och försöka lösa det med dom andra barnen om jag måste åka in till förlossningen. Jag har "backup " till förlossningen om han nu väljer att inte dyka upp och jag har dom underbaraste vännerna, finaste familjen och dessutom den bästa farfar som mitt blivande barn kan tänkas få.

Jag inser att jag har det för jäkla bra och att livet trots allt har rullat på ganska bra. Jag är en lyckligt lottad tjej på många sätt och vis och det gör mig riktigt lycklig

Beundransvärt det du skriver, du har lyckats komma vidare o är dessutom glad och tacksam över situationen. Många andra skulle säkert vara bittra o deprimerade men du har lyckats fokusera på allt det bra som finns!

Han och 17-åringen, det visar bara på att du gjorde helt rätt o att han har visat ännu tydligare vem han är. Verkligen lycka till med allt nu!

Tack för dom orden Ja, livet tar ju inte Slut direkt - det blir bara lite kämpigare. Jag har ju dock så otroligt mycket annat att bara tacksam för och det är för mina barn jag lever och tänker fortsätta med det.

Idag saknar jag dock min fd. Kanske för att det närmar sig förlossningen, vad vet jag. Men jag överlever nog det med - har inte så mycket annat val faktiskt