Styvsonen och hans mor går mig på nerverna..
Hej.
Det här blir ett ganska långt inlägg, men jag behöver få det ur mig. Kanske någon utav er har liknande erfarenheter och kan komma med tips och råd hur jag ska orka med..
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 4 år och bott ihop i lite över 3 år.
Han har en son på 7 år sen ett tidigare förhållande och det har alltid varit väldigt struligt.
I början var det mest sonens mamma som gjorde livet surt för oss. Hon är självisk, omogen, vägrar att samarbeta.. Jag(och flera andra) skulle nog beskriva henne som mentalt instabil.
Jag har från första början försökt ordna det så att vi ska kunna ha det bra tillsammans. Jag har gjort mitt bästa med att försöka stå ut även om denna kvinna inte har någon som helst förståelse för andra människor.
Så många gånger har hon satt käppar i hjulen för oss. Det är som att hon indirekt styr våra liv och det går inte att resonera med henne. Hon slår direkt dövörat till och kan börja gapa och skrika att min sambo är en rutten pappa, hon hotar och bråkar över minsta lilla osv. Ofta helt oprovocerat. Hon missköter sonens skola, kommer inte på möten varken på skolan eller med socialen(vi har haft tid för 4 möten för att skriva kontrakt ang sonen) och detta har lett till att vi inte har kunnat få ekonomisk hjälp, sonen kommer till oss i för små/trasiga kläder med förklaringen att "barn ska få välja själva vad dom ska ha på sig", När sonen hade sin första julavslutning och sambon frågade om hon tänkte gå fick han svaret "om jag orkar", hon anser att barn mår dåligt utav för mycket regler och att vi förväxlar hunduppfostran med barnuppfostran etc etc..
Allt detta blir knappast bättre av att sonen är väldigt överaktiv. Han kan inte sitta still i 3 minuter. Han är nonchalant, egoistisk, slarvig, gnällig, tjatig och ouppfostrad i allmänhet. Vilket säkert inte är helt konstigt med tanke på hans mors resonemang ang barnuppfostran.
Förut har sonen varit hos oss varannan vecka. Och varje gång han har kommit har vi fått "börja om från början" med vad för regler och beteende som är accepterat hos oss. Men nu är han bara hos oss på helger och lov. Och dom dagarna är inte lätta.
Sambon har börjat slacka vad gäller att hålla på regler vilket gör att sonen "glömmer av" att uppföra sig.
Vi har även nyligen fått ett gemensamt barn för ca 2 månader sedan och min hund är svårt hjärtsjuk och behöver mycket utav min vård och uppmärksamhet vilket gör att jag inte längre orkar med allt detta. Jag känner mer och mer hur det här tär på mig och jag får ingen förståelse från min sambo. Försöker jag prata med honom om saken eller ge förslag på hur vi kan hantera allt blir han antingen sur eller så får jag ett "jaja" till svar, men inget händer.
Jag vill inte känna så här, men så fort något inte går som planerat så vill jag i princip köra över sambons ex, skicka iväg ungen och strypa sambon.
Det känns som att jag hela tiden kämpar i motvind. Som att jag bär hela ansvaret för att vi ska ha det någorlunda bra. Men det är varken uppmärksammat eller uppskattat. Det känns som allt jag gör är taget för givet.
Men just nu känns det som att det inte är långt kvar innan jag packar bebis och hund och flyr fältet...
Detta känns extra tungt eftersom jag bor över 100 mil ifrån min familj och mina vänner.
Hur mycket ska man orka med?
