Hur accepterar man att det inte blir fler barn?

Jag tror inte att det går. Kan man inte mötas på den punkten så tror jag att förhållandet trasas sönder så småningom. Om det är så att ett barn till är så viktigt för dig, alltså.

Svårt, då du också har rätt till din längtan... Acceptansen antar jag är det centrala, så att det inte går ut över ditt nuvarande liv och möjligheten att uppskatta det. Jag tycker också att du förtjänar en bra förklaring av din man till hans inställning, men det kanske du redan fått. Kram!

Jag skulle väldigt gärna ha fler barn men min man vill absolut inte, det är det första och jag vill inte ha barn med någon som inte vill ha fler. Sedan så har jag en sjukdom som kräver mediciner, så det är ett litet projekt att skaffa fler barn. Jag har bestämt mig för att två barn räcker. Ser fördelarna, dvs att vi har två friska barn, att det blir billigare att resa ihop, att jag kan ge den tid som behövs för läxor och fritidsaktiviteter o.s.v jag har i alla fall fått bestämma mig för att det är fullt tillräckligt. Det betyder inte att jag egentligen kände så.

Tråkig situation ts :(

Men om du verkligen vill försöka acceptera situationen som den är så gör en lista på alla positiva saker med att bara ha två barn. Det kan vara t.ex. att klara sig på den bil man har, inte behöva fler sovrum, slippa flera år av sömnbrist och blöjbyten, kunna resa billigare och lättare, att ha mer tid till era barn, kunna ge egentid till båda era barn samtidigt, inte riskera att ett barn alltid känner sig utanför, möjlighet till egentid med din man kommer flera år tidigare, osv. Fyll på listan med både stora och små saker, så många som möjligt. Läs igenom din lista mycket och ofta. Varje gång du känner längtan efter fler barn så försök genast styra över tankarna till din positiva lista. Det krävs mycket träning, men det går att styra tankar!

Det bleknar med tiden. Jag har alltid velat ha tre barn men fick så mycket problem med foglossning och ryggen efter de två första så vi var överens om att det fick räcka. Det var alltså praktiska problem som satte hindret.

Först kände jag stor sorg men sen när barnen blev lite större så kändes det bra och faktiskt lite skönt. Känslan av att vilja ha en till måste ibland vägas mot ork, tid, förmåga att ta hand om barn man redan har på ett bra sätt och kanske har du, TS , och din man polariserat så att du står för känslan och han för praktiska eftertanken.

Egentligen kanske han kan dela den rena känslan av sug efter en till och du förstå hans sakliga skäl emot?

Måste man acceptera? För mig finns inte det alternativet. Som jag ser det så är barnlängtan en så viktig sak att man inte kan kompromissa, det är något som snabbt blir för sent och något man kan ångra resten av livet, och i tysthet anklaga sin partner för = förhållandet lider och kommer antagligen ta slut.

Så för mig är det inte rätt att någon inte ska få försöka få de barn de önskar. MEN det är heller inte rätt tvinga någon till fler barn än de vill ha. Så för mig är är det ett alternativ dela på sig om man vill olika i den frågan.

Jag har alltid velat ha fyra barn. Maken var nöjd efter två. Han fick då alternativen A/ vi fortsätter tillsammans o skaffar de barn jag vill ha B/ jag skaffar de sista två på egen hand, han får välja om vi fortsätter bo tillsammans ändå eller inte C/ vi skiljer oss och jag skaffar barnen med någon annan.

Han valde A, och får bestämma med vilket mellanrum de ungefär ska komma (vi har tre nu och planerar det fjärde ska födas om knappa ett år)

@förviktigt... : är det inte en lika stor risk att ett sånt ultimatum sätter spår och på sikt förstör äktenskapet ?

Att veta att man väger lättare än antalet barn måste vara svårsmält även om han går med på det nu för att behålla dej. Att öht ha barn håller jag med om att det är svårt att kompromissa om men antalet två eller fyra?

Jag skulle nog inte välja något av alternativen om jag fick ett sånt ultimatum utan med sorg i hjärtat inse att jag var en utbytbar avelsko och avsluta relationen.

Som man som slipper vara gravid kanske jag skulle låta det gnaga några år först innan jag gick vidare. För " vi - känslan" skulle vara förstörd. Din inställning påminner mej om Henrik i filmen "den goda viljan" som gick på tv igår. Det var mycket JAG där också.

Ni har så många kloka tankar och råd.

Vi har diskuterat detta mycket jag och min man. Hans anledningar till att vi inte ska skaffa fler är egentligen väldigt förständig och kloka.

Han känner helt enkelt att han inte skulle orka ta hand om fler barn och att vi helt enkelt inte har råd med fler.

Han vill ge de två vi redan har ett så bra liv som möjligt och vill ha råd att åka på semester. Slippa byta bil och boende.

Jag är nog mer typen som kan vara ganska impulsiv och som alltid tänker att saker och ting alltid ordnar sig, kan andra ha tre barn så kan vi liksom.

Att vara egoistisk och skilja mig från honom av anledningen att jag vill ha ett barn som inte ens finns till är en tanke som känns helt vansinnig. Jag skulle aldrig vilja orsaka honom eller våra flickor den smärtan och själv skulle jag aldrig vilja vara utan det liv vi har nu. Men jag önskar att det fanns ett piller som tog bort min längtan..

Ts , du verkar vara klok och vettig och ni verkar ha en bra relation, kanske kompletterar ni varandra med spontanitet och eftertanke.

Hoppas att tiden tar bort din känsla av något fattas så du blir helt nöjd.

Ett effektivt piller kan ju annars vara att låna ett par tonåringar några veckor....

Ja det hade nog varit ganska effektivt att låna några tonåringar ibland när längtan pockar på sådär lite extra!

Jag tänker ibland att så länge min kropp har möjligheten att bli gravid så kommer nog min längtan finnas. Den dagen jag inte längre är fertil så kommer jag antagligen och förhoppningsvis "slå mig till ro" med min fina familj. Iallafall hoppas jag detta innerligt!