Borderline-relationer

Dålig trådstart

Hej,

Jag har med diagnosen borderline, var jag som var den andra med borderline i narcissist-tråden. :)

Det ÄR svårt med relationer när man har denna diagnos. Och det är skitsvårt att leva med någon som har den. Men det finns ju olika grader och det är olika hur mycket självinsikt man har. Vissa ignorerar nog sina problem och vill helst inte söka hjälp, och känner sig kanske missuppfattad och avvisad av sin omgivning. Människor med BPD är ju lika olika och har lika olika erfarenheter och förutsättningar.

För min del har jag varit i kontakt med psykiatrin sedan jag var 16 (är nu lite över 30) och har velat få hjälp med mina depressioner och självskadning. Jag ville veta vad som var fel med mig... Men läkarna var motvilliga att göra någon utredning och ställa diagnos tills jag var närmare 25 år, därför att ungdomsåren kan vara väldigt svåra att hantera även för människor utan någon diagnos.

Jag fick min diagnos när jag var ihop med mitt ex, som jag har ett barn med. Vi hade förresten precis gjort slut. Var 25 då. Jag tyckte det var en lättnad. Men vår relation höll ju inte. Jag var nog svår att leva med, men visst bidrog vi båda med vårt...

Nu har det gått några år och jag har gått 3 år i DBT, och lärt mig massor. Även fått ett barn till. Ålder och det att få barn, leva familjeliv, gör livet mindre ostabilt. Jag har sedan några år nu världens bästa man. Har vill, och försöker, förstå vad som försiggår i min hjärna. Vore det inte för honom vore vi inte gifta fortfarande... Nu mer går det ganska bra, vi har lärt oss mycket. Men det har varit svårt...

Humörsvängningar, svart-vitt tänk, ofta svår (omöjlig enligt honom) att diskutera med -i alla fall ofta, vilket gör det, om möjligt, ännu svårare, då han inte vet vilket humör jag är på  Arg, irriterad, smått aggressiv och dumma saker som ramlar ur min trut, Nya intressen...som efter en tid plötsligt är ointressant, Många krav, man har haft svårt att se att jag själv inte klarar leva upp till dem. Mycket osäkerhet kring sexualitet och läggning och att vara trogen. Svartsjuk, avundsjuk, ledsen...

Ja listan är lång...

Min fördel är nog att jag har mycket självinsikt efter många år i terapi av olika slag och ett interess för psykisk ohälsa överlag. Jag och min man har alltid pratat mycket, dock har ju inte alltid kommunikationen varit den bästa. Men genom att vi har stått ut och fortsatt prata, och att min man har fått möjlighet att går i en anhöriggrupp där han själv har lärt lite DBT för sin egen del, har kommunikationen gradvis blivit bättre.
Numer upplever jag att vi inte bråkar så mycket längre faktiskt.

Mycket beror även på medicinerna. Utan medicin (eller på fel medicin) blir symptomen värre och humöret sämre igen.

Oh shit...detta blev långt... Sorry!

Låter som om du träffat en bra karl. En kanske privat fråga, men älskar du honom?

Jag själv har ratat DBT, jag tror inte det är rätt väg för att bli frisk. Iaf inte för mig. Jag går i "vanlig" psykoterapi, fast anpassad till mina problem såklart. Tycker det fungerar väldigt bra och ser nu hur mycket jag förändrats under de här fem åren. Tror jag kommer bli frisk om... två år till tippar jag. :)

Ja det har jag verkligen! Självklart lika opererat som alla oss andra, och har sina fel och brister, men vi fungerar bra ihop!

Ja jag älskar honom av hela mitt hjärta! Han är min bästa kompis, och by far min bästa älskare! Hihi ;)

Vad gjorde att du ratade DBT? Var det något som kändes fel?

Jag tror ju lika mycket på kemin mellan terapeut/psykolog och klient, men jag gillar DBT därför att den har hjälpt mig att identifiera en del känslor, gett mig lite verktyg för att hantera vissa situationer samt gjort att jag bättre kan förstå varför jag reagerar/känner som jag gör.

Men någon "mirakelkur" är den ju knappast. Har fortfarande områden och situationer jag inte hanterar särskilt bra... Det jag också gillade med DBT förresten, var det att den fokuserar på här och nu. Vad kan jag göra här och nu för att stabilisera mitt liv, min vardag. Och tanken att man inte ska börja gräva i det förflutna och ta tag i trauman för ens nuvarande situation är mer stabil och då har möjlighet att hantera skiten från barndomen osv.

Med tidigare psykologer har det varit mycket fokus på det nästan helt från början och det har varit svårt!

Men alla är vi ju olika. Finns inte en behandling som passar/fungerar på alla.

Bra att det ser ljusare ut för dig! :)

Härligt att höra. :) Grattis! Hur reagerar han när du får dina "symptom" eller vad jag ska säga, när du blir svartvit? Är han en inkännande eller en mindre känslig person? Eller andra drag som du tycker är extra hjälpsamma? Frågar för att jag är nyfiken på vad som kan vara framgångsreceptet för en funkande relation. :)

Jag ratade DBT därför att jag sett hur modulerna är utformade (har aldrig gått DBT) och har redan ganska stor träning av bl.a. mindfulness och acceptans eftersom jag mediterar och yogar. Så kändes som att jag behövde någonting annat. Dessutom är jag starkt allergisk mot hur man allmänt ser på behandling av Bpd, som något där man dämpar symptom. Det låter hemskt, tycker jag. Jag vill bli FRISK, frisk, inte bara fungera ok och fortfarande vara i plågor.

Jag har mina tankar om Borderline... Härom dagen kom jag på vad jag sa till min terapeut när jag först började gå hos henne, jag sa något i stil med att "Eftersom det är någon som gjort det här mot mig så känns det som att det krävs att någon också tar bort det från mig". Nu efteråt så tror jag starkt på det. Det som har hjälpt mig allra mest tror jag är den relationen vi byggt upp, jag och min terapeut. Vi är som sagt på femte året nu, och om jag ska jämföra då i början med nu - enorm skillnad. Jag har en helt annan inre trygghet till mig själv och människor i allmänhet (men kanske inte män och relationer), har aldrig haft det förut.

Jag tror, även om det låter kaxigt, att det enda som faktiskt kan bota Borderline är en relation där man når objektkonstans.. Jo. :) Sen inte sagt att andra metoder inte hjälper. Det gör de ju bevisligen.

Jag har också borderline och har gått DBT i flera år. Har man inte gått DBT och har borderline som tycker jag verkligen man ska ge det en chans för det handlar om så mycket mer än acceptans och medvetennärvaro. Det jag hade allra mest hjälp av från DBTn var relationsfärdigheterna och vallideringen. Det har hjälpt mig såå otroligt mycket!

Vill man bli frisk från borderline så är DBT att rekommendera då 8 av 10 som gått DBT inte längre uppfyller kriterierna för borderline några år senare..

Haft ett kortare förhållande med en tjej som har Borderline. Värsta som hänt I mitt liv. Aldrig igen.

Haft ett kortare förhållande med en tjej som har Borderline. Värsta som hänt I mitt liv. Aldrig igen.