• Knappklara

    Gravid och... olycklig, varför?

    Är en 30-åring som väntar mitt första barn tillsammans med en helt fantastisk kille. Vi har gått in i vecka 9 och bebisen är absolut planerad. H*n vart till på första försöket och ingen kunde bli lyckligare än jag. Fem veckor efter plusset känner jag en sådan enorm tomhet och den där lyckliga känslan och längtan är liksom försvunnen. Jag som sett framemot detta/ser framemot detta i så många år kan inte förstå vad kroppen gör med mig. Helt plötsligt hatar jag allt och alla, allt är jobbigt, vår nybyggda fina hus skulle jag lika gärna kunna sälja och min underbara sambo slänga ut vilken dag som helst. Utan anledning. Givetvis är det inget jag skulle göra.

    Är frisk och levnadsglad annars, bor i ett fint hus, har ett bra jobb, fina vänner och en fantastisk familj. Men varför känner jag mig så olycklig emellanåt? Varför tycker jag ingenting är rolig längre? Är det fler som känner som jag och inte kan glädjas åt typ det absolut mest fantastiska som någonsin kommer ske i livet? Dessa graviditetshormoner, jag tror jag håller på att bli galen!

  • Svar på tråden Gravid och... olycklig, varför?
  • Momag

    Det är inte konstigt att allt känns upp och ner. Allt är ju upp och ner! Du har en spännande resa framför dig. Från känd mark, ut i det okända. Prata med din sambo om hur du känner dig och berätta hur dina tankar går. Släpp ut allt. Jag mådde likadant. Jag var ju orolig för hur allt skulle bli! Men sen kändes det bättre andra dagar... Gör det inte det för dig? Om några veckor känner du barnet röra sig! Jättehäftigt! Köp/låna böcker om graviditet. Köp gravidtidningar och gotta ner dig i allt mysko som sker i kroppen. En dag i taget helt enkelt. Familjeliv är också en bra plats att hänga på.

  • malintherese01

    Ville bara säga att du inte är ensam om att känna så. 
    Vi har haft 2 missfall på raken, och nu är jag gravid igen, i vecka 14. 

    Jag kan inte njuta alls... irriterad på precis allt och alla.. och värst är de att de går ut över min underbara dotter som är 8 år.. jag hatar mig själv för det, men jag kan bara inte kontrollera humör och känslor! 

    I mitt fall sa barnmorskan att de är nog en blandning av alla hormoner, plus rädsla för ett missfall till som ligger bakom mitt agerande. 
    Men jag intalar mig själv att de kommer gå över. 

    Vi får försöka bersegra dom där förbaskade hormonerna! ;) 

  • PF2

    Hej

    Jag förstår er precis, är i vecka 10, vi har en liten dotter som är 4, denna graviditet var inte planerad, vi försökte förra året men då blev det inget. Jag är 40 så det är väl mycket rädsla och tankar i samband med det + att jag precis blev arbetssökande, detta såg inte jag som ett problem tidigare utan som en välkomnande utmaning då jag ville satsa på det jag utbildat mig till tidigare och verkligen ville satsa på det nu. Nu känner jag bara förvirring och känner mig inte super attraktiv för arbetsmarknaden. Så jag är väl mest orolig plus att jag mår så fruktansvärt illa, denna gång är värre än den första graviditeten. Så det väl därför man inte känner sig super lycklig, dock vet jag väl innerst inne att man kommer aldrig ångra sina barn och att det ordnar sig med lite viljestyrka. Ta hand om er.

  • Annelie 76

    Så är det tyvärr att vara gravid, känslorna far upp och ned. Maten också ibland... Jag rekommenderar boken "handbok för gravida" av Vicki Iovine. Kan vara lite svår att hitta men kolla biblioteket. Den är väldigt amerikansk men ändå väldigt bra och beskriver worst case scenario på ett väldigt humoristiskt sätt. När man läst den är man ganska bra förberedd på det graviditeten kan föra med sig.

Svar på tråden Gravid och... olycklig, varför?