Min fru blir arg för allt jag gör

Betedde hon sig inte så innan ni gifte er?

Hon kanske känner sig instängd? Alltså om det började efter ni gift er. Kanske sitter hon på något inombords som gör att det går ut över dig... Finns så många olika faktorer på denna punkten. Jag själv kan bli du och tvär på min sambo nån gång i veckan om han inte hjälper till med hushållet(han är uppvuxen med guldsked i munnen. Sönderdaltad av sin mamma) men det är mest för att man får tjata på honom i flera dagar på att ens ta fram dammsugaren och dammsuga. Jag är visserligen mammaledig men jag kan fortfarande inte ta hand om ett var samtidigt som maten ska at färdig tills när han kommer hem och allt ska vara skinande rent...

Spontant när jag läser så tänker jag att det kan finnas några olika orsaker till hennes beteende.

-Hon mår dåligt på något vis och låter det gå ut över dig.

-Hon är missnöjd med dig, tycker inte du tar hänsyn till hennes önskemål, lyssnar på henne eller vad det nu kan vara.

Men oavsett så kan man ju inte hålla på och bli arg på sin partner 3-4 ggr om dagen!? Då måste man ju fråga sig själv om något inte stämmer och behöver förändring.

Eftersom det är svårt att ändra på en annan person så borde hon antingen ta tag i sig själv eller lämna dig om hon tycker du är så jobbig.

Det tycker jag du kan säga till henne vid ett lugnt tillfälle. Om hon menar på att du är problemet med de saker du gör fel så kan du ju förklara att du är den du är och hon får lov att acceptera det. Visst måste man försöka anpassa sig i en relation, och om ett beteende blir störande kan man prata om det. Men bli arg? Det leder sällan till vilja att ändra på något.

Fattar inte. Du frågar henne om du gör nåt som inte funkar för henne, o vad du kan göra för att hon ska må bättre, men då "kommer allt igen bara"?? Vadå kommer allt igen:/?

Hon låter ju uppenbart bitter på livet med många humörsvängningar, klimakteriet/depression/kraftig pms kanske? Det är verkligen inte ditt fel. Hon verkar inte må bra och sätter ut sina aggressioner på dig. Kanske sticker det i ögonen på henne att du inte har några problem så att hon blir rentutav avundsjuk och då försöker sabotera.

Ett äktenskap handlar inte om att behöva vara perfekt. Ingen är Guds bästa barn. Hennes sanning är att du gör fel, men det är inte din sanning. Vem bestämmer det egentligen? Att någon annan gör fel? Jag önskar att fler par hade som mål se sig som ett team. Att man jobbar framåt tillsammans och har som mål att vara goda vänner, att inte motarbeta varann. Det är inte bra att hacka på varann över småsaker. Vissa dagar funkar det sämre och det ska vara ok, men bara båda är medvetna om att man inte vill sabotera för varann. Att man är vänner i slutändan. Sätt upp spelregler tillsammans för hur ni ska hantera vardagen, hur man vill bli behandlad, var gränserna går osv. Ibland får man kompromissa, ibland får man ge mer än man får, och ibland får man. Att sätta sig ner och tala lugnt och konstruktivt om att situationen som den är just nu inte är hållbar för dig, och att du vill att ni båda skall komma fram till hur ni ska komma framåt. Var lyhörd men tydlig med att du inte accepterar eller uppskattar dessa utbrott. Tala i "jag"-form. Sök på konstruktiv kritik, det har man stor nytta av i konfliktlösnings-sammanhang.

Jag vet inte om du kan få ut något av detta men detta med att se sig som ett team har hjälpt både mig och andra par i kris. Det är så lätt att falla in i vardagsgnäll, men försök att lära er att falla ut ur det och in i balansen igen. Respektera varann och var gränserna går. Det kan ibland ta tid och lär er acceptera tiden. Tro och jobba på att det blir bättre. Fortsätter hon så kan det vara en bra ide att sätta in parterapi. Men in slutändan så tål man inte hur mycket som helst, försök ha tålamod, och börja med att tro på att det kan bli bättre. Livet har ju många skeden och finns du med henne genom en svår tid så kan ni växa er starkare tillsammans så småningom.

Antagligen utskällningsvalsen och gnället?

Jovisst, men jag hade önskat att TS själv svarat på det.

Jag tror det är såhär, att TS fru mycket väl vet hur gärna han vill behålla henne o vet att han därför inte riktigt vågar ställa henne mot väggen i det här (o därför slipper undan svara på orsaken till gnället), o att det är därför han oftast lagar mat, betalar alla räkningar etc. Att hon har "makten" över honom. Undrar om HON nånsin frågar hur HAN vill ha det? Han frågar ju henne det hela tiden.

Har hon nåt jobb TS? Kräv att hon går med på parterapi.

Tack för era svar, mycket bra att höra.

Jo hon jobbar, hon har ett ganska krävande arbete för henne och hon tar det på största allvar, vilket jag tycker om med henne.

Terapi har vi faktiskt redan gått i, det hjälper oss på det sättet att vi får någon som finns med och kan reagera och påpeka när vi kanske tänker lite fel. Och det händer.

Det här med lagarbete är ju ett fantastiskt sätt att tänka på. Det är nog så att båda jag och ännu mer min fru är ganska individuella. Men detta har vi naturligtvis pratat om förut, men det måste vi nog ta upp igen och påminna varandra om, om och om igen. Det är ju så lätt att man kommer in i destruktiva beteenden...

Annars tror jag verkligen inte att hon vill utnyttja att jag verkligen vill vara med henne? Men sånt beteende kanske kan komma omedvetet?

Ett annat problem som jag tror finns är att hon nog har blivit internet-missbrukare... Hon har svårt att slita sig, och blir arg när jag (försiktigt ;) ) försöker kommentera detta. Sen mår hon dåligt för att hon inte har gjort något. Ja kanske är detta en viktig del... För jag har mycket mer energi än min fru, och gör ganska många saker varje dag, som att greja hemma, ut med hund motionera, mm. Medan hon inte får så mycket gjort då det finns massor med viktiga saker man måste fixa på internet...

Men är det bara ett beroende i så fall, eller vill hon inte göra saker med mig? För hon får naturligtvis följa med om hon vill. Hur ska jag veta det? Hon brukar säga till mig att det jag gör är mina intressen och inte hennes, och alltså får jag göra det själv. Men jag vet inte vad hennes intressen är då. Och visst jag har frågat många gånger om hon ska med, men hon vill inte, så får hon dåligt samvete och gissa var det sluter... jo hon blir arg på mig.

Hoppas det inte blev för obegripligt...
Vad kan man tänka om detta?

Krävande jobb skriver du. Hon är inte på väg in i "väggen"? Jag vet att när jag var superstressad på jobbet blev jag skitgrinig hemma... hade inget tålamod med nåt, eller någon.

Min fru är ungefär likadan. 

Har jag åsikter på hur vi ska uppfostra vårt barn eller något annat hon gör så briserar hon omedelbart och ber mig dra åt helvete. Skriker och kallar mig jävla as. Kan vara att jag vill att hon ska komma hem tidigare på söndagen om hon sovit över hos någon och jag är ensam hemma med vårt lilla barn. 

Sen börjar hon håna mig. Kallar mig avundsjuk. Alltid hon som bestämmer. Stort som smått. Helgplaner är helt upp till henne. 

Vi har varit nära att skilja oss förr och då höll hon på att hota mig (gällande det ekonomiska) och lite annat otrevligt. Känner mig så jävla instängd. Vet inte vad hon tar sig till om det verkligen blir skilsmässa. Så jag lever på nåt slags sparlåga. 

Ja idag gick väl allt lite åt pipan kan man säga. Dagens bråk om att hunden hade bitit sönder en skitsak som vi aldrig använder och sedan om att jag tycker att hon måste stötta sin cancersjuka mor lite mer (läs: prata med henne,dom har f ö en fin relation). Skrikandes kom hon fram till att hon är rädd för sina egna känslor om hon pratar med sin mor. Sedan är jag den som är en oförstående idiot...

Min fru gillar att gå i affärer så jag föreslog att vi skulle göra det idag för att hon skulle bli på bra humör. Det var hon så länge vi var i affärerna. Vi har ju väldigt fint sådana stunder.

Jag är övertygad om att stänger man in känslor så här så kommer dom ut på ett eller annat sätt. Kanske är det sådana känslor som jag får ta del av varje dag på olika sätt.

Nu kände jag mig åter igen mycket orättvist behandlad och kunde inte annat än att säga att vi måste klara upp detta under våren annars vill jag inte fortsätta. Kanske var det för hårt? Men livet springer iväg.