Orolig att bli ensam efter långt äktenskap

Hur tänker du nu? Att du bara lämnar din man när du övergångslös kan glida in i något nytt? 

Vad? Varför skulle jag göra det efter ett så långt äktenskap? Jag förstår inte vad du menar? 

Jag har fyllt 45 för drygt 1 v sen och är nybliven singel. Jag blev dumpad pga mina alkoholproblem. Till skillnad mot din man så har jag dock sökt hjälp och är nykter (mår jättebra) sen en tid tillbaka. Bor fortfarande med mitt ex, vi hade 6 senast igår, men han säger att det är för sent för oss. Jag är jätteledsen över det och anklagar mig själv!

Jag känner mig dock inte gammal och förbrukad. Jag känner mig ung i sinnet och vet att jag fortfarande ser bra ut. Jag vill verkligen inte hamna ensam i en lägenhet med 5 katter. Kommer börja dejta så fort jag har flyttat. (1 mån kvar)

Du behöver inte oroa dig, ta med dig dina singelväninnor och gå ut och ragga. Eller testa nätdejting kanske, det var så jag träffade mitt ex.

Då är vi nog redan två, antar jag. Nu är det lite svart att svara om man har ställt en fråga och får en fråga som svar. Menar jag är lika klokt som tidigare nu. 
Rätta mig gärna. Din man har något allvarligt alkoholproblem och du orkar inte längre med honom. Men istället för att lämna honom oavsett undrar du hur sexigt du fortfarande är som 46:an. Ergo, jag förstår det som om du enbart lämnar din man om det finns någon annan för att slippa ensamheten?

Jag förstår dig,men samtidigt kan du inte stanna i något som helt klart är dåligt för dig, har varit det under lång tid och kommer fortsätta vara det! Eller hur?

Jag är nu singel sen 1 år ungefär och är i just den sisten - ensam. Otroligt ensam. Många av vännerna svek vid skilsmässan, hade aldrig trott att det skulle bli så. Kämpar nu med att försöka finna nya vänner. 

Det märks att männen inte tittar på en med sånt intresse som de gjorde förr...man är som en gammal tant för män, trots att man själv känner att man har mycket att ge som kvinna. Jag har en riktigt fin vältränad kropp, men jag är sliten i ansiktet efter många års slit i ett dysfunktionellt äktenskap.Som ensamstående har jag inte råd med alla de operationer och annat fix som många kvinnor håller på med i min ålder.

Jag önskar mig tillbaka till mitt urkassa äktenskap nästan varje dag, vi hade inget sexliv på flera år men jag var i varje fall inte ensam. Min man valde att ha sex med andra (sexmissbruk) och då ville jag inte ha sex med honom. Då lämnade han mig eftersom han inte ville leva i ett sexlöst äktenskap. Nu träffar han en mängd unga kvinnor, flera av dem tror att de är i början av ett seriöst förhållande och exklusiva...*ss* Han är extremt charmig.

Ja, alltså, om jag inte hade barnen skulle jag ärligt talat inte ha något alls att leva för och jag hade tagit livet av mig vid det här laget.

MEN! Nu har det gått snart ett år, och vissa dagar börjar jag ana en glimt av hopp och lust att leva igen. Jag har börjat se vackra saker omkring mig i naturen osv. Jag har börjat lägga märke till människor runtomkring mig igen - jag har nog egentligen gått som i en bubbla länge nu. Jag känner ibland lust att prova nya recept, tja riktigt små förändringar som ändå är positiva!

Jag börjar känna att det faktiskt ÄR bättre att vara ensam med möjligheter till ett lyckligt liv - än att gå runt i ett träsk som inte har den minsta möjlighet att förändras till det bättre. Jag menar, jag försökte ändå i 20 år.  10 år för länge...

Visst är det så att det inte finns särskilt stora möjligheter att jag ska få chansen att leva i ett lyckligt förhållande, men möjligheten FINNS ändå. Det gjorde den faktiskt inte när jag höll fast vid det dysfunktionella.

Jag vet att man skapar sitt eget liv och det känns fortfarande läskigt att tänka på, men lite mindre nu än för bara en månad sen. Det kommer långsamt en livslust smygande...

Jag lämnar för att han kommer inte att ändra sig. Jag älskar honom men han älskar inte mig på det sätt jag behöver. Har väntat i många år på det men det blir inte bättre. 
Jag måste ställa in mig på att förbli ensam utan honom och därför undrar jag ibland om jag kommer att vara ensam. Min kärlek till honom är djup men jag tror inte att vi kommer att komma tillbaka till varandra. Oavsett vad jag känner. Jag flyttar inom en snar framtid och vill inte men vet att jag måste för min egen skull. För att överleva helt enkelt. Ska det bli oss i en framtid måste han ändra så mycket av sig själv att jag vet inte om det är möjligt för honom? 

Varför är ni såna dysterkvistar? Ni har säkert 40 år kvar att leva.

Du har för fan halva livet framför dig.

Min farmor skaffade sig en ny pojkvän efter 85, superkära. Så än är inte livet slut, det kan jag lova dig.

Jag var 48 när jag blev lämnad av min sambo genom 28 år.
Jag hade i början samma tankar som du har nu. Gammal. Ensam. Katter?

Efter ett halvt år hade exet hittat en ny "flick"vän. Då började jag nätdejta.
Hittade en jämnårig man. Fantastisk kock och älskare och vi hade några trevliga helger tillsammans.  Inga problem, där!

Men sedan har jag insett, att intresserade män oftast är 10 år äldre än mig. Och, ja förlåt, men de påminner mig om min pappa, och jag kan helt enkelt inte ha sex med min pappa.

Så just nu njuter jag bara min frihet. Kommer nog aldrig att ha delad ekonomi eller morgontidning med någon igen. Och det är OK. Jag har mina (vuxna) barn. Om jag känner mig ensam, får jag väl upprätta en dejtingprofil igen....