Från mitt perspektiv - senare mognad
Jag har hört att personer med ADHD ofta ligger några år efter i den mentala utvecklingen, vilket stämmer väldigt bra in på
mig och förklarar en hel del.
När jag var 19 hade jag min första relation och sexdebut. Jag kan såhär i efterhand tycka synd om killen ifråga, som var ett par år äldre. Jag var inte ett dugg mogen för det och betedde mig som en snorunge. Kan utan att överdriva säga att jag befann mig på en 15-årings mentala mognadsnivå. Det är synd att dåvarande pojkvänner inte såg bortom den intellektuella skärpan och insåg att mognaden i övrigt var väldigt ojämn.
Jag har kommit underfund med att jag ligger ungefär fyra år efter i min mognadsprocess och detta gäller än idag, då jag är en bit över 30 i faktiska år. Detta speglar sig också i mitt umgänge med andra, då jag så gott som uteslutande umgåtts med kompisar som varit ett par år yngre och sedermera även kommit att välja yngre partners.
Som bisexuell 21-åring hade jag ihop det med 15- och 16-åriga tjejer, och även om jag skäms över att medge det så var vi ganska samspelta. De få gånger jag har haft ihop det med äldre (killar samtliga gånger), har det blivit stora problem i relationerna pga att jag känt att jag blivit påtvingad en seriösare roll än jag varit villig att ta på mig. Dessutom har det varit en massa bråk pga att de tyckt att jag betett mig illa. Nu i efterhand förstår jag precis vad det var de reagerade på, men det förstod jag inte där och då. Samtliga saker har varit mognadsrelaterade och inte personlighetsbaserade.
Som sagt så förklarar denna insikt oerhört mycket; bitar faller på plats. Jag upplever att omgivningen kontinuerligt har ställt för stora krav på mig i för tidigt skede och blivit besvikna/förbannade när jag inte kunnat leva upp till dessa. Likaså har jag känt en oerhörd frustration tillika otillräcklighet inför att ständigt misslyckas med mina uppgifter. Detta har naturligtvis påverkat min självkänsla enormt och dränerat mig på energi. Stundtals har jag varit helt utmattad och bara velat lägga ned allt; livet.
Jag kommer nog aldrig att vara i fas med min biologiska ålder, men ju äldre man blir desto mindre blir skillnaderna och de som orsakas av personlighet blir än mer märkbara. Till min fördel. 
Men jag har ännu inte uppnått sådant som förväntas av en kvinna i min ålder och det kommer säkerligen dröja ytterligare ett par år. Tack och lov verkar jag helt immun mot såväl neurotypiska åldersnojor som biologiska klockor! 
Skriv i min tråd om ni känner igen er eller har funderingar eller synpunkter på det jag skrivit. Tack!
