Längtar du tills barnen flyttar?
Brukar ni längta tills era barn flyttar ut?
Brukar ni längta tills era barn flyttar ut?
Nej, det brukar jag inte göra. Jag tycker att det är mysigt att de bor hemma.
Ja, vissa dagar. Sedan vet jag att de vill flytta också, och börja sina vuxenliv, och jag kommer själv ihåg hur mysigt det var med första egna lägenheten.
Självklart kommer jag att sakna dom, men samtidigt kommer att det bli skönt att kunna leva livet som man själv vill.
Japp jag gör det. Inte långt kvar nu ????
Det är klart jag skulle sakna sen när det är tyst hemma.Men som vuxen är ju helt normalt och bra att flytta ut och testa sina egna vingar.Ja.
Både och. Jag märker ju att de är på väg ut i vuxenlivet med allt vad det innebär, den egoistiska delen av mig tycker att det är skönt att få mer egentid och det sägs ju att den bästa löneförhöjningen kommer när barnen flyttar ut
Jag är dock övertygad om att det kommer kännas jävligt tomt ibland alltså?.så kluvna känslor.
Brukar ni längta tills era barn flyttar ut?
7 år gammal tråd men det spelar ju inte så stor roll när det är ständigt aktuella frågor.
Man är både stolt och ledsen över att de vågar ta steget ut i världen. Ledsen över att tiden går så fort och att det där vardagliga tagit slut tex laga barnets favoritmat eller se en serie på TV tillsammans. Stolt över att de vågar ge sig ut och pröva sina vingar.
Ja vad jag längtar tills sista flyttar. Minst tre år kvar å han är 19 nu så jag tycker det är jobbigt att vänta. Så less på detta.
7 år gammal tråd men det spelar ju inte så stor roll när det är ständigt aktuella frågor.
Man är både stolt och ledsen över att de vågar ta steget ut i världen. Ledsen över att tiden går så fort och att det där vardagliga tagit slut tex laga barnets favoritmat eller se en serie på TV tillsammans. Stolt över att de vågar ge sig ut och pröva sina vingar.
Det blir säkert skönt, men risken är väl att man inser att man inte har så mycket gemensamt med partnern när barnen flyttar antar jag?
Nu har man ju ett gemensamt projekt liksom..
Mina är utflugna, yngsta flyttade till eget i somras.
Sen separerade jag och nu lever jag själv i en tvåa och har det superskönt!
Träffar barnen någon gång i veckan.
Jag älskade att ha dem runt mig men allt har sin tid.
Nu är det väl minst 10 år tills min yngsta ens kan börja tänka på det, men då och då kan jag komma på mig själv med att tänka på vad skönt det kommer att vara att inte behöva släpa hem 12 liter mjölk, eller pyssla ihop femtioelva fritidsaktiviteter eller leta efter nagelsaxen i fem olika rum.
Men mest är de helt underbart att ha alla här hos mig och jag kommer att sakna den här tiden när den är över. Ser dock fram emot att se mina barn testa sina vingar i världen - och att själv få vara en oansvarig tant.
Första tiden var det enormt tomt när sista ungen lämnade boet. Men det gick över rätt snabbt för min del.
Nu är det jättekul när barnen kommer och hälsar på med sina respektive och man får rå om dem lite extra. Och när dom åker hem på kvällen så blir det lugnt och stilla i hemmet igen.
Det blir säkert skönt, men risken är väl att man inser att man inte har så mycket gemensamt med partnern när barnen flyttar antar jag?
Nu har man ju ett gemensamt projekt liksom..
Nej inte alls. Nu är de ju små än men så är väldigt avlägset, overklig tanke. Men nej iom att jag inte har nån man så vete tusan vad jag skulle göra med all tid själv.
Det enda jag kan komma på är att jag då skulle kunna flytta ett tag till en stad till exempel.