hur ärftligt är det med npf?

Ärftligheten är rätt stor. Men sedan så är spektrumet också väldigt stort. Man kan ha vissa drag av tex autism utan att nödvändigtsvis få en diagnos.

hur vet man vad man bör reagera på då?

min son fyller snart 5år, han upplever själv att han inte har kompisar på förskolan och har senaste veckan sett så ledsen och ångestfylld ut när vi lämnat honom på morgonen.. Personalen säger att han visst leker med barnen där, men att han föredrar flickorna för att de är lugnare..  Han verkar också föredra att umgås med förskolepersonalen än barnen....

han slutade med blöjan dagtid vid 3års ålder, men kissar ännu på sig nästan dagligen :( 

han har ett väldigt explosivt humör, och om vi ska tillrättavisa honom så blir han så enormt förolämpad, som om man örfilat honom. Enormt ledsen/ och eller arg.
han vrålar skriker och gapar när han blir arg, drar sig inte för att slå oss, springer gärna iväg och kastar saker och smäller i dörrar.. (när han var yngre kunde han slå sig själv, väldigt destruktivt för en 2åring då)..

han skriker/pratar väldigt högljutt, är motoriskt rätt klumpig, har svårt att hoppa jämfota ännu... han KAN men det är med mycket stor koncentration och hoppet är bara få cm ovan golvet.... 

han är otroligt verbal för sin ålder, och känns mentalt äldre.

han är väldigt pussig och kramig, men det har alltid varit på hans villkor.. 

hans empati har inte kommit riktigt ännu tror jag, men han tar ju inte saker bokstavligt talat när vi pratar, och han förstår vad vi säger osv. Han har ett väldigt bra minne, kunde sjunga hela sånger (barnlåtar då) vid 2års ålder (eller ja innan 2år!)

i övrigt så har han ju inget direkt specialintresse som gör honom exalterad, men han älskar att bära omkring på saker, senaste veckan har han burit omkring på en större studsboll i olika konstellationer (med olika saker runt studsbollen alltså)..

han har inga tics eller andra saker för sig. 

Är detta något ovan som vi bör reagera på? Jag är väldigt orolig som person av mig, och vill ju att barnen ska ha det så bra som möjligt!

och förresten, han har alltid hatat att duscha!

han blir helt ifrån sig om han får vatten/vätska på sina kläder, då måste han byta snarast och gråter högljutt.. mängden vätska som spillts spelar ingen roll, kan vara en fläck som en 5krona eller hela byxorna..

men när han kissar på sig så är det som om det regnar ute och solen lyser grönt.......

Det är svårt att säga. Det kan helt enkelt vara så att han är en HSP (Highly Sensetive Person) vilket inte är en diagnos utan helt enkelt ett personlighetsdrag.

Det är omöjligt för mig eller någon annan här att säga att ditt barn har någon slags diagnos. DU känner ditt barn bäst och om DU är orolig så tycker jag att du borde prata med BUP eller BVC om det. 

Själv kände jag väldigt tidigt att något inte riktigt stämde med min dotter. Jag fick hela tiden höra från omgivningen att jag inte borde oroa mig, men jag visste att något var fel. Hon har OCD, ADD och högfungerande autism men det tog ett tag innan jag togs på allvar och en utredning började. De säger hela tiden att en tidig diagnos är superviktig, men ändå så tar de inte föräldrar på allvar. Eftersom vi har OCD och autism i familjen så visste jag dock hur man bäst hanterar ett barn med denna problematik och jag började tidigt träna henne i tex ögonkontakt. Jag tror det har hjälpt henne.

Jag älskar min dotter villkorslöst, hon är det bästa i mitt liv och jag gör vad som helst för att hon ska ha det bra. Visst hon har en del problem, men jag ser det som min uppgift som hennes förälder att se till att hon får alla de verktyg hon behöver för att klara av vardagen. Jag är bara glad över att jag har henne :)

Loriyana: jag har själv HSP personlighet och har en bok om HSP barn, vilken stämmer in på både honom och hans storebror :)

Åh förstår dig, visst är det så! Allt man vill är ju deras bästa! <3

Jag läste någonstans nyligt om en barnpsykolog som anser att barn som klarar skolans krav inte ska diagnostiseras för än de ena än de andra. Människor måste få fortsätta ha speciella personligheter utan att allt ska diagnostiseras. Så länge livet funkar håller jag med honom. Stötta och stärk honom för den han är och vänta och se hur det går i skolan

Jag skulle gissa på att ärftligheten ligger på runt 90 % om någon av föräldrarna har det, eventuellt lite högre.

vill uppdatera, det är snart 3år sen jag skrev tråden. sonen fyller 8år i april.. och sen han började skolan har hans problematik verkligen visat sitt rätta jag.. 

han ska utredas under våren! BUP tror på autism..

han har fortfarande inte direkt något specialintresse, men älskar saker som glittrar.. gillar musik, älskar utmanande skolarbete (kan vara särbegåvad).. 
hatar höga ljud, får psykbryt delux.

han har blivit extremt aggressiv och våldsam mot oss i familjen.. :(

i skolan lyckas han hålla ihop sig men det brister alltid så fort vi går ut ur bilen utanför vårt hem.. :/ sen är han igång med sina utbrott fram tills han somnat på kvällen.. helgerna består av ideliga våldsamma aggressiva utbrott...

han är oflexibel i tanken enligt bup, och det håller vi med om.

... så återstår att se vad utredningen visar sen då.