Behålla barn eller inte?

Om du tvekar så gör inte abort.

Spara alla pengar du kan, börja se dig om efter eget boende och prata med din familj

Lycka till oavsett :)

Nej, men det är ändå så mycket som cirkulerar i huvudet just nu... Kommer ju antagligen inte få stöd från pappan, vad ska mina föräldrar och min familj säga, kommer jag klara av att ta hand om ett barn helt ensam osv... 

Tror du att du skulle ångra dig om du gjorde abort?

Tror du att du nånsin skulle ångra dig när du väl har fött barnet?

När man väll blir mamma så öppnas en helt ny värld! Min pojke är 2månader, det är verkligen den STORA kärleken. Man förstår inte riktigt hur stor den kärleken är förens man har fått sitt barn i sina armar! Och inte tal om på modersinstinkten! Man skulle kunna göra vad som helst för att skydda sitt barn!

Ja, det känns som det finns en risk att jag skulle kunna ångra mig om jag gjorde abort. Men samtidigt är det allting omkring som oroar mig lite. Ekonomi, boende, vad alla andra tycker osv. (Vet att man inte ska tänka på vad andra tycker i denna situation, men det påverkar också).

Hur gammal var du när du fick barn? 

Jag är 25år. Det är tufft att ha en liten, speciellt ibörjan innan man "lär känna" den lille. Men familj som kan avlasta ibland är guld värd! Jag har köpt mycket begagnat, målat om & fixat samt så finns det många "klädpaket" man kan fynda på blocket och via Facebooks köp&sälj sidor. Jag har nästan bara köpt beg kläder till första tiden, jättefina kläder som äldre mammor som fått "sladdis" sålde och var bara använt 1gång. Samt så brukar man få massssa kläder i present av familj.

Hinner du jobba 6mån innan så skyddar du din SGI dvs du får bättre föräldrarpenning.

Har du bra relation med din mamma och kan prata med henne om det?

Ekonomiskt tror jag man får det att fungera. Det är inte mycket som kostar ibörjan om du ammar. Mest blöjor&tvättlappar.

Bra att gå förberedande kurser! Det hade jag hjälp utav. Första tiden är en känsloström. Jag hade svårt innan att se mig som en mamma, men när han var född så faller allt in på instinkt. Föräldrargrupper och träffa andra mammor tyckter jag är jätteskönt! Vi delar våra berättelser om vardagen med våra kottar!

Det går så otroligt fort när dom är små, man riktigt smälter när dom ler och börjar jollra mot en. Det känns verkligen som han är den saknade pusselbiten och hela universum kretsar kretsar kring honom :)

Hoppas det var till någon hjälp och att du behåller lilla pyret! Jag skriver detta bara för att jag är nyligen mamma och det är mycket jobb men oj vad det är värt varje sekund! Jag kan fortfarande knappt förstå att han är min! Och även om jag födde honom så har jag lite svårt att förstå att HAN faktiskt låg i min mage! ;)

ååh, vilket bra inlägg, tack! 
Det där med familj som kan avlasta vet jag inte riktigt. Ringde precis min mamma och berättade och hon sa ingenting utan verkade mest arg... 

Kläddelen tror jag inte blir några problem. Har själv en liten kusin som är 1 år precis samt flera andra i omgivningen som jag säkert kan komma att ärva av, vilket känns skönt. 

Det är liksom något i mig som säger att detta känns rätt trots allt, men sen när min mamma reagerade som hon gjorde så tvekade jag direkt. Vill ju ha familjens stöd. För mig är det det som känns viktigast. Stöd från vänner har jag, det vet jag, men familjen är liksom en helt annan sak. 

Jag har en lägenhet i staden jag kommer ifrån, jättefin tvåa som är byggd 2011 med både tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin. Flyttar tillbaka dit i så fall så boendefrågan är trots allt inget jätteproblem efter att ha funderat lite. Nackdelen är att den är dyr, 5800 kr i månaden i hyra. 

Kram

I bästa fall så blev din mamma bara chockad, jag hoppas du får hennes stöd :)

Låter jättebra med lägenheten! Jag vet inte om det finns några bidrag man kan söka.. "Pappan" har ju ett ansvar också med att ge underhåll fast jag förstår om du inte vill pressa han på det.

Jag är uppvuxen med bara mamma och jag vet att hon sökte massa fonder där vi fick extra slant ifrån ibland. Det är vissa människor som skapat fonder för just ensamma mammor som man kan söka till. Tror det ska finnas årsbok på bibblan där man kan hitta vilka fonder man kan söka till.

Lycka till! <3

Ännu mer problem nu....
Vaknade i morse, tittade på telefonen, och då har pappan till barnet skrivit till mig "mina föräldrar är inte glada och tänker ringa dina föräldrar". 

WTF!? Så jag letade upp hans mammas nummer och ringde henne. Hon bad mig göra abort. Talade om för mig hur fel det är att skaffa barn under så "dåliga" förutsättningar, att vi är så unga (jag tycker inte 21 är så överdrivet ungt), att vi inte har ekonomi och jobb osv osv osv. 

Bad henne vänligt men bestämt att INTE kontakta mina föräldrar. Dels för att min pappa inte vet något än och för att det inte kommer leda någon vart ändå. Hon ville diskutera ekonomi och framtid med min mamma, men det verkade som hon inte skulle ringa efter att jag avrått henne, inte idag i alla fall. 

Hur ska jag ställa mig till detta? Är arg på pappan och hans familj. Tycker hans familj agerar HELT fel. Vad tycker ni och vad hade ni gjort? 

Hej, jag är 20 år och har två barn, bor hos svärföräldrarna efter att vi fick flytta. Du har åtminstone en lägenhet du KAN flytta till, vilket vi också hade velat ha. Jag tycker du ska behålla, utan att ens tänka på abort. När du väl får upp ditt barn på armen kommer du känna att du gjort helt rätt val! Skit i din familj, nu ska du starta din egen, dom lugnar ner sig sen, min mamma var jätte arg men nu.. Hon avgudar sina barnbarn! Lycka till, skicka pm om du vill prata!

Det är deras son som inte kan hålla sin k*k i styr, då får han fanimej skylla sig själv och hans föräldrar har inget med detta att göra så bara be dom hålla sig på avstånd. Behåll!

Förstår att det är tufft och som det låter så gör du nog bäst i att bryta både med killen och hans mamma oavsett vad du bestämmer dig för :P 

Vill bara uppmuntra dig att det mesta brukar lösa sig! Det praktiska faller på plats så småningom även om det kommer tuffa stunder. Såg nyss att någon lagt 70000 på sitt barn i "utustning" första året men helt ärligt, hur mycket behöver egentligen ett barn? Och det som behövs kan du önska dig eller köpa billigt på blocket och tradera. Som sagt, det löser sig om man vill - och är beredd att kämpa. Lycka till. Och du, oavsett om det känns som alla är emot dig just nu, försök samla dig lite och tänk att det faktiskt kan vara ditt framtida barn du har inom dig... :) Den (förhoppningsvis) underbara känslan är värd en stunds eftertanke också :) 

Hej! Hur går det för dig? :)

Det där är en jättesvår fråga och jag förstår att du tycker att det känns jobbigt. Men jag hoppas att du får lite bra råd härifrån.
Jag kan nog säga så här att en abort är nog jobbig oavsett situation MEN jag själv hade en idé om hur jag ville att mitt liv skulle vara. Jag ville ha en utbildning och ett jobb och jag ville vara gift med en man som kunde dela denna glädje och längtan med mig.
Jag hade inga planer på att bli ensamstående utan hem och utan utbildning. Och hade jag blivit gravid vid fel tillfälle och i en situation liknande din så hade det varit jätte jobbigt men jag hade absolut gjort en abort.

Som sagt att leva som ensamstående är aldrig något jag skulle välja, sen kan ju allt hända sen. Men att gå in i det med den planen tycker jag personligen skulle kännas sorgligt. jag skulle vara ledsen för att jag inte skulle få chansen att få en riktig familj där alla glädjs åt graviditeten och bebisen.

Hur som helst så hoppas jag verkligen att du kommer fram till ett beslut som känns rätt för dig. Lycka till!

Hej TS! 

Jag var ungefär i din situation för 2 år sen, var då 20 år. Jag hade dock varit ihop med min sambo i 1,5 år och och bott tsm i 1 år när jag plussade. Jag va jättekluven hur jag skulle göra, och min sambo stöttade mig i vilket fall som men även om jag ville så himla mycket innerst inne så lyssnade jag på mina mer "resonliga" tankar. Du får tänka lite liknande, hur mycket vill du följa ditt hjärta och hur mycket vill du ha det lite mer "figured out" om man säger så.

Jag gjorde en liten lista i huvudet där jag tänkte ut vad jag ville ha åstadkommit innan jag skaffade barn, ex:

-Jag lägger stor vikt i att vilja ha en familj, skaffa barn med någon som verkligen vill bli pappa och som jag haft ett rätt långvarigt och stabilt förhållande med (1,5 år var lite kort tid för min del) så att chansen är större att vi finns där och kan stötta varann, hur det än blir i slutändan. Du verkar mer införstående att du kanske får stå själv och står fast vid tanken ändå, strongt av dig! 

-Klarat av el iaf påbörjat utbildning (hade precis kommit in till min nuvarande utbildning). 

-Åka på resor som jag inte kan göra på ett tag. Jag sparade länge till en Las Vegas-resa som jag gjorde tidigare i år, som jag inte kunnat göra om jag beslutat tidigare.

MEN, trots detta så kommer fortfarande tillfällen då jag ångrar mig, så tänk över det noga. Om du ger dig tusan i det så kommer det ju troligtvis vara värt det. Jag sitter dock och ruvar på mitt lilla pyre nu i skrivande stund. Är tillsammans med samma kille, och vi var mer säkra än någonsin nu, och jag blev inte lika rädd och chockad som när jag plussade för två år sen, bara rent överlycklig, så denna gången känns det faktiskt bättre.

Ingen kan ju säga vad just du värderar och hur benägen du är att följa ditt hjärta, så ta en ordentlig funderare, många bra tips har kommit här i tråden ser jag :)

LYCKA TILL!

Hej TS!

För lite drygt ett år sedan var jag i nästan samma sits som du, skulle då fylla 19. Bodde inneboende och blev gravid med en kille jag nyss börjat dejta men som jag känt nått år innan dess. Han ville absolut inte ha barnet men jag kände där och då att jag ville behålla det. Men det var ju helt fel tidpunkt, inte gått klart gymnasiet, inget eget boende, inget stabilt förhållande, allt var bara fel. Det var inte så jag ville starta en familj, ensamstående och utan utbildning och boende. 

Så jag bestämde mig efter mycket om och men att göra en abort. Detta var under sommaren och sjukhuset hade ont om personal för jag fick aldrig tag i det, kom bara till en telefonsvarare som sa att de skulle ringa upp. Till sist fick jag panik och kontaktade UM igen (som gett mig numret till mottagningen) för att få hjälp. Får tillslut en tid bokad för undersökning och väl där en ny tid för abort, var då i vecka 13! Blev kirurgisk abort med narkos och allt vad det innebär. Jag som aldrig varit på sjukhus tidigare var livrädd och visste ingenting, gick igenom detta helt själv.

För mig var situationen traumatisk! Men jag ångrar mig inte, det känns som att jag fick en ny chans i livet att göra det på mitt sätt, som jag vill. Så även om mina hormoner sa att jag ville behålla barnet så försökte jag tänka realistiskt och insåg att det inte var rätt för någon att behålla det. Så försök att se bortom bebisbubblan och tänk realistiskt. Hur ditt liv kommer se ut om 5-10 år om du behåller och om du gör abort. Är du beredd på att bli ensamstående? Är du beredd att ge upp en eventuell karriär de närmsta åren? 

Det var min lilla historia iaf! Hoppas att allt, oavsett val, blir bra för dig :)