Alopecia Gravid

Jag fick alopecia ca 3 mån efter jag fick vårt första barn. det började med två små kala fläckar i nacken som sedan växte ut igen på bara några månader. samma tid året efter fick jag en ny fläck, ca 5 cm i diameter. den växte inte ut igen, utan satt bara där, varken större eller mindre. Efter kanske 6 månader till började jag få fler fläckar som sakta växte sig större. Nu är det nästan 3 år sedan jag fick min första fläck och jag har inte ett hårstrå kvar på huvudet. På slutet gick det jätte fort, från att kunna sätta upp det o dölja det till peruk på en månad. Nu är jag gravid igen, och jag har nu även tappat mina ögonbryn. Jag tyckte det var fruktansvärt i början, hade mössa på mig inne för jag ville inte visa mig för mannen(vi är också ganska svajjiga i förhållandet) pratade inte med nån om det och hatade peruken jag köpt. Men helt plötsligt vände det, jag tycker inte alls att det är lika jobbigt längre. min man är väldigt stöttande och förhållandet är bättre än nånsin. Jag vet inte vad det är som gör att jag inte upplever det lika hemskt nu, trots att jag tappat allt hår överallt, kanske är det bara så att man vänjer sig o orkar inte vara deprimerad? När jag fick diagnosen sa dom att det kan vara stress, men det är bara nåt som utlöser det hela, stress är inte orsaken till håravfallet. Det har du säkert fått höra "sluta stressa så blir det bättre", det fungerar inte riktigt så.. Men en orsak till alopecia är gluten allergi, inte alla fall beror på gluten, men en del. hör med din vårdcentral så kan dom ta ett blodprov o se om du har allergi.
Det här kanske inte alls var vad du ville höra, men du ska veta att det är ovanligt att tappa ALLT hår, vanligast är alopecia areata - fläckvis håravfall. Fläckvis håravfall är även den variant som oftast växer tillbaka inom ett år. Kolla alopeciförbundets hemsida, finns mycket bra info där.
jag förstår din oro, det är inte lätt att vänta barn och att tappa håret samtidigt gör det inte lättare! men försök prata med någon om det, och visa dig för din man. Vardagen kommer bli så mycket lättare om du åtminstone kan slappna av hemma! och det blir lättare! med eller utan hår kommer allt kännas bättre om du försöker acceptera det som händer!

Jag är inte och har inte varit gravid men fick min första kala fläck för 4 år sen. Den växte ganska snart ut igen så brydde mig inte mer om det, det var i samband med sluttentor på universitetet. Men ett år senare fick jag en ny fläck. De första fläckarna hann växa ut innan nästa kom, i alla fall så jag hade stubb. Men nu senaste året har det blviit värre. Jag har tappat hälften av mitt hår utan att det börjat växa ut någonting nytt. Tur i oturen är att jag hade väldigt väldigt tjockt hår. (Vilket också är någonting som gjort mig ledsen då håret är det jag fått mycket komplimanger för). Jag kan fortfarande dölja någorlunda genom att ha det uppsatt men i nacken är hårfästet 1dm högre upp än innan. Känner inte heller att jag haft någon att prata med. Läkarna har ryckt på axlarna och säger att det inte finns någonting att göra åt. Vänner och familj säger att alla har ju sina "defekter" och många skulle vara glada över att "bara tappa hår". Min sambo vill inte ens se fläckarna för han tycker det är obehagligt, vilket såklart inte stärker mitt självförtroende. Även om jag nu psykiskt ställt in mig på att jag kommer bli helt flint så vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Jag känner att jag saknar att prata med likasinnade, byta erfarenheter, bara få prata med någon som förstår. Få tips på peruker osv. Vet ni någonting sånt får ni jättegärna tipsa :)

Man tappar inte hår av amning, så det behöver du inte oroa dig för. Det som händer är att man slutar tappa hår när man är gravid och sen ett tag efter förlossningen börjar man tappa hår igen. Det verkar dessutom (jag är precis där) som att extra många hårsäckar tar paus samtidigt för håret växer dessutom långsammare just nu. Det är alltså graviditetshormonerna som är orsaken till det normala tappandet av hår, inte amning. De råkar bara sammanfalla.

Även om jag vant mig nu och inte blir chockad varje gång jag ser mig i spegeln känner jag mig fortfarande väldigt ensam i det här. Vänner och familj säger att dom förstår, men det går inte för nån annan att förstå hur det känns. Jag saknar fortfarande att ha nån att byta erfarenheter med. Bara det här med peruker, helt sanslöst vilka variationer det finns! Hur vet man vad man ska leta efter? Jag är på min andra peruk, och har varit missnöjd med båda. Använder bara när jag "måste". Och det är dyrt! Mitt landsting betalar ut 8000/år, men det får man inte en riktig peruk för, de kostar runt 20000 o håller 3-6mån.. Jippie.. Finns ju roligare saker att lägga pengar på.