Den här "jag älskar dig inte" känslan

Jag är visserligen bara 22 men mitt tidigare förhållande var ungefär likadant. Han var kontrollerande och fruktansvärt svartsjuk . Det gick så pass långt att jag var redo att ge upp mitt liv då jag var spottet på hans sko i princip . Sen träffade jag min nuvarande sambo och det var då jag insåg att han var inte värd mig och det var då jag visste vas kärlek va på riktigt . Ju längre tid det går ju fler år det går så kommerser bara bli svårare för dig att ta dig ur detta å min åsikt är att du ska lämna han oavsett hur mkt du tänker på om ni borde kämpa . Oavsett om du vill försöka tror jag bara han kommer göra detsamma enbart för att han vill ha någon att ha kontrollen över. lämnar du han blir det svårt det erkänner Jag men det är värt det i slutet . Han är inte värd dig oavsett om ni har barn ihop eller inte . Du ska må bra också !!stå upp för dig själv !

Känner igen det där med att vara spottet på hans sko, det är exakt så jag känner ibland, rätt ofta egentligen.
Jag har aldrig direkt varit rädd för min man men han har fått mig att tvivla på mig själv och ifrågasätta mina val.

Hur tog du dig ur ditt förra förhållande?

Det låter som om du borde lämnat honom för ungefär 17 år sedan. Dags att du får leva ditt eget liv utan honom nu.

han "slog klorna" i dig när du var ung och oerfaren, han "lärde" dig att det är han som bestämmer. Synd att du inte hade mer erfarenhet innan du mötte honom för då tror jag inte att ni hade hållit ihop så länge

Hej.

Har ingt emot att det finns stor ålderdklapp men just att han var mycket äldre och du slutet av tonåret samtidig som han kontrollerande och bestämmande.

Mina föräldrar är forfarande gifta nu i 30 år. Liknande som du berättar men jag undrar hur morsan sku ga mått om hon sku ha skilt sig.

Mycket har förövats från hennes liv.

Själv står jag i en vägsjäl att separerats. Min fru har varit ständigt svartsjuk, anklagande och dömande. Går mycket över barnen. Hon har förstört tv, mobiler, laptop, dörrfönster osv allt av värdr på totalt 40000 sek.

Jag om du har kännslan av att snart blir det bra, nu kanske blir det bra.

Att man inte vågar ta steget osv.

Jag tror att ma måste tilllåta unna sig ett bra liv att man är värt det.

Vet han om sitt problem? Har ni fått ptoffesionell hjälp? Är han aggresive?

Kram

Ja, på sätt och vis har han lärt mig att han bestämmer och det är det jag vänder mig mot idag.

Jag är så less på att vad han säger är lag och jag orkar inte vänta på att förslag man gett ska bli han idéer efter några år.
Jag är så less på att det är hans hem, hans hus, hans beslut och hans vilja som sker.
Jag har gjort fel som anpassat mig, men nu tror jag att jag fått nog.

Det finns fina stunder, men de dåliga verkar numer överväga.

Hej Jontte, jag känner detsamma. Det där hoppet att det blir snart bra, den här gången fungerar det. Man vill inte ge upp, man fortsätter att försöka.

Jag tror han vet om sitt problem på sätt och vis, han har erkänt svartsjukan men inte det kontrollerande och nedvärderande. Han kan bli aggressiv om jag konfronterar och vägrar backa, vilket jag gjort vid tillfällen men han är mer envis än mig och jag ger upp tillslut. Han har mycket gott i sig, vilket gjort att jag stannat och hoppas. Men han vill inte söka hjälp/terapi och jag får inte tala med andra om "våra problem eller om vårt förhållande"

Har du tagit steget och är påväg ur nu?

Kram

Hej. Känns riktigt jobbigt. Kör just bort med bilen då hon börja skrika och bli aggresiv, vill inte ta över ditt tråd på nått sätt. Hon får hjälp men det har blivih mer att hon gömmer sig bakom sitt ohälsa. Mest tycker jsg synd om barnen som blir äldre och ser allt. Suck. Våldet hon utför på mig. I början försvara jsg mig vilket hon kunde använda de till att det var jsg som var våldsam. Känner mig för feg. Hsr sagt nu flera gånger att jag vill separera. Hon säger att hon får hjälp nu och det blir bra. Började dock på allvar söka efter lägenhet. Tråts allt älskar vi varanadra men man måste se till verkligheten att det tyvärr är slut.

Hoppas du hittar mod och styrka

kram

Finns det någonting kvar i honom du föll för innan ?
Kärlek är så mycket mer än förälskelse, men det tror jag att du redan vet.

Kanske var han fel partner om ni kanske inte delade intressen ?

Visst finns det kvar, det jag föll för och det är vad som får mig vilja kämpa. Men allt har blivit en maktkamp i dagsläget, jag har ändrats och jag tror vi egentligen var fel för varandra från början. Han är en väldigt dominant person med bestämda åsikter, jag ger ofta vika. Men senaste tiden har jag lessnat på att vika vid varje argument. Det har även förekommit våld vid tillfällen, han klarar inte av att jag säger emot och har knuffat och slagit mig, detta är något som uppstått när konflikter eskalerat.

Jag vet inte hur jag ska börja kommunicera med honom, hur jag ska ta upp det med honom.

Han blir extremt defensiv om jag tar upp något om vårt levnadsätt.

Han har fastnat i en klichéroll, att han är försörjaren, han är ägaren, han är överhuvudet och beslutsfattare.

Jag vet inte hur jag ska få honom förstå att vi kan samarbeta och skapa gemensamma mål och jag är själv så frustrerad att jag bara fräser tillslut.

Det känns ibland som jag är tillbaks till tonåring igen och slår mig fri från en förälder.

Jag har känslan att vårt förhållande är lite så, att hans ser sig som en beskyddare och lärare till mig, för jag är yngre än honom.

Jag gör inte allt rätt själv, men jag känner att allt jag gör är världelöst enligt honom, det är aldrig tillräckligt och det tar död på oss, vårt förhållande.

Du får ta över tråden så mycket du vill. Du behöver som jag, lufta ur dig allt som är omkring dig.

känner igen mig i det du skriver, vi sitter i samma båt men du har tagit steget ur nu och det är det egentligen enda rätta tror jag.

Sen vad som händer i framtiden när hon fått hjälp är en annan sak, just nu får vi nog satsa och rädda oss själva.

Kram

Tack, känns som den hät tråden fick mig agera och inte bara säga vad man tänker göra. Nej jag är inte ur det ännu. Men har tagit steget att ställa mig på bostadskö idag. Hoppas jag får en lägenhet så snabbt som möjligt, vilket är räddningen.

Tänkte fråga om det förändrades med tiden eller var han så från början och du fick bara acceptera.

För oss har hon fått mig att ALLTID ta skulden på mig. Jag fick be om förlåtelse osv. Besviken att jag alltid varit så ödmjuk och velat ha ett dröm relation där man aldrig bråkar. Ja jag var naiv, 19 år. Visserligen har hon haft jobbig barndom där jag alltid stödde henne när hon behövde och modde dålig. På senare tid, ca 1 år sen har min kärlek svalnat som du Carol skrev rubriken till denna tråd. Känslan jag älskar dig ej mer. Där man slutat komma hem med blombucket, överaska på middag, bla bla bla. Nu bekyller hob mig för att inte uppvakta henne ocg allting är mitt fel att relationen har blivit förstörd.

Det ända positiva med det här är att jsg har fått vissheten och självlänslan tillbaka att jag är en bra pappa, har varit trogen kärleksfullt och romantisk partner. Har respekterat och sett familjen före miv själv.

Jag skrev nu dessa egenskaper för att min partner (förre detta) har alltig påstått det måtsatta. Men nu vet jag vem jag e och hon kan inte hjärtvätta mig vidare längre med den här nedtryckade sättet. Och fått hennes familj att tycka shit om mig. Spec. Hennes mamma.

En annan fråga som är kanske är mera persolig, du väljer själv om du svara.

Är du ekonomisk beroende av honom?

Vilket min mamma var.

Hej Carol.

Läste just med att han för våld mot dig med slag. Och att han utttycker sig vara överhuvudet. Är han regiöst? Hey. Det är farligt vad du går igenom om jag förstått det rätt. Ta dig ut nu och kontakta myndigheter om våldet. Du är i en farlig eld. Hoppas det bästa för dig. Så här kan det inte gå vidare.

Kram

Då kanske det är dags att gå skilda vägar ändå tror jag.

När jag träffade min nuvarande sambo sa det bara klick och det är tack vare att jag träffade han som jag kunde lämna mitt ex . Det låter inte så bra visserligen men det va han som fick mig att inse att jag är värd så mycket mer . ( min nuvarande sambo träffade jag av ren slump då han redan visste vem jag var :) liten stad mycket prat ,svårt å vara anonym i denna håla.dessutom visste han vem en uttav mina morbröder va :) ) lämna han oavsett hur ont å jobbigt det e ! Du har säkert massa stöd utifrån ! Stå på dig !

Min mamma va i ett förhållande under nio års tid å där förekom det alkohol dagligen ( från hans sida ) och han slog samt psykade henne under alla dem åren . Folk sa att det bara va å lämna men när man är så pass nere på botten å självkänslan e på noll samt att man e livrädd så är det skit tufft absolut det tvekar jag inte en sekund på då jag såg och hörde allt som pågick . Problemet där var att hon aldrig berättade för någon vad som försiggick hemma .på så vis hade hon inget stöd utifrån och så blir det så mycket svårare att ta sig ur ett sådant förhållande med skinnet i behåll. Om du inte berättat vad som pågår hemma kommer det bli tufft för dig ! Å om du har det är det bara å kämpa på ! Känner inte dig men du är så mycket mer värd ! Ingen människa ska behöva känna å tycka som du gör i ett förhållande ! Ett förhållande baseras på tillit och utan den är det inget förhållande om du frågar mig . Ge och ta . Så länge folk ger dig kraften så blir du starkare och starkare och det brukar oftast gälla dem flesta! Hitta ditt mod .