Hej! Jag känner med dig och beklagar för situationen du står i!
Jag bidrar med en säkert ganska så annorlunda respons..
Nu vet jag inte alls varför du mår som du gör och känner som du gör för ert äktenskap men; vore detta mig skulle jag sträcka mig så långt jag kunde för att få till en hållbar situation så jag kan stanna kvar hos min man och våra barn ha det bra med oss så länge jag skulle få till det. Verkligen göra allt som står i min makt för att vi har ett hem med bra stämning och trygghet! Försöka uppskatta min man trots allt, försöka älska honom i handling trots att han inte förtjänade det, vara mot honom som jag önskar att han va mot mig. I värsta värsta fall skulle jag bete mig som att vi bara är kompisar under samma tak, inte kräva något av honom men bidra med goda handlingar och ord så alla kan ha det bra och min lycka skulle jag stå för själv, inte förvänta att han skulle göra mig lycklig. Varför? 1) det KAN hjälpa honom att förändras och älska mer tillbaka (kan ta lång tid!) 2) det bästa för barnen är ett helt hem (jag förespråkar inte att barnen bor i ett hem med fysisk misshandel eller något annat illa dock, missuppfatta inte)
Vad tänker du om detta? Känns det för osjälviskt och helt tokig?
