någon mer som är på gång och kolla upp om ni har en diagnos, tex borderline ?

Ja, på onsdag ska jag till läkaren på psyk för utredning. Har gått fyra gånger hos min psykolog och hon lutar åt bipolaritet eller borderline. Har varit deprimerad i många omgångar i 19 år, sedan tidiga tonåren.

Japp den 17e ska jag till psyk för misstanke om bipolär. Tycker också att det hade varit skönt o trevligt o bolla tankar med fler.

Se om jag svarar på rätt ställe, ny på denna sida hehe. Okeej men har du gjort några tester alls ? Om du gjort tester är det att man ska fylla i ja och nej på frågor ? Känner mig lite nervös ... Låter kanske dumt men känns som om dem sätter diagnos så vet jag typ vad felet är .För just nu känner jag mig bara annorlunda än dem flesta andra . Har du med mycket ångest ? Hur funkar du i förhållanden ? Hoppas det inte blir för mycket frågor:) bara glad någon svarade :)

Jag blev diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning, (vilken tidigare kallades för borderline personlighetsstörning) för ca 7 år sedan.

Under utredningen får man fylla i formulär med olika frågor där man får skatta i olika spann och har för mig att det även var en del ja och nej frågor.

När jag fick min diagnos var det en stor lättnad för mig eftersom jag länge känt att någonting var fel, men aldrig förstått vad. Jag hade på den tiden mycket svår ångest och ett uttalat självskadebeteende, hade stormiga relationer och ett extremt självhat. Men efter diagnosen fick jag möjlighet att gå i DBT, vilket har hjälpt mig otroligt mycket! Idag mår jag mycket bättre även om det givetvis är tungt emellanåt.

Var hos psykologen i dag .. Fick svara på massa ja o nej när hon babblade upp ur en bok olika beteende eller vad man säger som hörde till bdp. Först om jag hade någon störning o sen just om bpd . Hon började prata om dbt behandling o sa jag skulle få träffa dem som höll i det och skulle dem skulle berätta mer. Känner mig lite förvirrad nu efter för jag vet ej om hon menade på att jag har det eller att hon ej e klar med sin bedömning. Jag kommer med bli glad om jag har det för alltid känt att något är fel och seriöst mår jag riktigt skit . Och att det faktiskt finns andra mer än jag som mår o beter sig som en själv.

Jag fick göra ett test på datorn senast hos psykologen (eller egentligen flera olika tester) som jag ska gå igenom med psykiatern nästa vecka. Det är han som ska ställa diagnosen. Det var olika frågor/påståenden med svar i olika nivåer och så skulle man kryssa i det som passade bäst...

Jag känner en viss lättnad över att bli utredd. Har länge känt att något är seriöst fel på mig som bara rasar ned i depressioner hela tiden. Har även svårt att behålla relationer till vänner. Det är femte gången på åtta år nu som jag tagit kontakt med psykvården och det är första gången som någon sett att jag behöver utredas. Bara att bli tagen på allvar var stort.

Kanske dem ska göra mer då ... Eller har hon kanske kommit fram till att jag har det redan.

Suttit på tre möten nu och pratat om min bakgrund och lite om i nuläget hur jag reagerar under olika situationer. Jag har inte riktigt märkt det i ung ålder så som jag gör nu .

Tror att när man måste leva med sig själv och inte kan ta hand om alla andras problem att man då riktigt ser sina egna. . kanske .

Bott på olika hem och instutioner hela mitt liv typ så har alltid haft folk runt mig, då var jag väldigt impulsiv och aggresiv.Men nu bor jag på en ort i ett annat län och känner inte en kotte vilket gör mig deppig väldigt väldigt ofta. Kan inte prata med någon för att minska allt jag känner . . har barn så kan inte dra iväg för att slippa tänka o inte må värre. Och barn gör jue som föräldrar gör. . vill ente dem blir som mig.

Har med haft sjukt stormiga förhållanden . Ena var grov missbrukare och andra led av både adhd och asbergers (stava jag rätt?) det är dem längsta som är värda o nämna. Dem var väldigt impulsiva o väldigt stormigt. Iallafall har jag nu mött en kille som är sjukt fin,inget kriminellt förflutet,inga domar bak sig . . svärmorsdrömmen helt enkelt. Men jag känner att han är värd mer . Han säger hela tiden att han vill vara med mig men ärligt känns det som jag vill han ska ha bättre än mig. Jag är jue rena kaoset. Och att han klarar av mina utbrott är ju bara sjukt. Som ni hör är han liksom värd och kämpa för :) om jag överhuvudtaget ska kunna leva normalt med han och mina barn ska ha en så normal mamma som möjligt så hoppas jag detta slipper ta år. Bara handla är en stor grej för mig . . ringklockan på dörrenklockan hatar jag verkligen...

Shit jag känner mig så knäpp x)

Ett litet tips om du får diagnosen..

Jag vet att det är jättepopulärt med dbt och att det ofta är den behandlingsmetod man rekommenderar, men det fonns flera andra. Enlugt studier är dbt bra för att lära sig att hantera känslorna men de gör inga större förändringar i de personliga dragen. Dbt kan vara bra, särskilt om allt är turbulent och till att börja med. Men för djupare läkning finns andra terapier som är bättre, t ex psykodynamisk terapi och schematerapi.

Lycka till.

DBT handlar inte enbart om känslor utan också om relationer, medveten närvaro, att tänka på andra sätt, prioritera, ta hand om kroppen mm. Jag gick i DBT 3 år och har blivit grymt mycket bättre. Har även gått i MBT, vilken inte var någonting för mig alls. Då tyckte jag DBT var mycket bättre.

Vad som hjälper är olika från individ till individ, så det går inte att säga att den ena behandlingen är bättre än den andra rakt av. Man får pröva sig fram.

Fast det säger jag väl inte? Att någin behandling är bättre än någon annan rakt av? Tvärtom säger jag ju att dbt kan passa för vissa individer vid vissa skeden. Däremot finns det rätt mkt studier som visar att det inte sker några större förändringar pepersonlighetsmässigt efter dbt jämfört med andra terapier.

Jag ska börja en basutredning hos psykiatrin nu i veckan som kommer. De gissar på emotionell personlighetsstörning eller bipolär. Växte upp med en psykiskt sjuk mamma som slog mig och jag har väl så länge som jag kan minnas alltid skämts över mig själv och känt mig väldigt oälskad. Jag har haft ett flertal destruktiva förhållanden med killar där jag både har blivit misshandlad och misshandlat. Skadebeteendet för mig har bestått av utflippade fyllor, sex med olika män med enda anledning att få bekräftelse och jag har suttit inlåst på psyket en gång för att jag försökte ta livet av mig. Gick till psykiatrin självmant efter en riktigt tråkig händelse, som bla jag hade orsakat, förra året. Jag hoppas verkligen att jag kan få hjälp nu och jag kämpar på hårt för att försöka må bra och sluta se mig själv som helt värdelös. Något jag däremot funderar mycket på är hur en diagnos kan påverka min karriär i framtiden? Går en riktigt bra utbildning och strävar efter en hög position inom ett visst yrke. Jag vill inte att människor ska döma mig efter diagnosen 

Du behöver inte berätta för någon vilka/vilken diagnos du kommer få/har..

Nej, jag skrev inte heller att du skrev det.

Nej, det fattar väl jag med. Men kan inte en arbetsgivare kolla upp sånt?

Nej, det kan de absolut inte göra. Dina journaler är ju under sekretess.

Jag själv har ej fattat mitt mående förens nu då det är mindre kaos runt mig. Var faktiskt ett ex som jag känt sen jag var 14 som sakt under alla år att han tror att jag har borderline. Först för någon månad sen kollade jag upp ... Kändes som man inte hade behövt lära känna mig hur jag funkar utan bara googlat. Var så likt . Lite läskigt nu efter jag sökt hjälp men ändå skönt och veta man som sakt ej är ensam. Glad o läsa här inne att behandling hjälpt hoppas innerligt jag får hjälpen jag behöver med . och kram till alla som sökt hjälp och väntar som mig. Tror det krävs mod att faktiskt inse sina problem och ta itu med dem. Hoppas det inte tar så lång tid bara även om jag vet det får ta den tid det krävs.