Någon med erfarenhet?

Ingen?

Ja, jag tror det är naivt att tro att det kommer att funka.
Du kan knappast förvänta att din man vill vara din bäste vän,  när du lämnat honom för en annan man.
Jag har ingen egen erfarenhet av att låta barnen bo kvar, medan föräldrarna har vv boende, men har inte hört mycket positivt om det.
Om du vill lämna din man, tycker jag du ska göra det. 
Men förvänta inte annat, än att allas liv blir annorlunda.

Jag har inte erfarenheten själv eftersom vi flyttade isär och inblandade barn fått åka mellan.

Men jag vet andra som försökt det du tänker på och det har inte riktigt funkat för någon part, inte ens barnen.

Barnen har känt sig övergivna då de inte längre delar föräldrarnas liv utan föräldrarna turas om att vara med dem.

Föräldrarna har inte lyckats dela en lägenhet och bo där varannan vecka, någons liv har gått vidare och då har det blivit ett till uppbrott för den andra vuxna och för barnen med.

Rätt vad det är står en förälder ensam i ettan och tycker kanske att den försakat sitt egna liv för den där lösningens skull som den andre föreslog. Dessutom ska ni fortsätta komma överens om städning och disk och inköp av möbler.. ska ni dessutom dela säng.. även om det inte är samtidigt utan varannan vecka?

Lösningen du tänker dig passar verkligen bara den som inte längre har något annat än vänskapliga känslor kvar - om din man har känslor kvar för dig kommer han inte att ha möjligheten att göra sig fri från det som ni haft och gå vidare med sitt liv och hitta någon som han kan börja om med.

Det lämpligaste kan vara att den som haft minst vardaglig omsorg om barnen (förr ofta pappan) bor kvar i den gamla bostaden och den som står barnen närmast (förr ofta mamman) ordnar ett nytt boende.

På det sättet får barnen behålla tryggheten med bostaden tillsammans med en förälder och tryggheten med deras närmaste förälder i en ny bostad.

Om barnen är tillräckligt stora för vv-boende är det kanske det bästa.  Förr eller senare blir barnen större och då vill de kanske ha ett permanent boende med vh eller liknande med den andre föräldern. Så länge de inte kommit dit är det bra att de får en ordentlig chans att komma bägge sina föräldrar nära på det sätt vardaglig omsorg ger betydligt mer än ett vh-arranagemang.

Det är inte ovanligt att den mer frånvarande föräldern (om det funnits någon sådan) efter en separation kommer barnen närmare med ett vv-boende.

För våran del är det precis vad som hänt. Den andre föräldern har efter separationen och ett delat boende blivit tillgänglig för barnen på ett sätt som denne inte var förut.

Efter 4 års vv-boende har barnen sedan haft sitt huvudsakliga boende hos den förälder som inte var närvarande för dem då de var små. Efter vv-boendet följde 3 år med boende hos mig alla helger utom en varje månad och sedan drygt ett år tillbaks har jag barnen vh.

Det är naturligtvis en sorg att inte ha barnen mer än så, speciellt som de var med mig då de var små. Men å andra sidan har barnen nu en riktigt bra relation med sin andra förälder (vilket de inte hade tidigare) och det betyder naturligtvis mer än min saknad. 

Jag och barnen har en stabil grund för vår relation. varför skulle ja inte unna dem att ha en bra relation med den förälder de längtade efter så mycket tidigare.

Hallå där!!!

Jag sa aldrig något om bästa vän och definitivt inte att jag lämnar honom för någon annan. Jag blev kär men gjorde inget åt det eftersom jag är gift och även mannen jag blev kär i är detta. Det kommer aldrig bli något mellan oss men det fick mig att inse det jag länge hållit inom mig...kärleken mellan man o kvinna fanns där inte längre för min del.

Jag skrev heller inget om att jag inte trodde det blir annorlunda när/om vi delar oss. Jag försöker bara hitta lösningar som blir så bra som möjligt för alla nu när situationen är som den är.

Får väl fundera på andra alternativ då...men vill gärna att fler delar med sig av sina erfarenheter.