Vad är det för fel på min man?

Jag studerar heltid, han jobbar heltid och vi har ett barn ihop.
Eftersom jag kommer ha lov från ungefär sista maj till juli, så tänkte jag att jag under dessa två månader kunde åka och besöka min familj och vänner som bor i ett annat land. När jag berättade det är för min man igår, gick han upp i taket. Och hans argument var, efter väldigt mycket tjafs: "Men vem ska städa? Vem ska laga mat? Vad tror du det här är, ett hotell? Att du får komma och gå som du vill?".
Grejen är att vi bor utomlands, min familj och vänner i Sverige. Förra sommaren så åkte vi inte bort och det kändes som att jag skulle  bli galen. Jag och min son, tillsammans, dag in och dag ut. För hans skull, och min skull, skulle vi trivas så mycket bättre hemma hos min familj. Där finns det barn i alla åldrar, och jag kan få hjälp och avlastning när det behövs. Jag känner ju ingen här, och spenderar varje dag ensam med sonen, för att mannen jobbar så mycket. Min man sa till slut " Vi är ju gifta, vad är det för giftemål om du ska spenderar en och en halv månad i ett annant land?". Han är uppväxt här, har sin familj och sina vänner här, lätt för honom att säga..
Han bort prioterar oss, alltid. På helgerna vill han sova ut och då menar jag till 12 på dagen, sen måste han gå ut och klippa sig eller göra det här och göra det där. Men andra ord, han vill inte (eller kan inte..) umgås med oss. Jag menar, jag förståår att han är trött, men skulle han lägga sig tidigare än två på natten, kanske han inte skulle behöva sova ut till så sent och vi skulle kunna spendera helgen ihop och göra något kul, för vår son. Men nej, vem bryr sig, han vill ju hellre sova.
Han kommer hem mellan 8-11 på vardagarna, och då spenderar han tiden innan han sover framför tv:n, eller mobilen. Jag får gå och lägga mig själv varje kväll.
När vår son blev sjuk, tyckte min man att jag kunde minsann ta och åka själv till akuten mitt i natten, när jag sa att jag inte ville, skällde han ut mig och kallade mig för en dålig mamma. Hursom, jag åkte och på avdelening satt alla barn med både mamma och pappa, medan jag var ensam med vår son. Min man jobbade ju, och det finns ingenting i hela världen som är viktigare för honom. Inte ens vi.
När hans vän blev sjuk, spenderade han hela eftermiddagen och kvällen med honom på sjukhuset. Han var till och med personen som körde dit honom. 

Eftersom han får inkomst, och jag får noll, är det tyvärr han som betalar allting. Och det här är något som blir ett större och större problem. Jag studerar heltid, när jag är klar, åker jag fort och hämtar sonen från förskolan, och sen åker vi hemåt. Jag plockar undan lite fort, diskar, och börjar laga mat, dukar, äter, plockar bort. Samtidigt som sonen oftast står och skriker, för att han hellre vill att jag ska sita ner med honom och leka (han vägrar leka själv), så emellan allt det här, sitter jag även på golvet, och pysslar, eller ritar eller leker med playdoh. Från den tiden jag kommer hem, tills sonen har gått och lagt sig har jag inte ens fem minuter för mig själv. När vi har bortstat tänderna, och jag har läst en saga, och nattat honom, är det dags för mig att öppna böckerna och försöka läsa medan ögonen går i kors. Nämnde jag att det tar mig över en timma att köra till universitet varje dag? Ord kan inte beskriva hur trött jag är vid slutet av dagen. Min mans argument är att jag inte gör någoting och lever gratis, och nu vill jag minsan resa iväg. Är det inte självklart att jag vill resa bort, när jag har lov (min man kommer jobba precis som vanligt, så det innebär att vi inte ens kommer se honom) och spendera min tid med lite människor, än att vara ensam dag in och dag ut? Är det verkligen så galet?
Min son somnar varje dag innan han ens har hunnit komma hem. IStället för att han ska priotera honom på helgerna då och se till att umgås med honom, väljer han att slöa sig istället och sova till 12. Jag går oftast, kanske 5 gånger i veckan och sover själv. Jag städar och lagar all mat, alltid. Jag har alltid varit den som har vaknat upp med vår son och det är jag som hämtar och släpper av honom varje dag. Det är jag som leker med honom och tar honom till parken, fastän jag har en tenta som jag egentligen måste plugga på och är dödstrött. Ja, det här är vårt äktenskap.
Om jag ändå bara hade tid att klämma in ett jobb någonstans i min vardag, så jag slapp höra honom tjata om hur det är han som drar in alla pengar.