Hur ska jag komma över min längtan?
Hej, jag och min sambo är båda födda 95. Vi har varit tillsammans i över ett år. Vårat förhållande är riktigt bra, förutom något som har börjat krackelera.
I oktober förra året fick jag veta att jag var gravid, dessutom i sjunde veckan. De enda tecken jag hade haft var ständig mensvärk, och en typ av smärta som strålade ut från magen. Eftersom jag blev gravid utan att ha återfått min mens (jag slutade med p-piller i februari förra året) så trodde jag att det var mensen som var på g.. Men ja så va inte fallet. Vi kom överens om abort, eftersom jag pluggar å han är arbetslös. Aborten gick bra men många känslor återstod. Råga på allt börjar vi såklart komma i en ålder där alla vill bli unga mammor, och vips har hela Facebook och instagram exploderat av bilder med gravidmagar och små knoddar. Kul att sitta där och längta ihjäl sig å samtidigt ha abortångest?!
Aborten förstörde vårat förhållande. Vi började bråka på riktigt. Jag ville och vill ha barn, jag vill också va en ung mamma. Men min Sambo är väldigt inriktad på att vara så sen som möjligt, och helst vill han vara 30 innan någon knodd ska komma. Det är 10 år dit!!! Jag får ärligt talat panik. Jag vill inte vänta så länge. När jag är färdig med mitt plugg, och jobbat ett tag känner jag att jag vill ha barn. Det är så pass viktigt för mig. Då jag är i runda slängar 24-25, vilket jag tycker är nog sent.
Min känsla är då att jag kommer vilja ha, barn, hus, gifta mig å allt det där som jag drömmer om, långt innan min sambo börjar tänka i dom banorna. Så nu till min fråga:
Hur ska jag kunna glömma bort och gå vidare från mina drömmar och förväntningar? Hur ska jag göra och tänka för att kunna acceptera hans uppenbara vilja att skaffa familj så sent? Jag blir tokig av längtan, och vet inte vad jag ska göra längre...
PS. Det här är en "medgivande tråd" eftersom jag inte längre kan diskutera detta med min sambo utan att det räknas som tjat och mynnar ut i bråk. Vill bara kunna prata av mig med någon som varit med om samma sak..