Han är inte min vän längre...

För det första måste jag bara säga att det var väldigt trevligt att få höra en så varm beskrivning av manlig vänskap, det är sällsynt!

Sen förstår jag att du känner dig ledsen över situationen. Jag har varit med om liknande och det är svårt. Jag tror dock detta är sånt som tiden tar hand om, det kommer kännas bättre efter ett tag. Fokusera på dina andra vänner, dina studier och intressen så kommer det gå över med tiden.

Kan vara svårt att acceptera att någon helt plötsligt vill avsluta en nära vänskap utan ett tydligt skäl. Men du får fokusera på det du vet, att han helt enkelt inte vill. Det kommer kännas lättare med tiden.

Jag blir också imponerad över dittditsatt att beskriva eran vänskap och att du är så lojal och skyddar honom fast du känner dig sviken. Nu tänker jag att ni kanske nyss börjat i ny skola eller så och att det är ganska normalt att förändras då. Inte att han är någon annan utan att han vidgar sina vyer och utforskar sina sidor med hjälp av andra.

Tänk ett par som varit tillsammans länge. Efter en mycket lång tid har man vuxit ihop. Man är den andras hälft. Men man kanske vill se vem man är när inte den personen är närvarande också.

Jag menar inte att han har bestämt sig för att aldrig mer umgås med dig. Jag tror ni kan hitta tillbaka till varandra. Han vill nog bara utforska sig själv lite.

Det kommer förmodligen utveckla honom men han kommer ändå vara samma person.

Du om någon känner ju honom.

Jag skulle tro att han har någon kris nu som han inte riktigt vet hur han ska hantera.

Tackar återigen, som jag tidigare nämnde så är vänskap någonting som är viktigt.

Nej alltså, vi började plugga förra året i augusti och det var ju som vanligt. Vi umgicks och gjorde det vanliga tills för 2 månader sedan.

Men han förändrades aldrig även när vi började gymnasiet.

För att gymnasiet är ju slutsteget till den "riktiga" fortsättningen och då borde man vara väldigt seriös om man vill komma in någonstans.

Just därför är jag väldigt förvånad av det som hände.

Ja, självklart vill man utforska sig själv men man behöver inte göra på det här sättet.. Men jag förstår vad du menar.

Tack du med för ditt svar!

Jag har sett relationer dö bort, att vänner växer ifrån varandra men ofta också att de kommer igen i ett senare läge.

Ni har haft mycket tid ihop ett längre tag men kanske är det så att han tycker att du tar lite för mycket av hans sociala tid just nu bara? Eller att ni är väldigt lika och att han faktiskt just nu börjar bli lite trött på sig själv som han är, vill testa att vara en lite annorlunda person? I psykologiböckerna står det att personligheten inte är färdigutvecklad förrän man är ca 25, och hans kommentarer till dig antyder kanske att han har börjat tänka framåt och bekymrar sig för att vuxenlivet verkligen ligger nära nu. I synnerhet om han har börjat få problem med sina studier.

Man träffar också nya vänner i livet, och det är lätt att då bli nästan lite "kär" i en ny vän. Du vet, när man får berätta alla sina gamla stories och kul skämt och annat för första gången för någon? Och även själv höra lite nya grejer och kanske bli medbjuden på aktiviteter som en annan person gillar och vill göra. Och via deras vänner öppnar sig sen kanske ännu fler nya sammanhang, möjliga dejter osv.

Ni är vänner men sitt inte fast för mycket i varandra, för de vänner du skaffar dig under studenttiden kan bli ett nätverk för livet. De människor som du nu är kursare med, festar med, tränar med kan bli de som en dag fixar ditt nästa jobb, tar dit skopan och gräver ut din husgrund, rekommenderar specialistläkare till ditt sjuka barn eller tipsar om investeringar. Och dessutom är trevliga och kul att träffa.

Jag har både kvinnliga och manliga vänner och ibland har de av olika anledningar bleknat bort ett tag, skit händer alla någon gång i livet, eller så vill man bara ha lite omväxling. Men den som är envis med att höra av sig vinner nog lite i längden. Inte så att man ska efterhängsen, men släpp dem inte helt bara.

Du är 20 år, och studenttiden är nåt av det roligaste man gör i sitt liv- ut och träffa nytt folk! Planka in på korridorfester, stå i köket på din studentnation, dra ihop en biokväll för dina kursare eller få med dem i Springtajm med picknick efter, ställ dig i frack fräsch och nykter utanför en studentbal kl 01 på natten och plocka upp brudarna som ramlar ut singel därifrån..

Jag lovar att du kan sysselsätta dig och ha en massa nytt att berätta för din vän när han vill ha ditt sällskap igen, för det tror jag att han vill. Han har inte betett sig bra och jag fattar att du är sårad, men han kanske bara inte orkade ta samtalet med att förklara varför han känner som han gör.

Jag splittade lite från min bästa vän när vi började gymnasiet. Hon ville att vi skulle vara i samma klass men jag ville faktiskt inte det, för jag ville tvinga mig själv att träffa andra så att vi båda fick fler vänner. Men vi har inte tappat kontakten trots att det är 25 år sen, vi har träffats flera gånger och skriver till varandra (hon bor numera utomlands). Det var aldrig så att jag ville bli av med henne, men jag insåg att om vi fortsatte att 95% av tiden hänga med varandra så skulle vi missa en väldig massa roliga saker och personer.

Numera försöker jag tänka att när en vän vill ha space så ger jag dem det, och jobbar på mina andra vänskaper istället så länge. Det är inte lönt att bli bitter, så länge ingen försökt utnyttja mig och sen stuckit när jag betalt notan så har jag råd att bli glad när de hör av sig igen. Även om det skulle ha gått ett par år.

Lycka till med alla de nya vänner du kommer att få när du börjar jobba på det!

Jag har sett relationer dö bort, att vänner växer ifrån varandra men ofta också att de kommer igen i ett senare läge.

Ni har haft mycket tid ihop ett längre tag men kanske är det så att han tycker att du tar lite för mycket av hans sociala tid just nu bara? Eller att ni är väldigt lika och att han faktiskt just nu börjar bli lite trött på sig själv som han är, vill testa att vara en lite annorlunda person? I psykologiböckerna står det att personligheten inte är färdigutvecklad förrän man är ca 25, och hans kommentarer till dig antyder kanske att han har börjat tänka framåt och bekymrar sig för att vuxenlivet verkligen ligger nära nu. I synnerhet om han har börjat få problem med sina studier.

Man träffar också nya vänner i livet, och det är lätt att då bli nästan lite "kär" i en ny vän. Du vet, när man får berätta alla sina gamla stories och kul skämt och annat för första gången för någon? Och även själv höra lite nya grejer och kanske bli medbjuden på aktiviteter som en annan person gillar och vill göra. Och via deras vänner öppnar sig sen kanske ännu fler nya sammanhang, möjliga dejter osv.

Ni är vänner men sitt inte fast för mycket i varandra, för de vänner du skaffar dig under studenttiden kan bli ett nätverk för livet. De människor som du nu är kursare med, festar med, tränar med kan bli de som en dag fixar ditt nästa jobb, tar dit skopan och gräver ut din husgrund, rekommenderar specialistläkare till ditt sjuka barn eller tipsar om investeringar. Och dessutom är trevliga och kul att träffa.

Jag har både kvinnliga och manliga vänner och ibland har de av olika anledningar bleknat bort ett tag, skit händer alla någon gång i livet, eller så vill man bara ha lite omväxling. Men den som är envis med att höra av sig vinner nog lite i längden. Inte så att man ska efterhängsen, men släpp dem inte helt bara.

Du är 20 år, och studenttiden är nåt av det roligaste man gör i sitt liv- ut och träffa nytt folk! Planka in på korridorfester, stå i köket på din studentnation, dra ihop en biokväll för dina kursare eller få med dem i Springtajm med picknick efter, ställ dig i frack fräsch och nykter utanför en studentbal kl 01 på natten och plocka upp brudarna som ramlar ut singel därifrån..

Jag lovar att du kan sysselsätta dig och ha en massa nytt att berätta för din vän när han vill ha ditt sällskap igen, för det tror jag att han vill. Han har inte betett sig bra och jag fattar att du är sårad, men han kanske bara inte orkade ta samtalet med att förklara varför han känner som han gör.

Jag splittade lite från min bästa vän när vi började gymnasiet. Hon ville att vi skulle vara i samma klass men jag ville faktiskt inte det, för jag ville tvinga mig själv att träffa andra så att vi båda fick fler vänner. Men vi har inte tappat kontakten trots att det är 25 år sen, vi har träffats flera gånger och skriver till varandra (hon bor numera utomlands). Det var aldrig så att jag ville bli av med henne, men jag insåg att om vi fortsatte att 95% av tiden hänga med varandra så skulle vi missa en väldig massa roliga saker och personer.

Numera försöker jag tänka att när en vän vill ha space så ger jag dem det, och jobbar på mina andra vänskaper istället så länge. Det är inte lönt att bli bitter, så länge ingen försökt utnyttja mig och sen stuckit när jag betalt notan så har jag råd att bli glad när de hör av sig igen. Även om det skulle ha gått ett par år.

Lycka till med alla de nya vänner du kommer att få när du börjar jobba på det!

Vilken intressant tråd att läsa! Kul att det handlar om manlig vänskap för en gångs skull, det hör inte till vanligheterna.

Själv har jag inte haft någon riktigt så nära vän som du ts, men jag har varit med om att en väldigt omtyckt bekant sade upp kontakten lite sådär utan vidare. Det är oerhört jobbigt och man vänder ut och in på sig själv för att förstå. Men när man står inför faktum kan man inte göra så mycket, annat än släppa taget och låta personen gå. Självklart blir man både lite arg och besviken, men jag tror man skall akta sig för att bränna några broar.

I ditt fall låter som att din vän är lite stressad och behöver tid för att reda ut saker och ting. Vem vet hur lång tid det kommet att ta? Förstår att det känns trist när ni stått så nära, men det är nog inte så mycket du kan göra. Jag tror att du kan fortsätta att höra av dig emellanåt, bara kolla läget, göra små försök att återuppta kontakten utan att pressa honom, så att han märker att du i alla fall bryr dig. Resten är upp till honom. 

Lycka till!