Jag är så ledsen på min sambo och hans asperger

Gör slut med honom och det snabbt!

 

Skulle aldrig orka med det där. Passar han inte bättre ihop med någon som är lika störd som han är?

Då måste sätta dig själv I främsta rummet. Han beter sig idiotiskt ja, men du har inte varit tillräckligt tydlig tror jag.
Han är säkert nöjd med er relation och förstår inte att du inte trivs.
Oavsett Aspeberger så är han egoistisk.

Tänk på att om du gör slut så kommer dina egna problem att sätta dig I främsta rummet att kvarstå.

Säg till exakt vad du vill han ska göra. Skriv gärna ner det på papper och ge honom det. Var lite listig. Säg det inte på ett negativt sätt. Spela förförisk skoja lite men säg det klart och tydligt. När han protesterar så ge honom slängkyssar och säg att han gör det för din skull.

Lycka till

Jag har funderat på om han inte skulle passa bättre ihop med en annan "aspie", men jag står inte ut med tanken på att lämna honom. Han vill inte ha någon annan, han vill ju ha mig. 
Jag har gett honom listor, jag har bett snällt, jag har skällt. Det leder ingen vart. Han får bara ångest eller blir ledsen för att han inte kan leva upp till mina krav. 

Att jag måste vara den som sköter allt praktiskt kan jag leva med. Värre är att jag aldrig känner att jag är viktig. Jag har flera gånger skällt ut honom när han till exempel avbryter mig. Då säger jag saker som " nu var det faktiskt jag som pratade, vi kan jättegärna prata om din grej senare, men det här är viktigt för mig" eller liknande överpedagogiskt. Då ber han om ursäkt, och säger åt mig att fortsätta. När jag då talat till punkt, även om jag ställer en konkret fråga svarar han aaa, mmmm, aaa. Sedan börjar han babbla om sitt. För han KAN inte ställa om sina tankar, han har så många tankar att hålla ordning på i sitt huvud att det inte finns något utrymme för något annat. Han kan verkligen inte rå för det men fy fasen vad ledsen man blir! 

Kan inte citera från mobilen - men alltså, syftar nu på Anonym (hemskt)

- kan vi inte sluta referera till Asperger som en "störning" ?

Det är ingen jävla störning, det är - enkelt förklarat - ett annat sätt att fungera på.

TS;
Har du tagit upp det här med att han aldrig lyssnar när du pratar ?

Håller med ovanstående om att ni bör ha ett samtal om hur ni kan kompromissa för att ni båda ska trivas.
Ni verkar ha helt olika synsätt ang ex städning - han kanske ej bryr sig lika mycket som du om att det ska vara städat/diskat, och då gäller det väl typ att mötas halvvägs.

Kan inte han sköta den delen av städningen som är lättast för honom att klara av/som han trivs med bäst, typ ?

Det är ett neuropsykiatriskt funktionshinder som ligger utanför normen, och det är klart att när det förhåller sig som i ts killes fall är en störning som inte tillåter honom att fungera på lika villkor med sin sambo.

Jag är inte säker på att du kommer att komma så mycket längre med den här killen. Jag tror att han i grund och botten är som han är och han lär inte ändra sig överdrivet mycket. Ni kommer att ha diskussioner och han kommer säkert att lova att bättra sig på vissa punkter men efter ett tag så kommer han att glida tillbaka in i sitt gamla beteende igen. Förmodligen för att han i grund och botten inte fattar eller ser vad han gör fel.

Din sambo låter väldigt mycket som min sambo. Hon är visserligen diagnosticerad och jag har faktiskt aldrig riktigt tänkt tanken att det skulle va tal om nån bokstavsdiagnoserna eller nåt sånt i hennes fall. Men jag börjar fundera mer och mer efter att exempelvis ha läst vad du skrivit, för min tjej och sambo är lika dan. Helt och hållet egentligen. Snackar bara om sitt och håller långa monologer.

 

Tack, jag vet, har själv asperger.

Tycker dock det är negativt att referera till svårigheter att kompromissa som en "störning", skulle snarare säga att det är ett problem.

Jag var sambo med en kille tidigare med Aspergerdrag, dock ej "full" diagnos. Kruxet är att diskreta vinkar knappast går fram, utan man får vara övertydlig med vad man vill...som att tala med ett barn lite.

Sen förstod han inte per automatik vad andra människor känner, det måste man förklara. Sen hade han ett stort behov av att vara ensam (antagligen för att han får anstränga sig en hel del för att vara social-sådant som går med automatisk för andra människor (hon ler=hon är glad tex) kräver att han måste tänka). Och det orkade han väl inte hur länge som helst, så när vi umgåtts i ett par timmar var han tvungen att gå iväg och vila upp sig. Jag som vill ha sällskap hela tiden helst blev ju rätt sur :-P Så när jag träffade honom var det ju toppen, för då umgicks vi bara då och då. Riktigt jobbigt blev det när vi flyttade ihop. Dessutom så skrev han långa listor på allt han måste göra, sen struntade han i dem så tillslut blev väldigt lite gjort iallafall.

På plussidan var ju att när han väl ville umgås så var det ju väldigt kul, eftersom han struntade i alla sociala normer (eftersom han inte fattade dem) så hände det ju massa udda grejer.

Jag tror dessvärre inte att han kan ändra sig, det är bara att vara ruggigt tydlig (vilket du iofs verkar vara). Själv fixade jag det inte, vi grälade till slut varje dag och sen flyttade jag ut.

PS. Anledningen  till att han blir ledsen först när du säger till honom är nog för att det inte är förrän då han fattar att du är ledsen...och eftersom han tycker om dig vill han förstås göra dig glad.