saknar min familj

När jag var barn brukade mamma ta med ett av oss barn för att hälsa på mormor och morfar. Det blev enklare för henne och billigare än att hela familjen åkte. Vi syskon turades om att åka med. Det var bara hälften så långt som ni har, men för 30 år sedan var resan förmodligen längre i tid än det tar för er, i synnerhet om ni flyger. Jag tyckte att de där resorna när man fick så många timmar ensam med mamma var jättemysiga, trots att det tog hela dagen.

Har du vänner och fritidsintressen där du bor nu?

Tar han med sig barnen när han utövar sina hobbys? Problemet verkar ju till stor del ligga i att din make är så oförstående.

Åk själv och träffa din familj eller det är för jobbigt för honom att bli ensam med hushåll och barn gissar jag?

Varför vill du inte åka med bara ett av barnen? Givetvis kan du också ta båda, eller inget. Mina föräldrar gjorde så delvis av ekonomiska skäl och det lät som att det fanns såna begränsningar hos er också.

Resan du beskrev liknar min barndoms resor till mammas släkt. Vi brukade åka vid långhelger.

Då får du fundera på hur viktigt det verkligen är för dig att åka och träffa din familj. Du kan inte tänka dig att åka själv och du kan inte tänka dig att ta med barnen? Visst, han skulle kunna vara schysst och hänga på och bita ihop tycker ju jag även om han inte gillar din familj för din skull men är det inget han kan tänka sig accepterar det och du önskar stanna med denna man får du helt enkelt komma på andra sätt. Det finns ju uppenbarligen sätt att träffas mer men de passar dig inte, med det förstår jag att ni träffas så sällan.

Men du kan ta dem med dig eller fungerar det ej ekonomiskt?

Det är en svår situation du befinner dig i med tanke på att du vill flytta hem och han inte vill och avståndet är så pass långt, det kan aldrig bli rätt sett till barnen att ni delar på er och flyttar så långt ifrån varandra. De har rätt till båda sina föräldrar. Samtidigt kan du inte tvinga honom att flytta och han kan inte tvinga dig att stanna. Du tror inte att det finns något som skulle göra att du mådde bättre där du är? Hur är din och makens relation annars?

Kanske ska du ägna mer tid åt din hobby för att göra något annat oftare? Din make får helt enkelt finna sig i att vara ensam med sina egna barn ibland.

Ok. Jag förstår. Men som det är nu träffar ju ingen morfar. Inte du heller.

Spontant tänker jag att du behöver bygga upp ett nytt liv, precis som en flykting gör.

Eller så flyttar du.

Jag hörde ett barn vars föräldrar flytt till Sverige säga att Sverige var hens hemland, men för föräldrarna kommer det alltid kännas som något tillfälligt.

Jag tror dock att man kan påverka det där. På något vis måste man bestämma sig - ska jag drömma om det som var (kunde ha varit) eller ska jag lägga 100% av min kraft på det jag har nu?

Min bror funderade för en tid sedan på att byta fotbollsklubb. Det fanns saker han var missnöjd med. Den andra klubben var bättre på en del sätt. Han blev erbjuden plats i ett lag där och började fundera. Till sist kom han fram till att han ändå ville stanna i sitt lag. Efter att ha bestämt sig för det började han gilla sitt lag bättre, just för att han hade gjort ett aktivt val, inte bara stannat kvar av gammal vana.

Hur känner du för där du bor nu? Var det ett aktivt val att flytta dit eller har du bara hamnat där? Om det var ett aktivt val, kan du gå tillbaka till de känslorna för platsen som du hade då?

Vad skulle hända inom dig om du skapade en reell möjlighet för dig att flytta tillbaka?

Jag flyttade till min nuvarande bostadsort för sju år sedan. Det var ett aktivt val för min del. Jag och min man kände ingen här. Nu börjar jag känna att det är min plats på jorden, så smått. Men jag är inte framme än. Men jag har valt den här platsen och ska ta mig tusan få det att funka.

Ok, mannen uttrycker att han inte ens ville ha barnen = han lägger över allt ansvar på dig. Barnen lär känna av hans känslor också och inte må bra av det. Du vantrivs och vill bara hem. Du och maken bråkar, förhållandet är skakigt.

Varför lämnar du inte in skiljsmässa och flyttar hem? Det där är inte ett sunt förhållande för dig och inte en sund familjesituation för barnen. Det där med vårdnaden kan väl förhoppningsvis lösa sig (jag kan inte allt det juridiska, men finns bra personer för det) men oavsett tycker jag inte det låter som att du ska stanna med den här karln, inte minst för att han inte verkar bry sig om hur du mår heller.

Du skulle må mycket bättre utan honom och med din familj. Ta reda på vad som gäller kring barnen och vårdnaden, lämna därefter in för skiljsmässa.