saknar min familj

Usch vad tråkigt för er? Varför hälsar ni inte på varandra oftare?

Har ni Skype? Det är roligare än telefon, särskilt för barnen.

När jag var barn brukade mamma ta med ett av oss barn för att hälsa på mormor och morfar. Det blev enklare för henne och billigare än att hela familjen åkte. Vi syskon turades om att åka med. Det var bara hälften så långt som ni har, men för 30 år sedan var resan förmodligen längre i tid än det tar för er, i synnerhet om ni flyger. Jag tyckte att de där resorna när man fick så många timmar ensam med mamma var jättemysiga, trots att det tog hela dagen.

Har du vänner och fritidsintressen där du bor nu?

Varför vill du inte åka med bara ett av barnen? Givetvis kan du också ta båda, eller inget. Mina föräldrar gjorde så delvis av ekonomiska skäl och det lät som att det fanns såna begränsningar hos er också.

Resan du beskrev liknar min barndoms resor till mammas släkt. Vi brukade åka vid långhelger.

Ok, jag förstår. Men om bara något år eller två är barnen större och då brukar det kännas lättare att vara ifrån varandra några dagar.

Din familj kanske kan åka till er?

Jobbar du?

Ok. Jag förstår. Men som det är nu träffar ju ingen morfar. Inte du heller.

Spontant tänker jag att du behöver bygga upp ett nytt liv, precis som en flykting gör.

Eller så flyttar du.

Jag hörde ett barn vars föräldrar flytt till Sverige säga att Sverige var hens hemland, men för föräldrarna kommer det alltid kännas som något tillfälligt.

Jag tror dock att man kan påverka det där. På något vis måste man bestämma sig - ska jag drömma om det som var (kunde ha varit) eller ska jag lägga 100% av min kraft på det jag har nu?

Min bror funderade för en tid sedan på att byta fotbollsklubb. Det fanns saker han var missnöjd med. Den andra klubben var bättre på en del sätt. Han blev erbjuden plats i ett lag där och började fundera. Till sist kom han fram till att han ändå ville stanna i sitt lag. Efter att ha bestämt sig för det började han gilla sitt lag bättre, just för att han hade gjort ett aktivt val, inte bara stannat kvar av gammal vana.

Hur känner du för där du bor nu? Var det ett aktivt val att flytta dit eller har du bara hamnat där? Om det var ett aktivt val, kan du gå tillbaka till de känslorna för platsen som du hade då?

Vad skulle hända inom dig om du skapade en reell möjlighet för dig att flytta tillbaka?

Jag flyttade till min nuvarande bostadsort för sju år sedan. Det var ett aktivt val för min del. Jag och min man kände ingen här. Nu börjar jag känna att det är min plats på jorden, så smått. Men jag är inte framme än. Men jag har valt den här platsen och ska ta mig tusan få det att funka.

Nej, det är verkligen inte bara att flytta. För barnens skull bör föräldrar finnas så nära som möjligt. Men jag tror att det kan vara viktigt för TS att på riktigt ställa sig frågan om en flytt är möjlig - och då väga in barnens och partnerns väl och ve. Först då kan TS ta ett riktigt beslut om sin livssituation istället för att drömma sig bort. Drömmandet/längtandet tror jag hindrar möjligheterna att förbättra situationen på bostadsorten. TS verkar, själsligen, bo på två platser. Klart att det är fruktansvärt jobbigt.

Förlåt att jag pratar om dig i tredje person, TS. Det blev enklare att skriva så, men det jag skriver är så klart till dig också.

Ok, nu kom det fram en del annat. Jag tror att ditt och makens förhållande är det stora problemet. Hade ni haft det bra hade flytten varit lättare för dig.

Jobbar du? Om du ska bo kvar måste du komma ifrån hemmet (och kanske även barnen) för att kunna skapa ett socialt nätverk!

Har du och maken någonsin haft samma livsmål och värderingar? Ni har båda gjort riktigt omvälvande saker som ni inte vill pga förhållandet (flyttat respektive fått barn). Och ni har bildat familj och gemensamt hem trots att ni har fundamentalt olika syn på hur barn och hem ska skötas. Ni verkar behöva ta ett ordentligt snack om livsmål och om vart ni är på väg. Du verkar redan ha försökt. Orkar du försöka igen?

Det här förklarar ju iaf varför du är så ovanligt starkt bunden till barnen. Jag hade inte heller velat lämna mina barn till någon som inte vill ha dem. Det låter förfärligt att de bor med en man som inte vill ha dem.