Behöver hjälp.

Jag tror att du måste sätta dig ner och ta dig en ordentlig funderare på vad DU vill. Självklart kan du be om råd och tips från nära och kära och här ifrån men i slutändan måste du känna vad det är som känns rätt för dig. Det kan säkert ta lite tid för det är ju ett jättestort beslut.

Jag tror du ska räkna med att vara ensamstående mamma i så fall (med delad vårdnad såklart när det är möjligt med bebisen och om pappan vill ta sitt ansvar). Eftersom du redan nu, efter fyra månader, känner att du inte vill leva med din sambo så blir det nog så. Småbarnsåren är tufft och kräver en bra grund i förhållandet. Hur skulle det funka ekonomiskt? Har du bra familj och vänner omkring dig som kan hjälpa dig när det behövs? Finns det risk för att om du väljer att inte behålla barnet, att du inte sen kan bli gravid igen? 

Barn är krävande och det är mycket jobb men dom är det absolut underbaraste som finns. Lycka till med ditt beslut!!

 

tack för att du svarade, jag har en familj och vänner som jag vet kommer stötta mig om jag väljer att behålla det. jag har jobb.
Jag är rädd för att jag inte ska kunna bli gravid igen om jag nu väljer att ta bort det, det har aldrig varit ett altelnativ fören idag då min mamma vräkte ur sig att man inte kan vara ensam mamma men jag vet ju att det finns massor med ensamstående mammor där ute ..

Det är klart att det är lättare att vara två och din mamma oroar sig nog för dig. Men det finns ju hur många ensamstående som helst som det går alldeles utmärkt för. Jag tror inte att det är en bra idè att göra abort bara för att din mamma sa så där, då kan du komma att ångra dig om det inte var helt och hållet ditt beslut. Vad säger pappan? Vill han behålla?

Och är han medveten om hur du tänker kring ert förhållande?

Ja han säger att han vill ha det här barnet, men jag har inte berättat för honom hur jag känner än. jag har ju gått runt och hoppats på att "allt ska bli bra" mellan oss.

Jag vet ju att mamma och pappa kommer stötta mig till 100% men det gjorde mig så ledsen att hon nu vräkte ur sig det där. och jag tror ju inte heller att det kommer bli bättre mellan oss bara för att vi får ett barn tillsammans.
Han jobbar desutom i sthlm mån-torsdag så han är inte hemma.

Samtidigt är en graviditet inte riktigt rätt tidpunkt att ta såna här beslut. Du är visserligen ganska tidigt i graviditeten men du har redan en massa hormoner i kroppen som ställer till det. Bl.a. påverkar de hjärnan så man ibland fattar ganska tokiga beslut. Om du inte avskyr pojkvännen så kan du väl kanske ge honom en chans. En graviditet kan vara jobbig och då är det skönt om pappan finns där. Likaså är bebistiden nåt som det är bra att dela på om det går. Ta inte för snabba beslut som du kan komma att ångra i framtiden. Är pappan en bra kille så se till att ha en så bra relation som möjligt även om ni gör slut för ditt barns skull.

Ja jo det vet jag också..han är en helt underbar människa men jag känner inga "såna" känslor för honom . Jag hoppas att han kan ta åt sig det jag säger och försöka förstå sig in i min situation. jag har flera killkompisar som även dom stöttar mig i det här och hade verkligen hoppats att jag och pappa skulle kunna ha en sån relation då skulle det här inte alls bli något problem men jag tror tyvärr inte att han kommer acceptera det :'(

Jag tycker absolut Anneli­e 76 har en bra poäng i det hon skriver. Graviditeter kan vara riktigt kämpiga och det är skönt att ha stöd och man kanske tänker annorlunda. Om det är så att det går så vänta med att ta stora beslut med er relation men jag tycker faktiskt att han har rätt att veta hur dina funderingar går kring er även om det inte betyder att ni måste göra slut i morgon. Jag hade velat veta det om jag väntade barn med någon som inte ville leva med mig. Kanske det löser sig så bra att han förstår och är inne på samma bana och att ni ändå kan stötta varandra under graviditeten och hittar ett sätt som fungerar jättebra för er och ert barn när/om det sen kommer utan att ni behöver vara ett par men att ni kan förbli goda vänner?

Angående det som din mamma sa. Berättade du för henne i det läget att du funderar på att behålla barnet? Hon kanske inte alls tänkte på hur det skulle låta i dina öron, och kanske trodde att du skulle göra abort? Jag tycker att om du bestämmer dig för att behålla barnet ska ta upp det med din mamma och berätta att det gjorde dig ledsen. Det verkar som att ni har en fin relation och då tycker jag det är dumt att låta sånt ligga och skava..

Tacksam för att ni skriver :) ja jag ska försöka prata med honom så fort jag får chansen, jag känner ju själv att vi skulle kunna bli mycket bra vänner om han bara går med på det.

Min mamma har varit överlycklig över det här med bebisen, hon har ju också gått runt och trott att hon inte ska kunna bli mormor. Hon frågade inte ens om jag tänkte behålla det när jag berättade för henne var det självklart att jag skulle behålla det.
Jag och min mamma har egentligen inte alls så bra relation, hon är som sagt så inkörd på "det gamla" här i livet så att vi har absolut ingenting gemensamt. Mamma är 61 och väldigt gammalmodig.

Jag tycker det låter som att du egentligen innerst inne redan har bestämt dig. Är det inte så? :) Jag fick mitt första barn när jag var 24 år och det anses ju som ungt. Nu, fyra år senare och med en liten bebis på 6 veckor skulle jag inte kunna tänka mig något annat och jag ser faktiskt nästan endast fördelar med att få barn som ung. (Räknar ung runt 25 och inte som 16 kanske jag ska tillägga) :)

Skriv gärna om hur de går! Och Lycka till!

jag vet inte alls, pratade med honom i telefonen nu. och tydligen så tror han inte att han kommer kunna ha ett barn med mig om man inte får vara tillsammans med mig. det gjorde hela situationen mycket svårare för jag själv känner att vi skulle kunna ha en mycket bra relation med varandra trots vi inte är tillsammans,

Okej... Ja det blir ju knivigare om ni inte är överens.. Hade han inte alls samma tankar om ert förhållande som du?

Han vill ju ha det här barnet " med mig" säger han . så jag vet faktiskt inte vad det innebär. Han får det att låta som att han bara vill ha mig men inte barnet, fast varför sade han från första början att han ville ha det. Han tvekade inte en sekund då, fast vi hade struligt med vårt förhållande även då . Känner mig helt förvirrad just nu :S Önskar det fanns någon även han kunde prata med, någon som har något tips på vart han kan vända sig. Hans familj är bara negativa till alltihopa och det är klart att han blir påverkad av det. Han behöver någon som har positiv inställning till allt detta .

Men hur kan du vilja skaffa barn med någon du inte vill vara tillsammans med längre? Tycker det är väldigt egoistiskt att inte tänka på hur det kommer bli för barnet. Tror du det finns ett enda barn som inte vill ha båda sina föräldrar hos sig alltid? Som sagt, mycket märkligt resonemang du har

Jag tycker att du har fått en massa bra råd och kan inte tillföra så mycket själv. 
Däremot fastnade jag vid att din mamma och moster är infertila, hur går det till? Alltså, hon har ju fått dej. 
Du får ursäkta om jag trampar dej på tårna eller så.. men jag kan inte få det att gå ihop i mitt huvud och är uppriktigt intresserad av hur det funkar.

Va tråkigt att höra att ni inte tänker lika om det. Jag förstår att han kan bli rädd över att skaffa barn med dig när du inte vill vara tillsammans med honom, men han kanske tänker annorlunda när det har fått sjunka in lite? Ni behöver vrida och vända på det och prata, prata, prata. Få honom att förstå hur du tänker, berätta för honom varför du vill ha det här barnet och dina tankar på hur du vill att det ska bli. Är du helt säker på att du inte vill vara tillsammans med honom eller har du hopp om att det kanske kan bli bra mellan er?

Känner att jag måste gå in och säga något här. Har du läst tråden? TS är rädd för att hon inte kommer kunna få barn igen och att detta ev är enda chansen. Jag tycker inte att det är rätt att du går in och kallar henne egoistisk. Självklart är det de ultimata att ett barn växer upp med båda sina föräldrar hos sig på fulltid men barn kan ha det lika bra med andra familjeuppbyggnader. En närvarande mamma i ett hem och en närvarande pappa i ett annat fungerar bra det med. Jag drar slutsatsen av dit nickname att du själv är mamma och har inte aning om hur ditt liv ser ut, när du fick barn osv.. Men han du längta efter barn något så vet du hur otroligt stark barnlängtan är. Det är så det kan göra ont i kropp och själ för man längtar så otroligt. Med det i tankarna tycker jag aldrig man kan kalla människor egoistiska för att de vill ha barn och väljer att behålla eller skaffa trots att man kanske kommer att uppfostra barnet själv.

Där med inte sagt att den blivande pappan inte har något att säga till om, det är ju hans barn lika mycket som TS. Jag hoppas att de kommer fram till en lösning som båda är nöjda med.