Hur ska jag orka med tiden utan mina barn?

Vilket problem,har du inga intressen du kan utöva?

Det blir bättre, men det tar ett tag. Första året är jobbigast vad gäller hur man gör vid midsommar, julafton osv. Men år 2 funkar det lite bättre och år 3 har man plötsligt skapat nya traditioner som känns riktigt bra. Men däremot sa alla att man skulle börja längta efter de barnfria dagarna. Att man saknar barnen i början, men sen känns det lättare och lättare, för att till slut bli något man ser fram emot. Det är nu 7 år sedan vi delade på oss, men jag ser mig fortfarande som barnlös och inte barnfri när dottern är hos sin pappa. Även om det känns lättare än vad det gjorde de första åren, är det fortfarande så att jag helst skulle vilja ha min unge hos mig hela tiden.

Många kramar och försök se framåt!

Min sambo har plötsligt bestämt sig för att han vill separera. Hela min värld har rasat samman. Allt jag levt för och brytt mig om, ska slitas sönder. 
Efter åtskilliga försök att få honom att stanna kvar, har jag varit tvungen att förstå att han inte tänker stanna. 
Till mitt nästa "problem", hur ska jag orka leva den tid mina barn inte är med mig?
Jag är med dom konstant. Det är precis dags för mig att börja jobba efter föräldraledigheten, och jag hade hoppats kunna börja lite smått. Men nu tvingas jag jobba så mycket det bara går. 
Hur gör man för att överleva när ens liv slås i spillror? Jag vet varken hur jag ska orka ta hand om barenen eller hur jag ska orka vara ifrån dom.

Ar det sambons tur att vara fl-leding nu då, eller?

Vill sambon ha dem 50/50, eller hur har ni tänkt lägga upp det? Vara ifrån dem medans du jobbar skulle du ju vara iallafall oavsett. Man sysslsätter sig med annat, t ex jobbuppgifter, så går det bra for de flesta.

Det blir bättre, men det tar ett tag. Första året är jobbigast vad gäller hur man gör vid midsommar, julafton osv. Men år 2 funkar det lite bättre och år 3 har man plötsligt skapat nya traditioner som känns riktigt bra. Men däremot sa alla att man skulle börja längta efter de barnfria dagarna. Att man saknar barnen i början, men sen känns det lättare och lättare, för att till slut bli något man ser fram emot. Det är nu 7 år sedan vi delade på oss, men jag ser mig fortfarande som barnlös och inte barnfri när dottern är hos sin pappa. Även om det känns lättare än vad det gjorde de första åren, är det fortfarande så att jag helst skulle vilja ha min unge hos mig hela tiden.

Många kramar och försök se framåt!