Evig längtan som värker

Jodå,efter nästan 9 år och snart 12 IVF.er varav snart 5 ED är jag bortom less,arg och ledsen!  Förstår dig absolut! Jag slopade alla ED-trådar och andra trådar för tjejer i samma sits för nåt stöd fick jag inte utan det blev bara en tävling i att klämma i med mediciner och ville man inte det fick man skylla sig själv. På F.b har jag nästan inga vänner med bebisar eller gravida så där slipper jag det nästan helt. IRL också,man får inte barn i vår ålder som tur är.

Man måste inte vara glad åt andras graviditeter. Man måste inte umgås eller gratta. Man behöver inte bete sig som ett svin heller som många fertila tycks tro att vi gör,men man måste sannerligen inte stå ut med mer än man faktiskt gör!

Du anar inte hur glad jag blir för ditt svar!

Känner samma sak. Är en enda tävling fram till pluset. Ingen stöttning när saker och ting inte går som på räls, vilket är främst det jag söker.
Min man är fantastisk och min syster har varit bra bollplank. Men jag pallar inte att prata om min längtan och sorg med någon som inte lyckats en utan två ggr. Utan någon vidare ansträngning dessutom.
Och vill inte att hela min och min mans relation ska kretsa runt detta.

De som aldrig behövt kämpa kan aldrig förstå och det spelar ingen roll vad man än säger. Så vill du inte prata med syrran så prata inte,man gör det som känns bäst. Ens make är ju inblandad,men man får se upp så man inte fastnar i IVF-prat och negativt snack. Mycket enklare sagt än gjort,men vi försöker att inte vare sig tänka eller prata nämnvärt om det. Det är som det är,vi kämpar vidare.

Stöd utifrån har jag nästan gett upp-framförallt från likasinnade! Har fått mest stöd och pepp från unga och fertila eller nybörjare i IVF-svängen märkligt nog. Passar inte landet,kliniken eller medicinerna behandlas man som luft och nä,då utgår jag!

Känns som jag mest svamlar,men som sagt,jag fattar hur du mår och känner! Finns här!  Har ni nåt på g just nu eller är IVF:andet vilande? Förutom h*n som väntar? Har full förståelse om ni inte vill göra FET just nu,vi drog på vår ende i flera år.

Nä men precis. De kan aldrig förstår hur flera års längtan tär på en. Så till den milda grad att man inte ens vill försöka med ägget man har.

Samma här. Vi försöker leva som vanligt, att vara rädda om varandra och vår kärlek.

Precis så har jag känt med. Uttryckte min frustration i en tråd som jag varit delaktig i ett tag men fick då höra att jag var en hysterika. Jag måste få ha någon plats där jag får vara ledsen och arg.

Tack kära du. Du anar inte hur mycket det värmer. 
Den är vilande. Gyn och Carlanderska i gbg inväntar mig. Sa till min man häromdan att jag inte fixar att gå vidare just nu. Mest för att jag inte är stabil nog för att hantera ett misslyckande.
Vart står ni någonstans?

Vi gör endast ED numer. Mycket snart blir det vår 5.e,andra färskförsöket. Har 2 i frysen,men vill ha fler just för att vi misslyckats så många gånger. Vi tog paus 4 månader nu eftersom vi också kände att orken och lusten var helt väck. Man kan inte gå vidare bara för att,man måste ha lite kämpaglöd under tiden! Ett till ev. misslyckande kan jag inte ens tänka på! Jag fullkomligt HATAR att ta gravtest,det i sig ger total ångest! Brukar vänta till v.6,jag blöder ju inte ändå p.g.a medicinerna.

"Hysterika"... ja,tillåt mig le,jag har blitt kallad en del också! "Du vill inte tillräckligt" är det värsta-bara för att jag inte väljer en inne-klinik eller kräver mediciner in absurdum! Jag litar på mina läkare,men det ska man tydligen inte...

Om läkarna ändå är optimistiska och kan tänka sig fler IVF.er måste de väl anse er ha goda chanser och det är ju bra!   Tids nog kommer viljan till fler,det får ta tid. Och tills dess måste man få ventilera hur man mår!

Håller verkligen tummarna för er!

Nä precis så känner jag med. Visst vi skulle kunna gå vidare och få det insatt. Men jag inbillar mig att chanserna för ett plus ökar om jag är med mentalt. Om inte annat vill jag känna mig stark nog att hantera att det inte går. För just nu ger alltihopa mig bara ångest.

Haha, jo jag vet. Efter äp såg läkaren på vul att jag skulle få en naturlig ägglossning. Att den hade kommit av bara farten pga av alla hormoner som fortfarande for runt i kroppen. Och nog kom den och vi tog tillfället i akt att försöka, men stickan förblir negativ. Jag vet att om det hade tagit sig skulle jag plussat för länge sen, men lik förbannat ska jag plåga mig själv med testen. Ska ta ett sista på söndag. Är även det negativt så vet jag med all säkerhet.
Har varit skengravid så det har visslat om det. Men efter jag kom överens med min hjärna om att sluta noja försvann alla "gravid symton".

Jo, men om de är optimistiska finns det ju en chans. Är ju värre om de är tveksamma till att fortsätta. Eller?

Jag kommer att känna mig redo en dag. Men tills dess lägger jag allt på hyllan. Måste få vara mig själv ett tag.

Åh, jag vet hur det känns! Jag och min man har numera INGA vänner eller bekanta som inte har redan MINST 1 barn, graviditetsbeskeden duggar tätt... Vi har själva kämpat på den naturliga vägen sedan 4 år tillbaks och provade inseminering 3ggr förra året - utan resultat. Nu har vi påbörjat vår första IVF och jag kan inte glädjas... Min man är optimistisk och räknar till 100% med att det kommer bli ett barn av våra 3 försök, själv är jag inte alls lika säker... Varför skulle detta fungera när ingenting annat har gjort det?! Det känns bara så himla hopplöst, och ensamt! Som ni skriver innan här i tråden, ingen kan förstå hur det känns om man inte själv har varit i samma situation... Välmenande kommentarer från kompisar som att vi ska vara glada över vår egentid osv skär som knivar i hjärtat, men de fattar verkligen inte det... Livet är inte rättvist.

Känner likadant. Är inte alls optimistisk till de här 3 försöken. Har liksom redan börjat spara för att kunna finansiera fler försök. Visst, man ska inte gräva net sig, men jag måste få ha ett vattenhål där det är okej att vara arg och ledsen utan att få "välmenande" kommentarer.

Min läkare sa sist när det återigen misslyckades att det kvittar helt om man varit positiv eller hoppfull innan. Man kan bli gravid ändå!   Så åtminstone den bördan kan ni lägga ner,ni får vara och känna hur ni vill inför fler försök.

"Välmenande" råd får man lämna därhän,ska man tro vissa måste man vrida in och ut på sig själv och ta 100 mediciner för att ens ha en chans bli gravid,men så är det ju absolut inte! Nu låter jag kanske hurtig,men rent krasst blir man gravid om embryot är  tillräckligt bra. Och där hamnar de allra flesta till slut. Vägen kan vara lång,trist,kämpig,kosta multum,men det kommer vara värt det till sist. Under tiden får man må hur man vill. Var arg,slopa gravida,fräs ifrån när folk kläcker ur sig. Det är så konstigt att tydligen är allt tillåtet att kläcka ur sig och allt ska man tåla som ofrivilligt barnlös,men hade det gällt vilken annan sjukdom som helst hade det blitt ramaskri om man vräkt ur sig "slappna av" eller "ge upp"!

Absolut. Kvinnor blir ju gravida under alla möjliga omständigheter. 

Har börjat med Provera. Dags att ge sig upp i sadeln. Känns som att jag är stark nog att hantera ett misslyckande. Det är dags att försöka.