Ruptur av livmoder!

Skrev på telefonen så det blev lite snurrig text, hoppas ni kan bortse från det:)

Har inte varit med om det men ville ändå lämna en kommentar. Vilken fruktansvärt obehaglig upplevelse. Hoppas sonen klarat sig utan men. Och att du läkt ihop. Känslomässigt lär det ta tid.

Jag är gravid efter akutsnitt men har ett planerat snitt inbokat. Det känner jag mig trygg med.

Hej vännen, vilken extrem förlossning ni var med om. Du skriver att det här var i februari så kan tänka mig att det fortfarande är oklart hur alla ni kommer må. Hoppas du är hemma från sjukhuset och sonen klarat sig bra under omständigheterna.

Jag har också en traumatisk första tid med skruttan i bagaget även om förlossningen i sig inte var så problematisk. Fick prematura sammandragningar men öppnade mig inte ordentligt så akutsnittades. Lilltjejen kom i v. 29 och fick ligga på neo och vi trodde det var det vi skulle tackla och vara starka inför. Dock fick jag mördarbakterier i buken efter snittet så blev ett halvår på sjukhus för min del med många operationer.

Jag var också ute efter att hitta någon/några med samma erfarenheter men nu när det gått viss tid upplever jag att man inte måste varit med om liknande för att kunna relatera. Många som själva varit med om en traumatisk händelse kan bekräfta och lyssna på ens känslor och upplevelser tycker jag.

Hoppas i alla fall att ni får bra samtalsstöd, det behövs en lång tid efter och det är viktigt att pappan inte glöms bort.

Hej!
Jag råkade också ut för detta i december -14. Hade varit in 1v tidigare pga extrem smärta men de kunde inte hitta vad det var och blev bättre av antibiotika. 1v senare kom samma sjuka smärta tillbaka och då var förlossningen igång, men jag kände inga värkar, bara en sjuk smärta som inte går att beskriva. Men dte känndes FEL!
Dock hade jag lite tur i oturen. Jag fick morfin mot smärtan och detta reagerade bebisen på så det blev akut snitt. Bebis fick ventileras 4min då hon inte andades men hämtade sig snabbt sen och mår bra idag. Tack vare detta, eller vad jag ska säga, brast inte min livmoder, vilket som hade gett större konsekvenser.

Jag hade en jättebra kirurg som kom och pratade med mig om detta varje dag på BB och gick igenom förloppet gång på gång med mig. Men jag kommer inte glömma första gången han förklarade för mig vad som hade hänt och varför. Det var så ovanligt att han knappt visste hur han skulle berätta. Jag fick veta att om man fött med snitt tidigare är risken ca 0,3% och är det första barnet händer det inte (mitt första barn).

Jag vet inte om du upplevede en sådan smärta som jag innan snittet. Men jag kan säga att jag är glad att jag tidigare bestämmt att det bara blir ett barn, för efter den upplevelsen skulle jag ALDRIG få för mig att skaffa barn igen. Det gjorde så ont att ingen någonsin ska behöva uppleva en sådan smärta. Kan även tillägga att jag tycker jag hämtat mig bra psykiskt, men det är fortfarande jobbigt studtals. Tror dock att det var jobbigast för maken att bara stå vid sidan om och se på.

Hej!

När mitt tredje barn föddes i november så sprack min livmoder. Min första förlossning var helt normal, det var förstås smärtsamt och under ett par timmar kunde jag inte känna pausar mellan värkarna utan allt gjorde bara ont. Andra barnet var ett planerat snitt på grund av föreliggande moderkaka. Tredje graviditeten var jättebra och allt var normalt under förlossningen fram till jag var öppen ungefär 5 cm då började det göra mycket ont och inga tydliga pausar mellan värkarna. Men eftersom det var samma vid min första förlossning så var det inget vi tänkte på. Ungefär samtidigt så sattes ctg på för kontroll och då såg vi att bebisens hjärtljud gick ner. En liten stund senare så är jag öppen 9cm och bebisens hjärtljud är fortfarande lågt och barnmorskan säger då att vi måste snitta. Jag hinner bara säga nej! Innan dom springer iväg med mig för att sövas. När de öppnade mig insåg de att livmodern spruckit i det gamla ärret. Det var svårt att få ut bebisen, först var det svårt att söva mig och sen var det svårt att få ut bebisen, hon var både för långt ner på väg ut och livmodern höll krampaktigt kvar henne, det tog över 20 min innan dom lyckades få ut henne. Därefter fick dom ventilera i 20 min innan hon tog sitt första andetag. I två veckor låg vi på iva/neontalavdelningen med en trött, sovande bebis och visste inte alls hur livet skulle bli. Min dotter bara sov och jag pumpade och sondmatade dygnet runt. Nu snart 5 månader efter så verkar allt bra, hon är ett lugnare barn än sina storebröder och sover bättre, men vänder sig och ålar bakåt, skrattar och "pratar".

Jag är lite fundersam på varför de gjorde valet att inte kyla ner henne. Allt verkar ju vara bra, men under tiden på sjukhuset så sa de till oss att dom inte kunde veta om och i så fall hur länge hon haft syrebrist.

Jag har fått veta att jag får skaffa fler barn, men i så fall blir det planerat snitt. Jag tycker att återhämtningen efter snitt är väldigt jobbig (jag har fortfarande mycket ont vissa dagar) så jag är rädd att det inte blir fler barn. Men annars hade jag gärna velat ha ett till.

TS, hur mår ni idag?

TS, vad otäckt det lät. Det är min stora fasa om jag nu lyckas bli gravid igen. Min livmoder fick "bara" en ruptur av de yttre lagren och kom aldrig ända in som tur var.

Todi, jag råkade ut för samma sak. Min livmoder sprack i de yttre lagren och gjorde ett 10x15cm stort sår. Jag kom in med sjuka smärtor längst ner på höger sida i v 30. Bara de nuddade gjorde det sjukt ont. Men fick domen "det finns inget som kan göra ont där" och låg 10 dagar på sjukhus för att försöka stoppa förlossningen.

En hel del morfin och bricanyl och ingen som hade en aning om vad som hände. De trodde bog jag var en sjåpig förstagångsföderska med förstoppning (suck), eller blindtarmen, eller nåt med tarmarna - vilket ju inte var fallet.

Efter 10 dagar på sjukhuset tyckte jag att jag hade lite fler sammandragningar och hux flux utan att ha haft mer ont än jag haft tidigare dagar var det öppet 8cm och det blev akutsnitt pga att lilleplutt låg i säte och kom för tidigt så jag fick inte föda fram honom. Vilket nog var tur. Annars hade det nog spruckit helt. Fick också höra att det "aldrig" hände förstagångsföderskor.

Vad sa de till dig Todi om att bli gravid igen? Jag har tyvärr till skillnad från dig en väldig lust att få fler barn. Trots att det var så jobbigt. Jag har en tvådelad livmoder vilket de tror var orsaken i mitt fall. Har de någon förklaring om varför det hände dig?

Det är inga problem för mig att skaffa fler barn men då med täta kontroller och planerat snitt. Men den där smärtan vill jag aldrig utsätt mig själv för igen och bara tanken på att detta skulle kunna inträffa tidigt i graviditetet med konsekvenserna att barnet måste förlösas på tok förtidigt och inte överlever. Det vill jag inte riskera. JAg tror att min kropp försökte säga mig att "du är inte skapt för att vara gravid". MEn det hände också som sagt när jag var förstföderska. Vanligare på de som snittats tidigare alt. fött barn vaginalt om än ovanligt.

Usch, vilka hemska upplevelser ni har gått igenom. Men lite skönt att veta att man inte är ensam:)

Håller med Todi helt, den där dödsångest-smärtan är inget jag vill utsätta mig för igen. Tur att vi redan innan var inställda på att detta var sista barnet, två är lagom:)

Jag vet inte om jag har för dåligt minne, men jag tycker ändå att smärtan var värd det med tanke på vad jag fick ut av det. Min alldeles egna lilla bebis. Det som jag tycker är otäckt är om det skulle ske så att den eventuella bebisen får men för livet. Det vore jobbigt att leva med. Läkaren som opererade mig tror jag kan komma till tredje trimestern i alla fall. Dvs ungefär som när jag kom in den här gången. Intressant att de ändå inte ser något problem för dig att få fler ändå Todi. Tyvärr avråder de mig, men ändå inte helt för jag får bestämma själv. Jobbigt att läkarna inte har en aning.

Kan ju inte uttala dig om din smärta men du skrev att du bara fick en ruptur i det yttre lagret. Jag fick en total ruptur i hela mitt gamla snitt och en reva på 6-7 cm rakt upp på vänster sida, sonen ramlade ut i buken och låg där helt utanför livmodern. Klart jag inte ångrar min son, men jag som inte ens är vidare smärtkänslig kan ärligt säga att jag ALDRIG vill gå igenom det igen. Till och med läkarna var imponerande över att jag var talförmågan genom hela incidenten och inte tuppa av!

Har även slitit knät ur led så jag drog av korsband och ett par ledband, skulle hellre göra det varje dag för resten av mitt liv än att utsätta mig för den hemska smärtan som jag hade under förlossningen...

Jag hoppas du inte tror jag förringar din smärta Stinen, den var säkert klart värre än min. Jag funderade mest över det som Todi sa om att inte vilja gå igenom det igen. Hennes livmoder verkade ju inte heller spruckit. Har ingen aning om hur din förhöll sig mot min, eller hennes för den delen. Vet bara att jag höll nästan på att svimma men vågade inte lägga mig på golvet för jag insåg att jag aldrig skulle komma upp. Blev inbaxad i bilen och kom sen inte ur utan akutenpersonalen fick lyfta ur mig. Sen kom jag inte ur sängen på 10 dagar utan att få huvudänden på sängen rakt upp och bli uppdragen av en stackars sköterska. Kunde bara ligga på rygg med böjda ben. Gick helt in i mig själv och gjorde inte mycket mer än sov trots stora smärtor trots morfinet. Dagen efter kejsarsnittet var nästan all smärta borta och jag hade inga svårigheter att ta mig ur sängen. Sen tog det ett bra tag att komma tillbaka till någon ork, men det var så skönt att det onda var borta! Jag skulle också hellre vilja slippa, men om det inte finns något annat val skulle jag göra det igen. Kanske är morfinet som talar.