Stor sorg över att det blir snitt

Har tyvärr inga bra råd att ge dig men jag är övertygad om att det är väldigt många kvinnor som känner som dig, dvs inte räds vaginal förlossning men är livrädda för ks. Det är märkligt att det inte verkar finnas något bra stöd för kvinnor i er situation. Allt fokus verkar ligga på att försöka få folk att föda vaginalt och så blir de snitträdda bortglömda (alt bortprioriterade då de ändå inte kan göra någon ekonomisk vinning på dessa kvinnor).

Jag hoppas att du får många goda råd i den här tråden. Om det kan vara lite lugnande så har alla jag känner som gjort planerade snitt haft en positiv upplevelse. Jag tror att man försöker undvika narkos så långt som det är möjligt, om inte annat för din anknytning med barnet. Nuförtiden får ju även snittade kvinnor barnet upp på bröstet nästan genast vilket tycks ha stor påverkan..

Usch då! Så tråkigt! Jag har inte erfarenhet av just din situation men vill ändå skriva mina tankar. 
Först och främst blev jag lite förvånad att du automatiskt får planerat snitt vid sätesbjudning, jag har hört att man får välja det själv, men det är kanske olika beroende på sjukhus och situation. 
Under min första graviditet såg jag som du fram emot förlossningen och kände mig snarast peppad över att möta smärtan. Kejsarsnitt var det enda jag var rädd för, men var helt inställd på att det inte skulle hända mig ändå.
Men efter en långdragen förlossning tvingades jag förlösas med urakut snitt. Då sövs man alltid ner och med narkos, uppvak och smärtlindring missade jag större delen av min dotters första dygn. Vilket blev en enorm sorg. Det är också en sorg att jag inte fick föda vaginalt, men saknaden av de där första ömma timmarna är så mycket större. 
Några månader efter förlossningen röntgades jag och det visade sig att jag har en absolut bäckenträngsel, vilket innebär att jag inte kan föda vaginalt och nummer två som väntas i maj kommer därför med planerat snitt. Jag tycker också att det är otroligt läskigt med operation (sjukhus överhuvudtaget) och att känna när de öppnar upp mig men(!) då får jag vara med och möta mitt barn, och vara pigg efteråt så att jag kan vara med barnet och inte ligga helt utslagen och hög på en annan avdelning. 

Jag vill bara dela med mig av detta, så att du är medveten om att det inte är den korta tid snittet tar du är sövd utan du missar så mycket mer av ditt barns första tid. Självklart under mer ordnade former än mitt urakuta snitt men ändå. 
Idag när jag själv letade efter mer info om kejsarsnitt hittade jag denna bloggen som jag tyckte skrev informativt och bra om planerat snitt:
Här om frågor inför snittet (bra info i kommentarerna med): bakingbabies.wordpress.com/2014/03/25/forlossningsbrev-infor-planerat-kejsarsnitt/
Här förlossningsberättelse: bakingbabies.wordpress.com/2014/05/24/forlossningsberattelse-wilfred-mia/

Hur det än blir önskar jag dig lycka till!

Att det inte ligger i vårdens intresse att ta hand om de som är snitträdda va lite den uppfattning jag fick.

Fick även en mycket plump kommentar från en av förlossningslökarna under fändningsförsöket. När hon inledde sa hon "va lugn, går inte detta så får du ett snitt". Denna kommentar fick mig att nästan resa mig från britsen i förskräckelse.

Tack så väldigt mycket för att du delade med dig!

Planeringen av snittet skedde inte automatiskt, jag genomgick först två misslyckade vändningsförsök och eftersom de inte har kompetens att genomföra en förlossning med sätesbjudning är snitt det alternativ som nu återstår.

Har tänkt mycket kring detta med narkos och känner mig väldigt nere över att det innebär att jag missar den första tiden tillsammans med vår lilla bebis. Självklart är det inget jag vill, men eftersom tanken på att vara vaken under snittet försätter mig i fullständig panik är jag rädd för att ett snitt med spinalbedövning skulle vara ännu mer traumatiskt. Brukar vara en tämligen samlad och rationell person, men i denna fråga har det uppstått ett inre kaos som jag inte klarar av att hantera.

Vill bara säga att jag förstår dig även om jag inte alls är i samma position. Jag har bf sist i maj så det är inte tal om sätesbjudning osv än. Men jag är också helt inne på vaginal födsel och ks är superläskigt. Det om något är att tappa kontrollen helt för mig personligen. Jag har ett par väninnor som gått igenom ks som ju inte har annat att säga än allt det positiva så egentligen tror jag inte man behöver vara rädd alls. Problemet är att jag känner starkt obehag ändå. Och förstår om du också gör det. Men kanske kan man tänka att det är ett par jobbiga timmar i ens liv, liksom en vaginal födsel säkerligen är, och det kommer gå bra och det kommer att gå över. Du fixar det galant!

Många verkar tycka att ks innebär kontroll, men precis som du känner jag det mitsatta dvs. att man totalt tappar kontrollen. Skönt med någon som också upplever det så, eftersom jag möttes av ett väldigt stort oförstående när jag försökte förklara varför jag blev så förtvivlat ledsen.

Självklart är det fantastiskt att de flesta som genomgått ks mest har positiva erfarenheter som de vill dela med sig av. En vaginal förlossning och ett ks har olika typer av fördelar, nackdelar och risker. Obehaget för stunden kommer jag få leva med, men det är tankarna kring att inte få uppleva hur en värk känns eller hur en förlossning går till som främst gör att jag känner sorg. Ett ks blir så kliniskt, man bokar in ett datum för då magen ska sprättas upp och bebisen plockas ut.

Gå och träffa psykologen på Mvc ändå även om de inte "kan" snitträdsla så kan det vara skönt att få vädra ur sig och de kan ju blivande mödrar oavsett.

Jag är snittad vaken två ggr och mitt andra snitt blev en helt annan upplevelse efter att jag valt att träffa psykologen innan. Jag var livrädd innan men under operationen så skrattade jag t o m en gång och det är tack vare psykologsamtalen tror jag!

Det var så värt dom samtalen, bästa beslut jag tagit!

Sörj inte! Jag var som du helt inställd på en vaginal förlossning. Jag blev igångsatt och det fungerade inte. När de tog hinnorna var fostervattnet brunt och efter ett tag visade bebisen tecken på att må dåligt. Beslut om akut ( ej urakut) snitt fattades och jag minns hur jobbigt jag tyckte det var och hur besviken jag blev. Jag var ju inställd och förberedd på att kämpa mig igenom en förlossning.

Men när väl dottern kom ut, oskadd så kände jag att det inte spelade nån roll hur hon kommit ut. Ett tag efter snittet var jag dåsig och allt kändes overkligt men det var rätt kort tid ändå. Jag är så tacksam över snittet som gjorde att min dotter kommit frisk. Jag har dessutom sluppit en massa problem som man kan få vid vaginal förlossning.

Jag är gravid i vecka 21 nu och på ett sätt önskar jag mig en vaginal förlossning, så att vi snabbare kan komma hem till dottern. En annan del av mig hoppas på ett kejsarsnitt igen det var faktiskt rätt smidigt.

Självklart är jag tacksam över att det finns ett alternativ som gör det möjligt att få ut vår skatt. Är bara så otroligt orolig för själva operationen, samt för hur jag kommer att uppleva händelsen i efterhand. Väger för och nackdelar mot varandra.

Väljer jag kejsarsnitt under narkos är jag rädd för att i efterhand ångra att jag inte fick träffa den lilla från första stund. Eller för att narkosen i sig ska leda till att barnet får syrebrist.

Väljer jag istället spinalbedövning är jag otroligt rädd för att jag kommer gruva ihjäl mig innan eftersom jag känner en sådan rädsla för just denna bedövning. Det enda önskemål jag tidigare haft inför förlossningen va att jag absolut inte ville ha EDA eftersom jag är paniskt rädd för att missta känsel och kontroll över min kropp. Är även rädd för att jag ska drabbas av ångest under själva snittet och därför inte orka ta emot min lilla skrutt, eller göra det i tårar.

Hej!
Vill bara berätta om min upplevelse kring mitt planerade snitt juni 2006.
jag var livrädd för bedövningen, fruktansvärt panikslagen.
Men jag måste säga att min dotters födsel vart jättefin.
Jag kände mig enormt trygg med hur många som stod i beredskap för både mig och bebisen. Allting gick väldigt lugnt till, fick ta med mig musik att lyssna på under tiden.
Det som tog längst tid var förberedelserna. Katetern är mindre rolig :-/
Själva snittet gick snabbt. Rullades in 8.15, 8.44 tog min dotter sitt första andetag.
Låg på uppvaket tills bedövning släppte, vilket gick relativt fort sen var jag uppe och gick inom två timmar.

Nu är vi alla såklart olika men kejsarsnitt kan bli en riktigt fin upplevelse också,
De var måna om att jag skulle komma till uppvaket så fort som möjligt och där kunde jag vara med min dotter.

Allt gick bra och fint.
Skulle jag få fler skulle jag utan tvekan ta ett snitt igen.

Lycka till och grattis till din bebbe!