Ni som inte har NÅGON

Jag tror att det också kan betyda att man har släkt och vänner ,men inte vill eller vågar berätta hur dåligt man har det.

Jag är en av dom som skrev så i den tråden så jag kan förklara hur det ser ut för mig.

Innan jag fick barn hade jag ett enormt stort kompisgäng som jag umgicks med dagligen. Både tjejer och killar. Men så fick jag barn (först i gänget) och blev ensamstående på heltid redan på BB.
I början kunde någon kompis komma hem och fika ibland, men allt annat som vi brukade göra som man inte kan ha med barn på fick jag skippa.
Jag hade ingen som kunde/ville ställa upp som barnvakt. "Pappan" till barnet hade ny tjej och ville inte ens träffa sitt barn. Han var med på förlossningen dock.
Så succesivt dog kontakten med alla vänner ut.
Detta var många år sedan, jag och mitt barn flyttade utomlands ett tag och bodde med min bästa vän. Henne har jag dock alltid haft kontakt med under alla år, men eftersom hon bor i ett annat land hade hon inte varit någon jag kunnat fly till om jag behövt.
Hon dog tragiskt och mycket hastigt, jag och barnet flyttade tillbaka till Sverige och här är vi nu.
Jag har mina gamla vänner på FB, men mer än så umgås vi inte. Har inte träffat någon av dom på över 10 år och kommer inte göra det heller. Vi känner inte varandra längre.
När det gäller släkt har jag en mamma som är döende, med andra ord ingen jag kan vända mig till, och en bror vars flickvän och jag inte tål varandra. Trist för brorsan och mig eftersom vi gärna vill ha kontakt, men det går inte pga henne.

Så som sagt - många bekanta - men INGEN jag kunnat vända mig till i nöd!

För min del har jag som tur är en syster som jag litar blint på. Tyvärr är hon svårt sjuk och bor dessutom 40 mil härifrån så vi träffas inte så ofta. För övrigt har jag inte några släktingar och inte heller några vänner, så jag förlitar mig på att jag klarar mig på egen hand. Senast gången jag hade någon på besök var en fd arbetskamrat som var här i oktober förra året.

Än så länge går det bra, men vad händer när jag blir gammal? Skulle jag bli sjuk får jag förlita mig på att kommunen kan hjälpa mig.

Kan bara tala för mig själv men jag skulle självklart försöka hjälpa en kompis/bekantskap som man ej träffat på många år, tycker inte tiden spelar så stor roll.

Man tappar kontakten ibland men det är ju sånt som händer, tror det finns många som känner som jag, att stöd och hjälp finns även fast det var läng sen sist.

Det gäller bara att göra sig hörd å våga ta kontakt.

Jag vet flertalet föräldrar som inte vill veta ngt om sina barns problem utan bara om glädjen. Mina kusiner på ena sidan (tre syskon), som jag har väldigt dålig kontakt med verkar ha det så. Där den ena av dem mår väldigt dåligt och har ingen fast punkt i tillvaron (inga droger relaterade men nyseparerad utan jobb och bostad), frågade hans syster hur det var med honom när vi sågs i somras "vet inte, jag vill inte lägga mig i". Jag har mamma och syskon, men om jag varit ensambarn och mamma dött så hade jag inte haft ngn. Mammas släkt bor utomlands, far- och morföräldrar är döda, har knappt ngn kontakt med pappas släkt då han bröt sin relation till den när jag var barn och jag har själv dålig kontakt med pappa då han inte förstår sig på andra än en själv. Om man dessutom är i en destruktiv relation brukar partnern se till att man förlorar kontakt med vänner och släkt. Så ni som har många nära och kära kan ju skatta er lyckliga, för det är ingen självklarhet.

Jag har en enda person i mitt liv och det är min sambo.
Skulle jag mista min sambo står jag helt ensam här i livet.
Jag har ingen egen familj och ingen kontakt med släkt och vi har inga barn och inga vänner.
Inget jobb heller så det finns inga arbetskamrater.
Sverige består av flest ensamhushåll i världen så det är inte så konstigt som ts vill ha det till att så många vittnar om sin ensamhet.

Jag är enda barnet från pappas första fru och äldst av 7 barn . Så fort jag gick ut grundskolan skickade pappa mig till hemlandet troligen hoppades han att någon skulle gifta sig med mig . Inget han har sagt men det var tydligt att det var anledningen. Resten av vår stora familj reagerade inte eller gjorde något. Jag tackade nej till över 20 män tills jag träffade min man och gifte mig vi 19 års ålder. Pappa bröt kontakten helt sen jag åkte utan tydlig anledning. Så när jag åkte till Sverige igen bestämde jag att jag ville bo så långt ifrån de som möjligt. Så ja jag har ingen att vända mig till speciellt nu när det strular ordentligt med mannen.

Jag är en av dem som inte har NÅGON. Inga syskon och mina föräldrar är döda och mina släktingar träffade jag för 20 år sedan. Jag vet inte var dem bor eller deras telefonnummer. Mina arbetskamrater har jag inte kontakt med på fritiden och mina vänner är gifta sedan länge och vi tappade kontakten när dem bildade sina familjer. Grannar vill hålla sig för sig själva. Jag tycker inte synd om mig ändå. Får skylla mig själv. Men jag brukar reta mig på dem som brukar beklaga sig på olika sociala medier eller bloggar mm vid stora helger och när de skriver att dem är så ensamma för att dem är skild och deras barn är hos sin pappa denna helg och alla vänner är bortresta och uh, uh, hu vad ensamma dem är. Dem är inte ensamma!!!!! Dem har barn och vänner fast dem är inte där JUST NU. Dem vet fan inte vad det är att vara ensam. Ensam då har man ingen! Dem har någon att sakna som snart kommer tillbaka! Tack för ordet!!!!

Jag lever ensam, har inga vänner, inget arbete. Det kan gå flera veckor innan jag träffar en enda människa, typ kassörskan på ICA. Trots att jag har hund vilket innebär att jag är ute flera timmar per dag.

Har ingen kontakt med mina föräldrar eller syskon på grund av händelser i barndomen.