Dottern får inte vara med
Min dotter på 5 år har sett mycket fram emot att gå påskkärring med sin syssling som de även gjort tidigare år.
Jag frågade sysslingen 5 år om att de två kunde gå ihop i år igen och hon berättade att hon hade bestämt med en kompis från förskolan att gå.
Jag föreslog att de kan gå ihop alla tre och svaret blev att hon skulle då fråga sin kompis...
Någon vecka gick och jag pratade med sysslingens mamma om påskkärringsförberedelsen. Hon nämner att hon tror att hennes dotter ska gå med någon på dagiset varvid jag slänger ut frågan att det går utmärkt att gå tre, eller hur?
Kändes som jag inte fick något vidare gensvar utan ett tvekande ja. Jag nämnde att vi skulle höras av.
Idag träffade jag åter sysslingen och dottern sa direkt glatt när de träffades att på torsdag går vi påskkärring tillsammans! Varvid hon igen säger att hon ska gå med kompis och nu flera st från förskolan.
Såg på min dotter att hon blev så ledsen för att hon kände där och då att sysslingen inte vill ha med henne på påskkärringsrundan.
Mitt hjärta höll på att gå sönder och jag kände mig helt oförberedd på den här situationen.
Jag vill inte att min dotter bara ska gå iväg och må dåligt när något sådant här händer. Jag vill att hon ska våga visa upp sin känsla och säga: "Jag blir jätteledsen när du gör sådär mot mig". Kanske leder det till att de inte bryr sig, kanske leder det till att de går påskkärringar tillsammans allihop, men det viktiga är att hon varit sann mot sig själv.
Jag tänker att om jag går in (nu när hon är liten) och säger: "Min dotter blir jätteledsen när hon inte får vara med, kan ni inte gå allihop istället?"
Så visar jag henne en väg till att kunna stå upp för sig själv.
Barn ska absolut lära sig att hantera situationer, känslor av alla slag (vilket viss forskning visar på att föräldrar varit för duktiga på att "ta bort" jobbiga situationer vilket gör att barnen i vuxen ålder har svårt att tackla små motgångar). Men vi vuxna har en viktig roll, speciellt i de tidiga åldrarna att förmedla medmänsklighet och omtanke om varandra.
Jag är känslig för allt vad som gäller sådant här då jag själv varit drabbad och vill på inga grunder att min dotter ska råka ut för liknande.
Vet att det inte kan undvikas alltid men behöver få hjälp med hur jag hanterar liknande situationer och hur skulle ni föräldrar gjort?