Är många oroliga generellt?

Jag är inte så orolig över att själv drabbas av krig, svält osv, men klart att jag blir berörd av att andra drabbas. Men det är inget jag tänker på dagligen. Jag har trots det egna smärtor att bära, tror många kämpar med exempelvis ensamhet i Sverige.

ja skulle nog säga att jag är orolig i perioder. Nu är jag orolig för en grej som kan drabba mig om ett år vilket inte ens är säkert men ändå blir jag orolig. Jag kan bli orolig för allt från ekonomi, sjukdomar som drabbar mina djur/barn, klimatproblem, vulkanutbrott, asteroider, när ja kommer till nya miljöer, osv. När det kommer till svält så har ja också varit orolig att i framtiden själv få uppleva det i Sverige o hur man ska klara sig då, har till och med diskuterat med sambon om att köpa en gård o försöka bli självförsörjande när det kommer till mat och el men det får bli den dagen man först blir rik:P

Upplever du att även andra har oro? Jag tycker själv att det verkar finnas så många här omkring som verkar så bekymmerslösa. Det är säkert väldigt praktiskt på ett sätt.

Jag känner precis som du, att jag gärna vill gardera mig för olika saker. 

Har du berättat om din oro för någon mer än din partner?

Jag upplever faktiskt att folk kan känna oro, arbetskollegor pratar mkt. Min sambo är väl den som gör mig orolig för att han sitter o läser så mkt på internet om alla problem på jorden. Nja, jag kan berätta för folk ibland om jag blir orolig. Det beror ju på vad det är.

Om man lägger ihop allt så är det väl stark långvarig smärta som man inte vill ha? Varken fysisk eller psykisk smärta. 

Ja, en del känner förstås oro, och det låter bra att en del på ditt jobb kan ventilera den. Jag har bara två vänner faktiskt som pratar om det. Så har jag några manliga vänner som inte verkar bekymrade över nästan något.

Men ser jag mig omkring, ytliga bekanta, arbetskollegor, grannar osv så verkar det som att dom bara knallar på.

Bara riktigt gamla människor är oroliga. Är dom sjuka och svaga så får dom ju inte alltid den hjälp som dom behöver. Det är ju riktigt dåligt hur det har blivit, tyvärr, men det verkar ju inte bli någon förändring. Jag tror att det beror på att många yngre slår ifrån sig tanken på sjukdom och ålderdom. De vill inte tro att dom gamla inte får hjälp, och då skapar dom sig en illusion av att det visst fungerar bra. Vad tror ni?

Jag känner ingen oro och jag tror att majoriteten är ganska bekymmerslösa till vardags. Däremot kan man fundera på saker i stunden när det inträffar eller om något kommer väldigt nära.

Att gå omkring och oroa sig över sånt som är osannolikt eller som man inte kan påverka är irrationellt och skapar ångest och maktlöshet. Om man är orolig för att något ska inträffa så bör man riskminimera.

Exempelvis om man är orolig för en ekonomisk krasch eller bostadsbubbla. Se då till att spara pengar, amortera så mycket som möjligt, investera i något bestående osv. Om man är orolig för att bli påkörd när man cyklar så har man hjälm. Om man är orolig för sin hälsa så se till att förebygga den genom att träna och äta sunt så att du har en stark kropp och bra immunförsvar.

jag är orolig för det som är befogat.  Det andra kan jag inte göra något åt och kan alltså inte gå runt och vara orolig i förväg -om-utifall-att...    Då skulle jag bli ett psykiskt vrak om tre veckor...   

Livet är NU...  Medan man går runt o oroar sig så försivnner livet omkring en...   Tänk o behöva oroa sig för allt man missar för att man går runt och oroar sig för saker ... 

Sen är det ju skillnad på oro och oro.. Klart jag funderar över hur saker o ting ska bli i mitt liv på olika sätt men att ägna sig åt en fundering nån stund då och då genom livet  kontra att på riktigt oroa sig så det i princip blir en fobi - ja då är vi och tassar på något helt annat område...   

Jag vill leva ett så bra liv som möjligt här och nu så jag kan vara glad och nöjd över dom livsval jag gör.  Det är lika viktigt för mig att oroa mig över om jag ska äta korv eller hamburgare till middag som att fundera över mina barns framtid. 

Jag oroar mig för större, viktiga saker jag måste göra i min vardag, t.ex. en anställningsintervju, en tuff arbetsuppgift, ökat ansvar, en lång resa eller så. Eller ibland bara träffa och prata med personer jag aldrig träffat tidigare. För det mesta hjälper oron mig att koncentrera mig och förbereda mig på det som kommer, så att jag kan göra bra ifrån mig. Men visst händer det ibland att det går till överdrift och stjälper snarare än hjälper, så det är inte helt optimalt. Fast mitt nick till trots är jag ändå ganska bra på att hantera oro.

Däremot oroar jag mig inte för krig, naturkatastrofer och liknande. Jag lärde mig för länge sedan att släppa sådan oro eftersom det ändå för det mesta ligger helt utanför ens kontroll. Skulle man hamna i ett område där sådana saker är mer vanliga får man såklart börja planera lite annorlunda. Men gå omkring och oroa sig skulle ändå inte ge något.