Han vill att jag gör abort :(

Hej!

Jobbig situation...  känns lite konstigt att han ställer upp när du har gravidsymptom bara så, säger han någonting då? Jag och min sambo har nu varit tillsammans i över 5 år och jag blev gravid en tid efter vi började ses. Vi var båda jättekära och jag var förvirrad men kunde tänka mig att behålla barnet, han ville det inte, tyckte inte att vi var redo och det slutade med en abort. Idag är jag gravid och denna gång var det planerat. Jag personligen tycker inte att det är helt rätt att överlåta hela beslutet på kvinnan. Även om mannen nödvändigtvis inte måste vara delaktig efter födseln eller någonsin ens se sitt barn så har han ju faktiskt just ett barn, det kommer han aldrig ifrån. Hade jag varit du hade jag funderat riktigt ordentligt... vill du verkligen ha barn med honom? Är du redo att bli ensamstående? Redo att förändra hans liv för alltid fast han inte vill? Förlåt om jag låter "hård" men du är ung och jag skulle inte vilja ha barn med någon jag inte kan se mig själv spendera resten av mitt liv med.

Om han inte ens vill binda upp sig vid en relation med dig, hur tror du att han skulle reagera annorlunda vid en graviditet? Ni har slarvat och visst är det olyckligt att det blev såhär. Jag kan ju såklart inte tala om vad du ska göra, utan kan bara säga vad jag hade gjort. Och jag hade självklart gjort abort. Hade inte velat ha barn med en person som inte vill ha barn med mig. Och jag vill dessutom att mitt barn ska ha en pappa, en farmor och hela faderullan. Men men.

Har alltid tänkt som ni innan och tänker fortfarande att detinte är rätt att bara kvinnan ska bestämma! Jag vill verkligen inte bara ge honom ett barn mot hans vilja! Men jag vill inte ta bort ett litet liv mot min vilja heller. Jag har en sjukdom som gör att det inte går att bli gravid (inte sant tydligen) och har levt efter och trott att jag därmed inte kan få barn av den anledningen. Jag har haft oskyddat sex under flra år och inte blivit gravid tidigare. Jag hade inte berättat detta för P så han hade bara antagit att jag käkade p-piller. Han är inte arg på mig för detta iaf.

Jag hade absolut nte tänkt bli gravid med honom.

Vill du behålla så gör det. Jag själv behöll i en liknande situation som din, pappan accepterade efter ett tag att jag inte gjorde abort. Enligt hans tycke om abort så är han emot aborter efter vecka tolv så efter vecka tolv så nämnde han aldrig det igen. Vecka 19 var ultraljudet och han blev helt galen, han som verkligen inte ville bli pappa fick hon som gjorde ultraljudet att printa ut över 20 bilder. Idag har han vårt barn varannan helg (vårt barn trivdes inte med vv) och fungerar bra som pappa. Jag tänkte som så att jag klarar av att vara ensamstående med ett barn om han inte ville fungera som en pappa. Vet du med dig att du klarar av barnet ensam om din fling verkligen inte tänker vara pappa så kör på. Du säger att du också har väldigt svårt att bli gravid då är det en ännu större anledning att behålla, kanske är enda chansen och tydligen så ville "ödet" att du skulle bli gravid ;) . Nej, det är inte ego att behålla mot pappans vilja, det är inte pappans kropp och det är inte vanligt att pappan får depressioner och mår dåligt psykiskt efter en abort. Han tog ett val att ligga utan kondom och då för man ta konsekvenserna.

Fast nu skriver hon ju att han trodde att hon käkade p-piller. Så denna situation trodde han inte att han kunde hamna i. Och även om det inte vore så så göra alla misstag, vissa större än andra. Är man såpass ung kan man inte räkna med att man tänker helt vuxet och rationellt i alla situationer, än mindre när det kommer till sex. Uppenbarligen gjorde inte du heller det om du hade oskyddat sex och inte räknade med att bli gravid. Tänk om någon bestämt över hur ditt liv ska bli framöver utan att du har ett skvatt att säga till om, sånt gör mig förbannad.

TS: Tänk ombytta roller så vet du nog vad du ska göra. Jag säger inte att du ska göra abort utan att du måste se det från hans håll också och förstå vad du gör. Det är det största beslutet du någonsin kommer ta, utan att ta i.

Han trodde ju bara det utan någon anledning... Han frågade aldrig om jag hade något preventivmede. Det är ganska ironiskt hur man kan tycka att ett barn kan förstöra en hel vuxen människas liv. Han skulle inte ens behöva ha med det att göra om han inte ville! Om ett barn kan förstöra så mycket så borde man sterilisera sig eller helt enkelt låta bli att ha sex. Om detta är enda barnet jag kan få och tar bort det så kommer jag ångra det resten av mitt liv. Har man inte hjärta att ta till sig en ny liten människa man gjort själv så tror jag inte man bryr sig så mycket om den lilla människan även om den finns (dvs även om man inte gör abort så kan inte en sån hjärtlös människa bry sig om det). Detta betyder ju att det bara spelar roll för den som bryr sig.

Jag har varit i en liknande situation som dig. Jag och min (dåvarande fästman) hade pratat och planerat för barn typ 1 år framåt när jag plötsligt stod där med ett positivt graviditetstest i handen. Vi var båda helt chockade och blev lite smått förstörda. Vi bokade tid på Karolinska för att fastställa att jag verkligen var gravid och hur vi skulle gå tillväga ifall vi inte skulle behålla. Det var minst sagt omtumlande där och en supergullig kurator sa att hon bokar en tid åt oss 2 veckor fram (skulle då vara i v 9 har jag för mig) så att vi kunde göra abort ifall det kändes bäst men om vi inte ville så hade vi tid på oss att tänka ordentligt. När chocken hade lagt sig insåg jag att detta var ngt jag bara MÅSTE behålla, jag kände såsom det låter på dig, att en abort var bara otänkbart. Min fästman lutade mer åt det andra hållet, han reser mkt i sitt arbete och hade inte alls tänkt att det var ngt han skulle göra när vi fick barn. Sen var vi dom första i vår umgängeskrets som fick barn (vi var 22 år när jag blev gravid) så det kändes också lite skrämmande. När vi åkte från Karolinska bestämde vi oss för att tänka på det hela i en vecka på olika håll. Jag hade då kommit fram till att jag tänkte behålla oavsett, vi var båda ansvariga för att detta liv fanns och ville han inte vara delaktig behövde han inte det. Vissa kan ju tycka att det var själviskt eller onödigt svårt, ensamt etc. Men det var iaf beslutet jag kom fram till var rätt för mig. Innan veckan var slut sa min fästman att han hade bestämt sig och att han kommit fram till att han ville behålla. Och från den dagen gick han helt in för att bli världens bästa pappa. Nu har vi en underbar och helt galet älskad 4-åring och väntar vårt andra barn.

Jag är glad för det beslut jag fattade, varenda dag! Nu vet jag att våra omständigheter inte är helt likadana och jag är OTROLIGT glad att min man (som han är idag) kom fram till att han ville bli pappa på egen hand. Men oavsett hade jag fattat ett beslut, det hade blivit mycket mer tufft att göra det själv men för mig så vare det rätta beslutet. Så det viktigaste är att du bestämmer dig för vad som är rätt för dig! Oavsett kommer du att leva med det här beslutet resten av ditt liv.

Lycka till!

Känner du att du vill behålla, så behåll. Men räkna inte med att pappan ska finnas där utan utgå från att du kommer vara ensamstående när du fattar ditt beslut så besparar du dig nog en eventuell hjärtesorg, ifall han nu skulle välja att inte vilja vara delaktig.

De är ditt beslut i slutändan men inte hade jag personligen kört över en man på de sättet om han inte vill ha barnet när man inte har ett stabilt förhållande (vilket som är bäst för barnet f.ö)
Men klart de kan fungera ändå och hoppas på att karln ändrar sin syn angående hela situationen, men du kan inte tvinga fram de. Vill han inte så vill han inte.

Men som sagt, din kropp ditt barn ditt beslut. Bara de känns rätt och att känner att du klarar av att vara ensamstående med jobbiga sömlösa nätter , bäst om du har någon som kan avlasta dig på nätterna annars kan du gå in i väggen och kan få förlossnings depression , sen duscha kommer bli svårt, laga mat, egen tid,.. allt sånt den respektive kan avlasta dig med som du kan få tid till att göra, tvätta, diska, ut och fika med vänner osv, tror du fattar. Så hoppas du har någon som är där hos dig, ingen dans på rosor detta med barn. Och hoppas bebbe inte får kolik! 

Lycka till med allt be strong! 

Heeej!

Vill bara meddela att pappan ändrat sig! Han är nu jätteglad för vårt kommande barn! Vi ska köpa en lgh ihop och pappsen har funderat ut namn. Han är glad För att jag inte gjorde abort! Han ångrar sig så för det han sagt om abort.

Jag var beredd på att bli själv men det här blir såklart ännu bättre!

????????

Grattis! Vad härligt. Jag hade precis gjort mig beredd att skriva "ge honom tid. Karlar är tröga" eller nåt i den stilen, men du hann före mig.

Jag har hört flera exempel på killar som låtit som din när dom fått veta. Jag tror att det ofta tar längre tid för män att acceptera situationen. Det är nog rädsla som pratar mycket i början, rädsla och att det inte hunnit sjunka in. Om ni dessutom har förutsättningarna med jobb och så är det ju ingen mening med abort. I värsta fall händer något så att du eller han inte kan bli gravid senare när det väl känns rätt så man ska inte vänta utan hoppa på tåget när det kommer.

Taaack :)

Jag hade aldrig gjort aborten men om jag bara lyssnat på honom så hade jag kanske gjort det, så glad för att han ändrat sig och lillen är kvar i min mage :)

Känns verkligen som att under kan ske :D även om många karlar kanske är sega så trodde jag inte han skulle ändra sig.

Ååååhååå vad glad jag är :)

Kraaam <3