• odie

    Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!

    Helt plötsligt har jag och min man placerats i en kategori, ofrivilligt barnlösa. Egentligen har vi varit där länge utan att veta om det, men nu har vi en stämpel, svar på vad som inte funkar, svar på varför inte vi kan få barn. Vi är en del av en gruppering som vi inte vill tillhöra.


    Människor i vår omgivning har svårt att förhålla sig till vår situation, de flesta försöker bemöta oss med positivitet men det gör det bara värre. När människor är positiva får det mig att känna mig löjlig för att jag är deprimerad. Får mig att känna det som att mitt och min mans problem inte är så allvarligt. Vi får höra om att andra minsann har haft liknande problem och de fått barn, vi får höra om alla alternativ som finns kommer göra att vi blir föräldrar och till och med någon kommentar om att det ju inte är någon som dött i alla fall.


    De skulle bara veta om lille ?James? som skulle fötts med min mans fina ögon som skulle krama mig med den knubbighet han ärvt av sin far och det fluffiga håret som vi skulle få klippa en gång i kvarten eftersom det växte så fort.


    De skulle bara veta om lilla ?Millie? som skulle charmat alla med sin pappas kinder och leende. Hon hade troligen fått hans taskiga hållning men varit helt perfekt ändå. Även hon skulle fått pappas tjocka hår som vi alla skulle älska och hata.


    Dessa två barn som bott i min fantasi i så många år, de dog i torsdags, då dog också det lilla hopp som fanns kvar om att få bära min mans barn och för min man dog hoppet om att få ge mig det enda jag vill ha.


    Hur ska vi kunna lämna dessa barn, utan att sörja, och hur kan man sörja någon som aldrig har funnits? I vår omgivning får vi nu höra att vi inte kommer att tänka på att det är ett donatorbarn, att vi kommer att älska den människa som kommit till oss efter en så lång jobbig resa. Självklart kommer vi att älska det barnet mer än allt annat och när hen är här kommer vi inte vilja ha något annat barn än hen då är hen vårt barn. MEN just nu är denna varelse en främling, en individ som jag kopplar till misslyckande och från en främmande person som jag inte valt.


    Det finns också en oro kring hur barnet kommer att reagera över sin härkomst senare, det finns oro kring ärftliga sjukdomar- vad ska jag svara läkarna när de frågar om ärftliga sjukdomar när barnet behöver medicin och läkarvård? Jag oroar mig över hur människor i vår omgivning ska se på barnet, kommer det se det som min mans eller kommer det att prata om det som ett donatorbarn precis som människor pratar om barn som är adopterade som adoptionsbarn. För här slutar det positiva pusharna från människor för när par inte kan få sina egna barn tycker människor synd om dem, och beklagar att de fick nöja sig med andra hands alternativet. De kanske inte är så de kommer att säga till oss, men det är så de kommer att tänka, för det var så jag tänkte och kanske kommer att tänka tills jag förhoppningsvis kommer vara gravid.


    Sedan är det de som säger att det blir bra för snart är jag gravid, som att det vore någonting som är hundra procent säkert. Det är 40% chans att man blir gravid med IVF, sedan finns det som alltid en chans för missfall därför är jag trött på alla som försöker peppa även om de menar väl.


     


    Sedan kan vi gå till det som inte har varit särskilt centralt när vi pratat känslor men som till vis del är det jobbigaste, vad i denna process är privat? Vi visar upp våra kroppar för främlingar för att genomgå olika undersökningar, ingrepp och behandlingar, vi delar med oss av våra känslor för att försöka få människor i vår omgivning att förstå varför vi inte längre är fulla av liv och varför vi är så ledsna.


    Just nu känner jag att ingen kan förstå mig, inte ens min egen man. Vi gör denna jobbiga resa tillsammans men upplever den på olika sätt och hanterar den också därefter. Det gör att jag känner mig så ensam och så blottad trots alla människor runt omkring mig.


    Ingen kan förstå att jag känner mig värdelös, egoistisk, känslig, misslyckad och konstig eftersom jag kan få biologiska barn eftersom felet sitter hos min man, men de har aldrig behövt vänja sig vid tanken att behöva bära och föda en främlings barn.


     


    Det förhoppningsvis bättre snart, men det är riktigt tufft just nu.

    Försöker sätta ord på min resa, åtta år sedan vi började försöka, nu börjar vi med IVF med donerade spermier. Finns det någon som känner igen sig i det jag skriver som kommit förbi detta som har ett donatorbarn?


     

  • Svar på tråden Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!
  • Löparnörden

    Nu är vi inte i exakt samma situation men väldigt liknande. Jag är mamma till en underbar liten tjej på 1,5 år som tillkommit genom äggdonation, dvs hon delar bara gener med sin pappa men inte med mig. Fick veta att jag inte kan få barn naturligt när jag var ca 10 år så chocken att få veta det när man håller på med barnaskapandet delar jag inte utan det har jag varit medveten om större delen av mitt liv. Däremot att vara mamma till ett donatorbarn.

    Innan dottern föddes hade jag inga betänkligheter alls ang att få barn med donerad könscell och dessa har både förstärkts och förändrats. Känslan att hon är vår till 100% har förstärkts tusen gånger om, finns inte på kartan att dottern på något sätt skulle ha en annan mamma. Hon finns till tack vare mig och min man, givetvis med hjälp av donatorn som jag alltid kommer vara evigt tacksam. Dottern är en kopia av sin pappa, faster, farmor och ena kusin vilket givetvis är väldigt fint. Innan hon föddes trodde jag aldrig att jag skulle sakna att se mig i henne men ibland kan jag tänka tanken att vars finns jag? Men det är inget som påverkar mig eller jag känner sorg över för det är mig hon kommer till för att få tröst och det är det som räknas. Slutligen så har jag insett att hon är en egen liten individ med egen vilja och tankar och inte en förlängning av varken mig eller min man och jag har fått förmånen och gåvan att vara hennes mamma och följa henne i livet oavsett vems gener hon bär.

    Hoppas mina tankar kan vara till hjälp. Pratar gärna mer om du vill.

  • odie

    Tack, för att du delar med dig! Det är skönt att höra positiva slut, då man själv inte ser något ljus i tunneln! 

    När kom känslan att ditt barn var ditt och inte någon annans? Var det redan under graviditeten? 

  • Löparnörden

    Hade känslan att dottern var min ända från att jag plussade. Detta förstärktes när jag började känna sparkar inifrån.

    Tror att två tankar och frågor kan hjälpa dig.

    Vad är det viktiga, att få ett barn att älska, guida och följa i livet eller att ha en genetisk avkomma?

    Om du ser till dig själv, skulle du kunna se någon annan än de du vuxit upp med och som uppfostrat dig som dina föräldrar?

  • odie

    Skönt att höra att det går så fort, då det oroat mig lite! 

    Absolut är det viktigaste att vara där och vara en bra föräldrar. Själv är jag uppvuxen med två föräldrar som den ena inte fanns där fysiskt under vissa perioder och denna andra var avstängd psykiskt, jag delar genetik med dem men mina känslor för dem är väldigt begränsade till att de just är mina biologiska föräldrar. Därför vet jag egentligen när jag tänker rationellt att det handlar om så mycket mer än genetik. 

    Så länge vi har kämpat för detta barn, så är jag trots min känsla av orättvisa just nu helt övertygad om att jag kommer att älska barnet helt obegränsat.

    Tack för din vinkel och dina råd, det hjälper verkligen!

  • Löparnörden

    Ja mina tankar har alltid kretsat kring ATT jag ville få ett barn och bli mamma. Hur det hela gått till har varit mindre viktigt.

    Det låter som att du med din historia kommer bli en fin mamma och insett vad som det innebär att vara en god förälder.

    Kul att kunna vara till hjälp och jag törs garantera att när ni har erat underverk så kommer du att älska det obegränsat som du säger och inte förstå hur ni kunde tänka sådana tankar innan. För det kommer vara ERAT barn som ni fått förmånen att vara föräldrar åt oavsett vems gener han/hon har.

    Lycka till och håll mig gärna uppdaterad om hur det går för er om du vill.

  • Alltannatvarupptaget
    odie skrev 2015-04-16 07:59:42 följande:

    Helt plötsligt....


     



    Hej!

    Vet inte om du har läst min historia men vi är i samma situation (exakt samma). Vi är dock inne i sista försöket inför en biopsi på min kille. Läkarna har gett oss en "dödsdom" (som vi ser det) men vi vill försöka en gång till ifall dom hittar spermier trots allt och mot alla odds.... Men vi har bestämt oss att vi ska donera spermier. Så efter sista biopsin ska vi starta en utredning i Uppsala...

    Vart ska ni donera? Hur långt har ni kommit? Det verkar som att det inte var så lång väntetid som jag trodde så vi kanske får spermier redan iår... :)

    Kram!
  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-04-23 08:32:24 följande:

    Hej!

    Vet inte om du har läst min historia men vi är i samma situation (exakt samma). Vi är dock inne i sista försöket inför en biopsi på min kille. Läkarna har gett oss en "dödsdom" (som vi ser det) men vi vill försöka en gång till ifall dom hittar spermier trots allt och mot alla odds.... Men vi har bestämt oss att vi ska donera spermier. Så efter sista biopsin ska vi starta en utredning i Uppsala...

    Vart ska ni donera? Hur långt har ni kommit? Det verkar som att det inte var så lång väntetid som jag trodde så vi kanske får spermier redan iår... :)

    Kram!
    Hej, jag vill både beklaga men också gratulera! :) Då det är så svårt att veta vad det är som man ska fokusera på under denna process. Jag är glad över att ni har bestämt er för donation, vilka speciella och efterlängtade barn vi kommer att få! :) Men förstår att du känner en sorg också precis som jag, dock har jag just börjat fokusera på att vi ska bli föräldrar och blivit förväntansfull. En insikt jag fått de senaste dagarna är att det jag älskar mest med min man är hans egenskaper (humorn, ödmjukheten och självförtroendet) och dessa kommer barnet att få efter honom ändå. 

    Vi ska donera i Örebro, vi har precis blivit godkända och matchning har satt igång vilket innebär att vi senast i september kommer att börja med IVF. Trodde också att det var jättelång väntetid men här i Örebro är det oftast en maximal väntetid på 6 månader (Hade trott 1,5 år). 

    När ska ni göra sista biopsin? Hur känns det för er just nu?
  • Alltannatvarupptaget
    odie skrev 2015-04-26 16:29:38 följande:
    Hej, jag vill både beklaga men också gratulera! :) Då det är så svårt att veta vad det är som man ska fokusera på under denna process. Jag är glad över att ni har bestämt er för donation, vilka speciella och efterlängtade barn vi kommer att få! :) Men förstår att du känner en sorg också precis som jag, dock har jag just börjat fokusera på att vi ska bli föräldrar och blivit förväntansfull. En insikt jag fått de senaste dagarna är att det jag älskar mest med min man är hans egenskaper (humorn, ödmjukheten och självförtroendet) och dessa kommer barnet att få efter honom ändå. 

    Vi ska donera i Örebro, vi har precis blivit godkända och matchning har satt igång vilket innebär att vi senast i september kommer att börja med IVF. Trodde också att det var jättelång väntetid men här i Örebro är det oftast en maximal väntetid på 6 månader (Hade trott 1,5 år). 

    När ska ni göra sista biopsin? Hur känns det för er just nu?

    Åh så spännande! Då ligger ni lite före oss i resan :)
    Vet du hur det fungerar med syskon när man donerar? Dvs Får man bara "ett barn" från en donator eller kan man få flera från samma, efter nått år? Jag kom att tänka på det för några dagar sen och har inte kunnat släppa det...

    Att gå från 0 till 1 barn måste vara underbart! men sen börjar man fundera på syskon till barnet...hur blir det då? Jag är själv uppvuxen i en stor familj och vill gärna ha en stor familj själv... Om det inte fungerar så i Sverige är det därför folk åker till Danmark för insemination, för att man kan få flera barn med samma donator?

    När jag pratade med kliniken så sa dom att man fick göra insemniation 2 ggr och IVF 1 gång... Hur många försök får ni i Örebro?

    Sista biopsin är om 4 veckor... Jag är helt inställd på att dom inte kommer hitta några. Jag hatar att bli besviken så jag tänker så istället så får det bli en positivt överaskning om dom hittar några.


     

  • odie
    Alltannatvarupptaget skrev 2015-04-28 07:52:33 följande:

    Åh så spännande! Då ligger ni lite före oss i resan :)
    Vet du hur det fungerar med syskon när man donerar? Dvs Får man bara "ett barn" från en donator eller kan man få flera från samma, efter nått år? Jag kom att tänka på det för några dagar sen och har inte kunnat släppa det...

    Att gå från 0 till 1 barn måste vara underbart! men sen börjar man fundera på syskon till barnet...hur blir det då? Jag är själv uppvuxen i en stor familj och vill gärna ha en stor familj själv... Om det inte fungerar så i Sverige är det därför folk åker till Danmark för insemination, för att man kan få flera barn med samma donator?

    När jag pratade med kliniken så sa dom att man fick göra insemniation 2 ggr och IVF 1 gång... Hur många försök får ni i Örebro?

    Sista biopsin är om 4 veckor... Jag är helt inställd på att dom inte kommer hitta några. Jag hatar att bli besviken så jag tänker så istället så får det bli en positivt överaskning om dom hittar några.


     


    När man gör den första IVF:n befruktar man de ägg som är bra av de man får ut med spermier, ett sätts in och resten fryses in (Om man vill det) till nytt försök om det första inte lyckas eller till framtida syskonförsök. Insättning kostar ca 10.000 vid syskonförsök eftersom man då redan har ett barn. Då blir det ju med samma donator så att säga :) Tror att de befruktade äggen får ligga i frysen i 5 år är inte helt hundra. Förstår att du inte kan släppa det, vill ju trots allt det jobbiga att våra barn ska vara helsyskon. Även i Danmark är det ingen garanti att få samma donator dock tror jag att man kan säga att man i framtiden vill ha fler barn med samma donator. 

    Vi har 3 IVF försök eller 6 inseminationsförsök. 

    Jag önskar er lycka till på biopsin, min värld rasade samman när vi fick negativt besked men nu 3 veckor senare är jag riktigt peppad på att snart efter alla dessa år få ett barn.

    Vi hade funderingar på att åka ner till Danmark eftersom allt tar så lång tid här i Sverige (utredningen har tagit ca 12 månader) men nu känner vi oss bekväma med vår läkare, kurator och övrig personal att vi inte kan tänka oss en annan plats än här i Örebro.

    Hur fungerar det för er i Uppsala? Trivs ni med läkaren? Har du/ni träffat kurator?
Svar på tråden Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!