Ni som har öppna förhållanden, är swingers eller har promiskuöst sexliv, känner ni inte att det är fel eller omoraliskt?

Själv är jag monogam 100% och trivs med det och skulle inte kunna tänka mig att sexa runt med andra än den jag älskar / har ett förhållande med. Att känslorna tar slut och man separerar och hittar en annan är en annan sak. Men jag ställer mig frågande till er som har gjort öppna förhållanden, swingerliv, KK:s m.m. som något normalt. Känner ni inte att det någonstans är fel eller omoraliskt? Även om "alla är med på det" så känns det för mig lite som att man saknar karaktär och ger efter för sina lustar lite för lättvindigt.

Och så en annan fråga: Ni som lever sådana här liv, har ni inte inom er en längtan efter att hitta drömprinsen /drömkvinnan som ni vill leva tillsammans med och vara trogna? Tycker ni att romantik och tvåsamhet är förlegat och föråldrat och inte värt att satsa på? Jag har alltid varit nyfiken på hur ni tänker, och vill höra era åsikter och värderingar, och varför ni väljer att leva som ni gör. För att själv försöka förstå bättre.

Go ahead..

Själv är jag monogam 100% och trivs med det och skulle inte kunna tänka mig att sexa runt med andra än den jag älskar / har ett förhållande med. Att känslorna tar slut och man separerar och hittar en annan är en annan sak. Men jag ställer mig frågande till er som har gjort öppna förhållanden, swingerliv, KK:s m.m. som något normalt. Känner ni inte att det någonstans är fel eller omoraliskt? Även om "alla är med på det" så känns det för mig lite som att man saknar karaktär och ger efter för sina lustar lite för lättvindigt.

Och så en annan fråga: Ni som lever sådana här liv, har ni inte inom er en längtan efter att hitta drömprinsen /drömkvinnan som ni vill leva tillsammans med och vara trogna? Tycker ni att romantik och tvåsamhet är förlegat och föråldrat och inte värt att satsa på? Jag har alltid varit nyfiken på hur ni tänker, och vill höra era åsikter och värderingar, och varför ni väljer att leva som ni gör. För att själv försöka förstå bättre.

Go ahead..

Nej, jag känner inte att det är omoraliskt att leva poly. Omoraliskt är att ljuga och bedra, och sånt håller jag inte på med. Likväl som jag kan älska mer än ett barn (jag har två) så kan jag älska flera män samtidigt. Jag älskar dem båda jättemycket, och ser inget fel i det. Det handlar inte om lust i första hand, utan om känslor. Och i min värld kan det inte vara ont att älska. 

Jag levde lääääänge monogamt, och jag saknar det inte. Det passade inte mig helt enkelt. Jag tror inte på att en enda man kan ge mig allt det jag behöver och vill ha. Och så länge som alla vi som är knutna till varandra är öppna med varandra och vet om varandra så ser jag inga som helst bekymmer att vi lever som vi gör. Det är inte för alla, absolut inte, men det passar just oss. Monogami passar dem som vill leva så, inget fel i monogami heller. 

Tjusningen är att vi alla har rätt och möjlighet att få leva på just det sätt som passar oss.

Själv är jag monogam 100% och trivs med det och skulle inte kunna tänka mig att sexa runt med andra än den jag älskar / har ett förhållande med. Att känslorna tar slut och man separerar och hittar en annan är en annan sak. Men jag ställer mig frågande till er som har gjort öppna förhållanden, swingerliv, KK:s m.m. som något normalt. Känner ni inte att det någonstans är fel eller omoraliskt? Även om "alla är med på det" så känns det för mig lite som att man saknar karaktär och ger efter för sina lustar lite för lättvindigt.

Och så en annan fråga: Ni som lever sådana här liv, har ni inte inom er en längtan efter att hitta drömprinsen /drömkvinnan som ni vill leva tillsammans med och vara trogna? Tycker ni att romantik och tvåsamhet är förlegat och föråldrat och inte värt att satsa på? Jag har alltid varit nyfiken på hur ni tänker, och vill höra era åsikter och värderingar, och varför ni väljer att leva som ni gör. För att själv försöka förstå bättre.

Go ahead..