Har blivit utbränd pga min dotter

Jag känner SÅ igen mig. Är ensamstående och tvingas höra detta JÄVLA gnäll varenda jävla dag. Jag har ett barn. En riktig gnällunge!

Prata inte med henne när hon gnäller, säg att du inte förstår vad hon säger när hon låter sådär. När hon tjatar, svara ett par ggr och sedan kan du säga att du redan har svarat på det tex. Alt fråga vad hon fick för svar på frågan för två sekunder sen. Vid bråk/tjafs/gnäll vid tex hämtning på dagis kan du försöka med att säga tex "idag slutade jag jobbet kl 13 och eftersom jag måste hämta dig direkt efter jobbet så får du äta mellis hemma" och tjuras det säga att det inte är något att diskutera så nu pratar ni om nåt annat. Osv osv osv.

Har det lika själv. Det som funkar här är att inte diskutera. Ge henne inte utrymme. Det tog _månader_ innan det gav lite resultat. Och fy FAN för i början! Det blir värre innan det vänder.... Men mitt tips är: förklara en gång. Sen när hon upprepar, nu gnäller/tjatar du, det lyssnar inte jag på. Sen får hon hålla på i bakgrunden. Ge henne lite utrymme..

Det här får mig att tänka på hur jag var som liten. Jag var nog en otroligt jobbig unge, med ett väldigt hett temperament. Jag gav säkerligen också ett hemskt bortskämt intryck, eftersom jag skrek och grät varje gång jag inte fick som jag ville. Jag var kinkig, missnöjd med det mesta, tjatig och sur. Det är en under att mina föräldrar älskade mig ändå.

Hur som haver. När jag blev äldre visade det sig att jag hade Asperger. Nu menar jag inte att detsamma nödvändigtvis gäller din dotter, men risken finns ju att hennes beteende faktiskt beror på något större än att hon bara är jobbig person. Av den anledningen vore det kanske inte dumt att ta med henne till en psykolog eller psykiater. Om det visar sig vara något så kan du i så fall säkerligen få hjälp med tips, övningar och stöd. Delvis från vården men även från andra föräldrar i samma sits.

Jag var nog sån ibland som barn.

Jag kände mig inte sedd ofta och blev otålig.

Jag blev tillsagd en gång att nu får du vara tyst och efter det blev jag ignorerad. Sen stängde jag in mina känslor i 30 år.

Bra råd, jag vill lägga till förutsägbarhet. Att barnen vet vad som ska hända, när det ska hända etc. En delnbarn klarar oförutsägbarhet lättare men för en del blir det lättar kaosartat och det i sin tur kan föda oönskat beteende. En del har lättare för att gå upp i känsla och har svårt att hamna i rätt nivå igen. Förutsägbarhet, tillräcklig sömn och att äta ordentligt är några saker som jag vill mena ärär hörnstolpar. Utöver bekräftelse, vuxensamvaro och sånt.

Håller med (.) att det är en god idé att låtsas som man inte förstår vad de säger när de gnäller. Själv installerade jag "gnällfilter" när barnen var små! Dvs när de sa nåt i gnällig ton sa jag"ursäkta. Jag hörde inte riktigt vad du sa, jag har gnällfiltret på. Kan du säga en gång till med vanlig röst?" Rutingnällandet försvann jättefort och gnället hamnade på en normal hanterbar nivå, dvs lite grann när de var jättetrötta eller hungriga.