Ni mobbade, vill ni höra av mobbaren?

Tjejen du skriver om kommer aldrig förlåta dig fullt ut men till viss del men det e. Värt att höra av Sig ändå förstår precis hur hon kände sig under högstadie tiden exakt de du skrivet var jag också utsatt för under 7-9

Tack för ditt svar och jag beklagar allt du blivit utsatt för. Jag är inte ute efter att bli förlåten utan jag vill bara att X ska veta att jag gjorde fel och är medveten om det, att hon inte förtjänade det. Vet inte om någon någonsin erkände för henne att hon var mobbad, tycker själv att det måste varit vidrigt om man utsätts för något som ingen sen känns vid. Men ska jag skriva kort eller långt? Ska jag bara be om ursäkt eller förklara det jag kan förklara?

Ring för fan. Inga fega meddelanden.

Men vill man verkligen det, någon som ringer helt oväntat och vill prata om mobbningen? Jag hade själv velat ha ett brev som Jah kunnat läsa när det passade mig, och läsa hur många gånger som helst samt tänka igenom eventuellt svar. Men jag kan ju erbjuda mig att ringa om hon vill prata med mig direkt, skälla eller ställa frågor?

Först och främst ta kontakt med henne och utgå ifrån de och ta det därefter som jag förstår det mobbade alla i klassen henne , du ska inte försvara de andra du står för dit handlade och de får stå för sitt

Alltså, det känns som att du får allt detta att handla om dig själv. Att DU har kommit till insikt och att du VILL att ursäkten ska mena något. Men hon då? Om du inte kan veta hur hon kommer att reagera så kanske det är bäst att låta bli. Jag själv hade förmodligen fått en ångestattack om en av mina fd mobbare skulle dyka upp vid min dörr och jag hade INTE fått sinnesro eller förståelse för varför de gjorde som de gjorde. 

Visst mobbade vi henne allihopa men jag var nog en av de värre. Tog ofta en ledarroll i klassen och då har man ännu mer ansvar. Jag bidrog till att fler mobbade och därför vill jag be om ursäkt för hela situationen

I tanken tycker jag att det låter fint. Och hade någon av mina mobbare hört av sig och bett om ursäkt så hade jag nog först blivit ganska.. typ glad / skadeglad. Som att det är rätt åt dom att de "för första gången" får må lite dåligt.
I frågan om det hade läkt några sår så, nej, det tror jag inte. Jag tror inte heller att det hade blivit värre.
Men ju mer jag leker med tanken ju argare blir jag. För vem fan är den här personen som ur det blå vill bli förlåten för allt det jag fick utstå? Bara för att mobbaren själv nu mår dåligt? Att mobbaren bara hör av sig för att få sig själv att må bättre.
Men det är jag. Jag är arg över den mobbning jag fick genomlida, jag blir arg när jag tänker på det. Så jag hade med största sannolikhet inte uppskattat att bli kontaktad.

Det är just detta jag brottas med, ursäkten ska i så fall ge henne upprättelse, inte sinnesro till mig. Det sista jag vill är att ge ångest eller riva upp gamla sår

Jag hade verkligen uppskattat ett meddelande ts! hade så gärna velat att mina mobbare från låg och- högstadiet hade gjort det. Istället tittar de bara helt kallt på mig om jag skulle springa på dem på stan. Hade betytt mkt för mig att de erkänt att de gjort fel. För jag har fortfarande känslomässiga är från den tidn.