Jag avskyr min kropp

När jag var i din ålder tyckte jag som du och slutade äta. Resultatet blev många års kamp mot ätstörningar och en kropp som bara blev fulare. Min mage började puta ut (för att kroppen åt upp musklerna som höll den platt), jag blev hårig (eftersom kroppen på alla sätt försöker hålla sig varm när den förlorar det värmande fettlagret), mina överarmar var smalare än underarmarna och det ser helt sjukt ut, jag fick jättefula mörka skuggor under ögonen och jag fick skavsår på höfterna för att det inte fanns nåt som skyddade höftbenen mot jeansen.

Jag är helt säker på att du ser mycket bättre ut än du tror och som du skriver själv är du normalviktig (t.o.m. smal). Det du behöver, istället för att sluta äta, är hjälp att må bra precis som du är.  

Celluliter är inte kopplat till vikt så det kan du glömma direkt. Du är redan underviktig (din BMI är 19 och 19,5 är gränsvärdet för undervikt). Ju mer du går ner i vikt, desto tjockare kommer du att känna dig och desto mer kommer du ogilla din kropp, för vi fastnar i ett sånt tänkande när vi blir underviktiga och hjärnan inte får tillräckligt med energi. Det är så anorexia fungerar och varför de som är anorektiska inte ser hur smala de är.

Din idealvikt ligger egentligen kring 60 kg, det är där du är som finast och hälsosammast, och det är attraktivt att vara hälsosam. Jag förstår att du inte vill gå upp i vikt i fettmängd men kanske att du skulle kunna börja äta normalt (1800 kcal/dag) och samtidigt träna en del så att du ökar lite i vikt i muskler. Det gör också att kroppen upplevs som smalare eftersom den blir "tightare" av musklerna.

Hej och tack för svar. Ja jag vet ju att det mycket som kan gå fel när man inte äter och att man kan få dåliga tänder, illaluktande andedräkt, mer kroppsbehåring, glanslöst hår och andra kroppsliga besvär men även att man kan börja må sämre psykiskt. ÄNDÅ ligger jag här en lördagskväll med ångest för att jag åt ett bröd till min soppa idag. Jag vill såå gärna vara underviktig. Jag älskar väldigt synliga nyckelben, revben, kindben, höftben osv. Jag vet inte om det ens är fel att tycka så? Vissa vill ha mycket muskler medan andra som t.ex. jag vill ha en väldigt smal kropp. De får offra många timmar på gymmet medan jag får offra min mat. Jag vet inte.. jag är dock väldigt säker på att jag inte kommer drabbas av en ätstörning för jag har ingen förvrängd kroppsbild utan jag vet ju att jag är ganska "smal" men jag föredrar helt enkelt att vara spinkig, benig och så. Jag föredrar ju att vara det redan nu när jag är helt frisk i hjärnan eller vad jag ska säga. Så det kanske inte är något jag behöver vara orolig över? Vi har alla olika smak och vill se ut på olika sätt...

Mja, jag är egentligen för att alla ska få se ut precis hur de vill och modifiera sin kropp som de vill... men det är inte det du planerar att göra. Du planerar att modifiera din hjärna genom att vägra den näring så att den hamnar i svält, du börjar tänka på konstiga sätt och blir ointelligentare, och jag tror inte att du vill det och det känns inte rätt. Du borde inte gå under 19,5 i BMI. Vissa människor kan se beniga ut när de har det BMIt och vissa (du bland annat) gör inte det. Det är som att vara kort eller lång. Vissa är långa och önskar av hela sitt hjärta att de vore korta men de är inte det ändå. De kan ju inte börja hugga av benen för att bli kortare, det är inte hälsosamt. Det är inte hälsosamt för dig att se benig ut även fast du skulle önska det. Det är helt enkelt inte möjligt, i alla fall inte nu. Jag vet inte hur gammal du är, ibland ändras sånt när man blir äldre. Därför borde du inte heller försöka utan försöka acceptera att du är en smal person som tycker att det är snyggt att vara benig, inte försöka bli någonting som du inte kan bli. Men det är en jobbig insikt, jag vet.

Och även om din hjärna mår bra nu så kommer den inte göra det när du är 5 kg lättare. Du kommer tycka att du inte ser benig ut och att du behöver gå ner 5 kg till... och så vidare... Jag har arbetat med ätstörda och har sett detta så många gånger. Alla tror att de inte kommer trilla dit för de vill ju bara bli liiite smalare men det funkar inte så, hjärnan funkar inte så.

Det är en enorm skillnad på att träna många timmar och äta ordentligt och att förneka sin kropp näring. Jag har varit frisk från min ätstörning i många år nu, men som ett resultat av vad jag utsatte min kropp för så kan jag inte bli mamma. Jag har också fått betala många, många tusen för att skaffa nya tänder istället för de jag förlorade p.g.a. min svält. Tänderna gick liksom sönder inifrån och gick inte att rädda. En annan sak jag drabbades av var benskörhet och problem med levern. Utseendet är aldrig värt något sådant!

Du skriver att du aldrig kommer att drabbas av någon ätstörning, men om du har ångest för att du har ätit ett bröd till soppan så HAR du redan en ätstörning. Ätstörningen ligger ju inte i själva ätandet, utan i ens tankar om ätandet. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du söker hjälp så att du slipper de 12 år av helvete som jag själv genomled för att bli frisk.